Min far – del 2

När jag var elva tog min far ytterligare ett stort steg. Han bröt upp och flyttade igen, från lägenheten i Nyköping, till en villa i Fridafors, ute i den småländska obygden. Han gav upp en fast tjänst för att följa med till min mors hemtrakter. I början gick det bra. Han jobbade som busschaufför ett tag. Jag minns att jag var stolt över att min far körde skolbussarna. Men som senast anställd fick han snart gå och jobbade sedan som taxichaufför i några år. När det blev hårdare tider i början på 90-talet fick taxibolaget i Tingsryd problem och far blev arbetslös.

Det blev tungt för familjen, på många sätt. Far blev deprimerad, vilket jag hade svårt att handskas med. Jag tyckte att han gav upp jobbsökandet. Det var så klart inte lätt för en 55-åring att få jobb i glesbygden, än mindre att försöka på något nytt. Jag skällde på honom för att han var sur, och det gjorde knappast saken bättre. Ekonomiskt blev det också tuffare så klart, även om mor var en mästare på att trolla med det vi hade.

Men i brist på jobb fick min far en ny roll. Som min privatchaufför. Det är såhär i efterhand helt otroligt att han orkade ställa upp, kväll efter kväll, helg efter helg och skjutsa mig till innebandyträningar och hockeymatcher runt om i hela södra Sverige. Så småningom blev det även att hämta upp efter fester, långt in på småtimmarna. Far ställde ALLTID upp!

Själv var han inte ett dugg hockeyintresserad. Samtidigt som jag följde nästan varje hemmamatch med Olofströms IK satt han i bilen och väntade, i alla väder och temperaturer. När det blev gratis inträde i tredje perioden brukade han dock gå in och se slutet, framme vid sargkanten. En gång fick han se mer än en hel match, när en kvalmatch mellan Olofström och Kristianstad avgjordes först i den fjärde förlängningsperioden. Det var vid tillfället svenskt rekord i (not so) sudden death. Vi kom hem tre timmar senare än vanligt. Far klagade aldrig med ett enda ord.

Det här betydde naturligtvis oerhört mycket för mig, som annars satt fast i hålan Fridafors. Tyvärr gjorde det mig också bekväm, för att inte säga bortskämd. Det bidrog säkert till att jag inte tog körkort själv förrän jag var 29. Men när jag väl tog steget var det mycket för att hedra min far. Inte skulle den skickliga chauffören ha en vuxen son som inte ens kunde köra bil. I början var det far, som med sedvanligt mycket stort tålamod och lugn, lärde mig grunderna i bilkörningen.

Min far har alltid varit händig och uppfinningsrik. Han har byggt, lagat och skapat. Min tilltro till hans handlag visade jag redan som mycket liten, när jag övertygat deklarerade att “pappa tan”! Det pappa byggde fungerade alltid. Det höll alltid. Det estetiska kunde det väl vara lite si och så med ibland…

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *