Min far

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt. Jag skrev en hyllningstext till min far i samband med hans 80-årsdag 2017. Min goda tanke var att han skulle få läsa den medan han ännu var i livet. Men av någon anledning kom det saker emellan och jag blev aldrig riktigt klar med del två av texten. Han fick aldrig läsa den. För en vecka sedan gick han bort. Nu får texten bli det den inte skulle bli, en minnestext. Det här är den första delen.

Jag har funderat länge på om jag borde skriva en hyllningstext till min far när han ännu är i livet. När han en dag är borta är det ju försent. Egentligen. I och med hans 80-årsdag känns tiden mogen.

Min far har alltså i dagarna fyllt 80 år. Det är en ålder inte alla förunnat att uppnå. Han är därmed dubbelt så gammal som mig. I min ålder valde han alltså att gå in i ett helt nytt liv, inte bara genom att bli styvfar åt mina fyra äldre syskon, utan även öka på barnaskaran med mig och min lillasyster. Det tackar jag honom för! Det var modigt.

Min far försörjde sin snabbt värvade familj. Det var hans uppgift och jag vet att han slet hårt som busschaufför. Obekväma arbetstider i stadstrafiken och långa charterutflykter. Kvällar och helger. Oss barn tog mor hand om. Det var inget konstigt då, även om det var på gränsen till ett skifte i synen på papparollen. Lika bra var väl det, för min far klarade nämligen inte av att byta blöjor utan att klökas.

En utdöende släkt

Varje sommar under min barndom besökte vi fars hemtrakter i Österbotten i Finland. På så vis fick jag ju indirekt koll på hans bakgrund, var han kom ifrån. Från far själv är det däremot inte mycket vi har fått veta. Han har aldrig varit den som har velat berätta om sig själv. Mor har ibland nästan dragit ur honom information om händelser, personer eller hans egna uppväxt, men det har inte blivit några långa berättelser. Bara några få meningar som mest.

Visst hade jag velat veta mer, men samtidigt har jag accepterat att jag nog aldrig kommer att få den informationen från min far. För visst finns det saker att berätta. Det finns dramatiska öden i släkten Bergström. Gammelfarfar Johannes och gammelfarmor Johanna fick elva barn, men bara tre barnbarn. Sex av barnen dog unga, tre förblev ungkarlar hela livet och endast farfar Teodor skaffade två barn (far och hans syster Inga). Den sista brodern gifte sig och adopterade en dotter.

Det är alltså inte mycket kvar av släkten i Finland, åtminstone inte så långt bak vi känner till den. Jag har en kusin och hennes son. Och så fars adopterade kusin och hennes familj. Och så jag och min syster i Sverige då, med våra familjer. Min son är den enda som kan föra den här grenen av ätten Bergström vidare till namnet. Ingen press…

Finland på tu man hand

Finlandsresorna är förstås en stor del av förhållandet till min far och något jag minns med värme. Det var fantastiska somrar, med allt man kan önska av bad och äventyr. Men de två Finlandsresor jag minns allra mest är de jag gjorde själv med min far, när jag var fem år gammal. Orsakerna till dessa resor, som gjordes samma höst, var dyster. Det var begravning av först fars farbror Emerik, sedan av farmor Elin.

Hur och varför det bestämdes att far och jag skulle åka själva på dessa resor vet jag inte. Kanske var min syster sjuk. Den första resan var i början av hösten, den andra precis innan jul. Jag minns att far, sin vana trogen, passade på att transportera en hel massa prylar till våra gårdar i Finland. Sådant som inte längre var till användning i Sverige, men som han inte bara förmådde göra sig av med. Alltså åkte vi med nedfällt baksäte och jag, egentligen alldeles för liten, fick för första gången sitta fram i vår Ford Taunus. På den tiden fanns (?) inga bilkuddar. Jag satt på en vanlig kudde, för att komma upp en bit.

I handskfacket på bilen luktade det piptobak. Inte alls för att min far någonsin skulle gagna sådant, utanför att han lovat att handla det i båtens taxfreebutik åt en jobbarkompis. Men den doften kan jag känna än idag. Far och jag tuggade tjärpastiller i stället.

Far körde alltid extremt långsamt genom tullen, för att visa sin oskuld. Jag tyckte snarare att det verkade överdrivet, nästan misstänkt. Särskilt med bilen fullproppad med bråte.

En olycka

Jag kan bara tänka mig hur nervöst det måste ha varit för min far att för första gången vara ensamt ansvarig för mig under flera dagar, utan stöd från mor eller mina äldre syskon. Då reflekterade jag inte alls över detta. Jag kände mig fullkomligt trygg i fars händer och såg det bara som ett (eller två) äventyr. Far blev sjösjuk på vägen över. Det blev inte jag. Jag har helt enkelt inte ärvt min fars känslighet i det avseendet alls.

Eftersom våra sommargårdar inte var uppvärmda och saknade rinnande vatten bodde vi hos släkt och bekanta under dessa båda turer. Först en natt hos fars farbror Uno, som väl har varit i det närmaste en farfar för mig (min riktiga farfar Teodor dog långt innan jag föddes). Där hände det som jag inte kan minnas har hänt vare sig förr eller senare. Jag kissade i sängen. Jag vet inte hur eller varför, men jag vaknade av att det var blött. Sådana bekymmer var ju ingenting som min far hade erfarenhet av, så han lät det självtorka – utan att meddela farbror Uno.

Det här med matlagning var inte min fars starka sida, upptäckte jag. Vi tillbringade en dag i vårt ena hus, i Vallgrund, på ön Replot utanför Vasa och skulle äta lunch där. Far kokade potatis. Korven kunde, eller ville, han dock inte steka. Inte heller fann han det nödvändigt med någon sås, eller andra tillbehör. Bara knäckebröd. Jag avböjde den råa korven och åt potatis med salt, peppar och lite smör och knäckebröd. Det var bland det godaste jag ätit, av någon anledning. Jag var kanske väldigt hungrig…

Mina enda minnen av min farmor var från de åren hon låg på sjukhus med demens. Hon låg i en säng och kände knappt igen oss när vi kom. Så eftersom jag egentligen aldrig lärt känna henne blev hennes begravning mer en fin ceremoni än en personlig sorg. Jag minns dock att jag tyckte att det var konstigt att min far inte grät, eftersom det var hans mor. Han kanske gjorde det ändå, utan att visa det för mig.

Bastu i Oxelösund

Förutom våra Finlands-resor minns jag från mina yngre barnår bäst när far tog mig med till badhuset i Oxelösund. Varför vi åkte just dit och inte badade hemma i Nyköping minns jag inte, men jag minns att det var ett gäng gubbar som brukade samlas. Så värst mycket bad kan jag heller inte komma ihåg att det blev.

Däremot bastade vi! Och doppade oss i den iskalla poolen. Om det var två eller tio gånger vi åkte till Oxelösund och badade får vara osagt, men jag har alltid varit väldig tacksam för att min far tog mig med och lärde mig att basta. Jag minns inte att de andra gubbarna hade några barn med sig.

Min far var väldigt snäll, men kunde bli arg. En dag hade han jobbat sent, eller rent av natt och låg och sov i soffan i vardagsrummet. Jag var en busig unge och kastade nallar på honom, tills han fick nog och gav mig en örfil. Det var den första och enda gången något sådant hände. Jag tror att han skämdes mycket över det.

Min fars jobb gjorde att han ofta jobbade på julafton eller nyårsafton. Vi hade alltså ingen tradition av att far var tomte. Det var lite olika med den saken och ingen stor grej. Jag trodde aldrig på någon tomte ändå. En gång var jag tomte själv, tio år gammal eller så, och låtsades gå ut och handla tidningen. Däremot hade far en mycket viktig uppgift varje jul. Det var endast han som kunde trassla upp julgransbelysningen och sätta upp den.

Fiskbilen

Under sommarresorna till Finland hände det att far och jag rodde ut i ekan och la ut nät. Sent på kvällen. Och vittjade tidigt på morgonen. Jag rodde och far hivade in. Någon gång fick vi en hel tunna med gäddor och abborrar. Jag kanske smakade lite, men som regel var det bara far själv som åt fisk sedan i en vecka. Han skänkte nog bort en del också.

Men ett år skulle vi köra från den ena gården till den andra (cirka tio mil) och far skulle bestämt ha med sig sin tunna fisk. Det stank förstås något kopiöst i bilen. Mor skällde på far men han kunde vara ofattbart envis. Fisken skulle med! Det han inte hade räknat med var att jag var ännu envisare. Om fisken skulle med, så stannade jag. Jag tvärvägrade att sätta mig i fiskbilen. Till slut fick min mor muta mig med att renovera mitt rum därhemma för att lösa den diplomatiska krisen. Jag åkte med öppet fönster hela vägen.

Spisen

Envis var han, som sagt, min far. Och samlade grejer gjorde han. Och sedan skulle grejerna till gårdarna i Finland, där det fanns plats. Genom åren har vi bland annat transporterat över en moped, ett kylskåp och en spis. Spisen spände far fast på takräcket (ståendes dessutom) och så var det bra med det. Vi protesterade och skämdes. Bilen var illa fullastad ändå, för en månads vistelse. Men spisen skulle med! Med spisen på taket åkte vi 50 mil i Sverige till båten och sedan 40 mil till i Finland. På färjan fick vi stå bland långtradarna, eftersom vi inte klarade höjden till bildäcket. Använde vi någonsin den spisen igen? Nej. Inte mopeden eller kylskåpet heller.

På hett plåttak

Min far har alltid varit väldigt morgonpigg. Även på semestern. Klockan fem var min fars säng ofta plötsligt tom. En sommar spikade han plåttak på uthuset på ena gården. Och jodå, klockan sex började det hamras plåt därute. Då fick min far dock ge sig. Inget plåtspikande innan klockan åtta i alla fall, deklarerade mor!

När det gällde saker som att spika plåttak var min far väldigt strävsam och idog. Han jobbade från tidig morgon till långt in på eftermiddagen. Ja, han hade säkert jobbat längre än så om inte vi barn hade KRÄVT ett kvällsdopp i havet. Då tog far en rast och körde och svalkade sig. Han simmade hundsim. Mor tyckte att det såg konstigt ut, men för mig kvittade det väl, så länge han höll sig flytande.

Far hade oftast bar överkropp när han satt där på plåttaket och spikade i stekande sol. Någon solkräm tror jag aldrig att han använde. Han blev brun som en pepparkaka. Aldrig bränd. Ytterligare en egenskap jag definitivt inte har ärvt av min far. Jag blir illröd efter en kvart, och aldrig brun.

Femkamparen

Det var sällan eller aldrig som far deltog i någon form av lek. Dels jobbade han mycket, eller – om det var semester – reparerade saker på gårdarna. Dels var det inte riktigt hans grej, helt enkelt. Men åtminstone en gång fick vi med honom på femkamp med hela familjen på gården i Finland. Det var pilkastning, krocket, badminton, fotboll och stafett (om jag minns rätt). Far dominerade i alla grenar, helt otränad. Det var stort. Han hade en naturlig kraftfullhet i allt han gjorde.

En annan gång var han med på en bordshockeyturnering. Det var helt enkelt stunder man fick ta vara på och minnas.

Fika hos gamla bekanta

I Österbotten har de en väldigt speciell dialekt, närmast obegriplig i sin bredaste form, för den som pratar rikssvenska. Min far kunde direkt slå om till Närpesdialekt när någon ringde från Finland. Som om det var ett eget språk.

Vi gjorde ofta långa bilturer på landsbygden i Österbotten. Det var mysigt. Rätt vad det var blev dock far kaffesugen och svängde in på första bästa gård. Kände han någon där? Jodå, försäkrade han, de var gamla bekanta. Mor satt kvar i bilen med oss barn och skämdes och far gick och knackade på. Det slutade alltid likadant. Vi blev inbjudna på fika! Och fika i Finland betydde rejäla grejer – som alltid fanns hemma “om du får oväntat besök”. Det var färgglad läsk (“limonad”), friterade syltmunkar (“grisar”), bullängd, kanelskorpor och tio sorters kakor och kex. Och far var som sagt gammal bekant med alla…

Fortsättning följer… Min far – sista delen

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *