Det är dags att titta tillbaka på vad som har varit den mest intensiva konserthösten för min del sedan 2017, från Dark Tranquillity till Lars Vegas Trio.

Det började trevande. På grund av alltför sena beslut och slutsålda spelningar missade jag såväl Jethro Tull i Malmö som Jerusalem i Jonsered. Därför var det med yttersta beslutsamhet jag begav mig till Lund för att se Dark Tranquillity i oktober.

Dark Tranquillity, Mejeriet (Lund), 14 oktober

Förutsättningarna är givna, “The Gallery” fyller 30 år och “Character” 20. Spelningen kommer att fokusera till största delen på att hylla dessa båda hörnstenar i diskografin. Därför är det angeläget att bevittna spelningen, trots att jag redan sett bandet en gång i år, på Sweden Rock Festival. “The Gallery” har förvisso aldrig tillhört mina personliga favoriter, men “Character” hade en desto viktigare roll i mitt musiklyssnande för två decennier sedan.

Inte desto mindre är låtar som “Punish My Heaven” och “Lethe” från “The Gallery” angenäma återseenden. Höjdpunkterna för min del är ändå “Through Smudged Lenses”, “Lost to Apathy” och inte minst mästerverket “My Negation” från “Character”. Ändå är jag förundrad över hur de kan spela hela sju låtar från “Character” men ändå lyckats kringgå min absoluta favorit, “Dry Run”…

Av komplementen är jag särskilt nöjd med att få höra “Not Nothing”, från senaste “Endtime Signals” igen, medan det tycks stört omöjligt att bli av med trötta “Therein”, ens för en enda turné. Avslutningen blir extra känslosam, där den normala stängningslåten hade varit “Misery’s Crown”, men där vi på grund av At The Gates-sångaren Tompa Lindbergs bortgång någon månad tidigare får en hyllning i form av “Blinded By Fear”. Michael Stanne är märkbart rörd och det smittar av sig på publiken, som ger en lång ovation till tilltaget.

Bäst: “My Negation”
Sämst: Ingen “Dry Run”?

Vi går raskt vidare till tre intensiva dagar som, bortsett från sommarfestivaler, saknar motstycke i mitt konsertbesökande. Jag dristar mig nämligen ända upp till Huskvarna, för första gången på närmare 20 år i konsertärende. Detta för att det osannolika inträffar dagen efter att två av mina absoluta favoritband, Battle Beast och Arch Enemy, spelar samma dag i Göteborg. Utan minsta aning om vad som skulle komma, där båda banden efter respektive turné gått skilda vägar med sina frontkvinnor, kände jag att det var angeläget att se dem båda just den här gången.

Majestica, Folkets park (Huskvarna), 6 november

Först ut är emellertid Tommy Johanssons Majestica och det är redan fullpackat i Folkets park. Kvällen är slutsåld och den här gången hade jag turen att hitta en andrahandsbiljett. Med ett kort set kan Majestica hålla energinivån på absoluta topp från start till mål. Och publiken lever med på ett sätt som jag inte upplevt vid en öppningsakt sedan Sabaton hade motsvarande position innan Freedom Call och Rage i en annan småländsk Folkets park (i Växjö) i en annan tid. Majestica kommer nog inte att nå Sabatons nivå, men den folkkäre Tommy Johansson kan definitivt se fram emot en lång och stabil karriär ändå.

Bäst: “No Pain, No Gain”
Sämst: “Night Call Girl”

Dominum, Folkets park (Huskvarna), 6 november

Dominum kan lite elakt betraktas som Powerwolf från Temu vid en första anblick. Men de är mer än så. Tyvärr har större delen av publiken från Majestica tagit en paus i den intilliggande baren när tyskarna går på. De går ändå ut hårt, där framförallt låtarna från 2024 års “The Dead Don’t Die” utmärker sig. Därför blir det ett antiklimax när de väljer att framföra en trött cover på Scorpions “Rock You Like a Hurricane” i stället för att till exempel stoppa in den klämmiga “Can’t Kill a Dead Man”. I takt med att bandet blir varmare i kläderna återvänder också fler ur publiken och mot slutet är det bra drag i hallen igen.

Bäst: “We Are Forlorn”
Sämst: “Rock You Like a Hurricane”

Battle Beast, Folkets park (Huskvarna), 6 november

Trots två ovanligt stabila förband är kvällens höjdpunkt obestridligen finska Battle Beast. Jag såg dem i somras på Time To Rock, men det var inte nog. Noora Louhimo äger som vanligt numera varenda sekund på scenen, med sin vilda kreation, sin karisma, sin energi och absolut inte minst sin enormt säkra sångröst. Varenda ton sitter spiksäkert under kvällens gång.

Setlistan är också en enda lång hitparad, vare sig det handlar om klassiker från “Bringer of Pain” eller tillskotten från senaste “Steelbound”. Hela åtta låtar hämtas från den sistnämnda och det reflekterar jag inte ens över förrän i efterhand. De faller alla perfekt in i repertoaren. Bandet förefaller att vara på toppen av sin karriär och i totalt samspel, varför efterspelet blir extra chockartat. I samband med turnéns avslut meddelar Noora att hon lämnar bandet för att få full artistisk frihet med en solokarriär. Med detta facit i hand är jag förstås extra glad över att jag gjorde den här avstickaren.

Bäst: “Angel of Midnight”
Sämst: “Twilight Cabaret”

Jag somnar lycklig på ett sunkigt motell i Huskvarna, för att nästa förmiddag resa vidare mot Göteborg. Det här blir för övrigt den längsta resa jag företagit mig sedan sommaren 2018.

Amorphis, Partille arena, 7 november

I Göteborg får jag tillfälligt resesällskap i form av min dotter, som tågat upp för att se Arch Enemy. Vi skippar Eluveitie och går direkt på Amorphis – ytterligare ett nästan osannolikt starkt förband för min del. De gör också en av de bättre spelningarna jag sett med dem. Låtmixen är delikat och den mångbegåvade sångaren/growlaren Tomi Joutsen är i högform. Öppningen med rykande färska “Bones” är mäktig. Ihop med “The Moon” och “Death of a King” bildar den kvällens treenighet. Varför de däremot envisas med att spela “Wrong Direction” – den enda låten från 2017 års “Queen of Time” som inte är 10/10 – är en gåta.

Bäst: “Bones”
Sämst: “Wrong Direction”

Arch Enemy, Partille arena, 7 november

Under spelningens gång reflekterar jag inte över att något är allvarligt fel. Det är i vanlig ordning professionellt och energiskt, inte minst från frontkvinnan Alissa White-Gluz. Det är mest låtarna från senaste “Blood Dynasty” som drar ner mitt intryck, då den inte alls når upp till sina närmaste tre föregångare under Alissa-eran. Att samma era skulle komma att ta slut i och med denna turné föresvävar mig inte här och nu, även om tanken har slagit mig att de nog snart står vid ett vägskäl. Alissa verkar vilja tänja på gränserna för vad Arch Enemy är, med mer rensång och andra mer experimentella ofog – en bidragande orsak till varför “Blood Dynasty” aldrig ville flyga för mig.

Från den i övrigt starka “Deceivers” är just “Deceiver, Deceiver” klart svagast och här är det uppenbart att den inte håller som öppningslåt.

Bäst: “The Eagle Flies Alone”
Sämst: “Deceiver, Deceiver”

Beast In Black, Partille arena, 8 november

Som en nätt avrundning på min resa passar jag förstås på att se även Helloween, nu när de spelar i samma arena, dagen efter Arch Enemy. Först ut dock Beast In Black, som för min del hamnat i bakvattnet efter avknoppningen från Battle Beast, men som likväl har samlat på sig en gedigen låtskatt. Av någon outgrundlig anledning lämnar de dock sina två bästa låtar hemma den här gången: “Eternal Fire” och “Moonlight Rendezvous”.

Bäst: “Blind and Frozen”
Sämst: Ingen “Moonlight Rendezvous”

Helloween, Partille arena, 8 november

Så är det dags för kronan på verket, den stora finalen, grädden på moset… Det var drygt sju år sedan jag såg Helloween senast, på Sweden Rock 2018. Helt ofattbart att det gått åtta år sedan återföreningen med Michael Kiske och Kai Hansen, där jag även såg spelningen just i Partille arena 2017. Nu är det rejält trångt i arenan och luften börjar ta slut. Även om jag har flyttat så långt bak det går att komma på ståplats är det ont om svängrum och svårt att andas. Spelningen drar igång och den fångar direkt med ett övertygande set. Även visuellt är det en klar förbättring jämfört med de småtramsiga animerade pumpvideorna som dominerade som mellanspel 2017.

Redan som andralåt kommer en av mina absoluta favoriter “King for a 1000 Years”. Dessvärre får vi inte höra den i sin fulla prakt på närmare 14 minuter, utan i en komprimerad femminutersversion, vilket förtar känslan något.

Visserligen tycker jag inte att senaste skivan “Giants & Monsters” är riktigt så bra som många vill göra gällande, men de lyckas plocka ut de allra bästa godbitarna därifrån. Det är bara “This is Tokyo” som borde skrotas omgående. Den fina balladen “Into the Sun”, den atmosfäriska “Universe (Gravity for Hearts)” och den lättrallade “A Little Is a Little too much” gör sig däremot riktigt väl. I synnerhet “Universe…” växer på mig här och nu.

Andra höjdpunkter är underskattade “Hell Was Made in Heaven” och förstås Kai Hansens stunder att skina i “Ride the Sky” och “Heavy Metal (Is the Law)”. Tyvärr vågar de inte heller denna gång tumma på någon av de uttjatade klassikerna, trots att Michael Kiske i intervjuer sagt att han är lika trött på “Future World” som jag är. Så vi får förstås hålla till godo med “I Want Out”, “Eagle Fly Free” och “Dr. Stein” också. Men med 23 låtar (inklusive tramset “Pink Bubbles Go Ape” och refrängen på “Keeper of the Seven Keys”) har det kanske mindre betydelse. Det finns ändå plats för överraskningar som “We Burn” och “Hey Lord!”

Efter drygt halva spelningen får jag dock nog av andnöden och drar mig ut i foajén för att hämta luft. Jag går sedan aldrig in i hallen igen, utan står i dörröppningen – ihop med ett hundratal andra som likaledes kippar efter luft. Personer får ledas ut, halvt avsvimmade. Lägg till detta långa köer vid insläpp, kiosk och toaletter. Publikrekord, skanderar arrangörerna stolt! Frågan är om det är värt det när upplevelsen blir så markant mycket sämre för de som kommer, i synnerhet för oss med lite speciella behov. En trist avslutning på tre annars magiska dagar.

Bäst: “Universe (Gravity for Hearts)”
Sämst: luften i arenan

Jakob Hellman, The Tivoli (Helsingborg), 14 november

Bara en knapp vecka efter min roadtrip är det dags igen, men nu på hemmaplan. Jag har velat se Jakob Hellman en längre tid utan att ha fått till det, men nu ska det äntligen ske. “… och stora havet”, från 1989 är en legendarisk skiva. Sedan skulle det dröja hela 32 år innan uppföljaren “Äntligen borta” dök upp. Nu har Hellman precis släppt trean, “Slutet gott” och jag har paniklyssnat in mig på den i sista stund.

Med sina underfundiga texter talar Hellman till en kuf som mig. Och uppenbarligen några fler. Medelåldern på besökarna är ganska exakt 50 år. De flesta var alltså med när det begav sig. Hellman, som framstår som försynt, närmast folkskygg, i intervjuer har ett desto större rörelsemönster på scenen, där han snarast är energisk och rapp.

Det är fortfarande låtarna från “… och stora havet” som håller bäst, med “Tåg”, “Vintern dör” och “Tårarna” som starka kort. Allra bäst är så klart “Hon har ett sätt” och “Vara vänner”. Men även nyare inslag som “När jag går in nånstans och känner mig utanför”, “Du får inte va oförsiktig” och “Jag kan inte säga hejdå till dig” står sig väl.

Bäst: “Hon har ett sätt”
Sämst: Insikten om att vi alla har blivit 36 år äldre.

Lars Vegas Trio, Helsingborgs konserthus, 7 december

En annan sak som stått högt på min bucketlist är Lars Vegas Trios julshow. Året var 1994, när jag var på Börjes i Tingsryd och skulle handla julklappar, men det enda jag kom därifrån med var en skiva: “Lars Christmas” (släppt två år tidigare). Den skulle sedan komma att utgöra ett soundtrack till alla mina jular sedan dess, vilket så klart även drabbat min familj. Alltså har jag nu tvingat med hela gänget.

Precis som med Jakob Hellman handlar det alltså om dryga 30 år som passerat och i Lars Vegas Trios fall även ett par medlemsbyten: Jan Fancisco och Anders ut och Lars Angeles och Frigge Friggelito in. Förstås är jag på förhand lite osäker på hur gubbarna ska stå sig och hur de nya medlemmarna ska påverka dynamiken i “trion”. Det visar sig obefogat. Den mobbade pryoeleven Anders har blivit till en arbetsmarknadsåtgärd genom Försäkringskassan för Frigge Friggelito. Lite mer up to date, kanske.

Annars levereras skämten, med snuskiga höftrullningar, våld mot djur och skoterraggaranda, som om det vore 1992. Publiken kan vartendaste ord och fyller i där det behövs. Stämningen är på topp, även om det är långtifrån slutsålt i konserthuset. Allt hämtas förstås inte från julskivan, utan vi får inslag från övriga karriären, ett par covers och en del nyskrivna skämt. Jag uppskattar också den nya jullåten (blott 15 år gamla) “10 saker som förstör en jul”. Möjligen hade jag kunnat undvara “Svenska skoterljud”, men resten av publiken verkar uppskatta den med.

Bäst: “Varje dag är jul”
Sämst: “Svenska skoterljud”