Som traditionen bjuder är det dags att göra bokslut över hårdrocksåret 2025, från svärmorsrock till svartmetall. Det var många som var där och nosade i år, men till slut fick jag vara hård mot de hårda och dra en gräns. Ett riktigt starkt år både i topp och bredd. Men ett land dominerade likväl fullständigt och tog hem alla medaljplatserna!
Havamal – Age of the Gods
Nej, Havamal är inte unika i sitt slag. De har föregångare inte minst i finsk metal som Ensiferum, Amorphis och Kalmah. Däremot gör de sin sak med imponerande ackuratess och då inte minst med ett knippe låtar som var och en bär sin särprägel och styrka, långt utöver det förväntade. Låten jag har absolut svårast att värja mig emot är “Lokis Damnation”. Refrängen skär som en kniv i smör rakt in i mitt hjärta. “The Shaman”, “Hymns to the Fallen” och “Sigurd Fafnirsbane” är andra höjdpunkter, men här finns ingen utfyllnad. Jag har lagt till ALLA åtta låtarna på min spellista.
Amorphis – Borderland
Soundmässigt är Amorphis tillbaka på det vinnande spåret igen efter den experimentella kantigheten på ”Halo”. Låtmässigt tar det ändå några lyssningar. Topparna ”Bones”, ”Light and Shadow”, “The Strange” och ”Despair” är skyhöga och sätter sig direkt. Efter ett tag kommer “Fog to Fog”, “Tempest”, “The Lantern” och de andra släntrande. Dubbelt finskt i topp är ett faktum!
Battle Beast – Steelbound
Det blir trippelt finskt i toppen av listan. För varje släpp blir Battle Beast en allt säkrare hitmaskin. Känslan för att skapa poppig power metal verkar outsinlig. Det kommer hand i hand med en viss igenkänning. Möjligen börjar det bli dags att bredda repertoaren, men så länge leveransen är så här övertygande är det bara att ånga på! “Angel of Midnight” skiner starkast, men här finns gott om godis som “Last Goodbye”, “Here We Are” och förstås titelspåret “Steelbound”. Det här blev sista skivan med den starka sångerskan Noora Louhimo. Återstår att se vad det betyder för bandet, som nu går vidare med Marina La Torraca i fronten.
Feuerschwanz – Knightclub
Det är tyskt klämkäckt och ölfryntligt i kubik. Till och med lite busigt i ”Tanz der Teufel”. Dängor som ”Valhalla”, ”Name der Rose” eller ”Avalon” är som Powerwolf på Prozac, korsbefruktat med Alestorm. Covern på ”Gagnam Style” faller däremot helt ur ramen och förtar en del av känslan. Av de egna låtarna är märkligt nog titelspåret och Eurovision-bidraget “Knightclub” mest förgängligt. I den tyska uttagningen blev de bortvalda av juryn på ett tveksamt sätt; efter Lord Of The Lost sistaplats i finalen 2023 vågade man inte skicka ännu ett hårdrocksgäng, så de Feuerschwanz fick aldrig chansen att ta emot folkets röster.
Lord Of The Lost – Opvs Noir vol. 1
Det finns så många olika sidor av Lord Of The Lost att de lyckas överraska något i varje enskild låt. Det passerar gothrock, power metal, growl, synt, sopransång, cello och körer i en salig, men på något märkligt sätt ändå ordnad, röra. Med storslagen skicklighet navigerar de det hela i trygg hamn. Jag diggar hejdlöst till “My Sanctuary”, “I Will Die in It” och förstås Feuerschwanz-duetten “Lords of Fyre”, som broderligt även ingår i “Knightclub” ovan. Missa inte heller uppföljaren “Opvs Noir vol. 2” som också hann släppas under 2025 och också är nära en plats på listan.
Sister – The Way We Fall
Det var många som sprängde fram ur den svenska sleazevågen på 00-talet, men Sister har hela tiden varit lite mörkare, lite spetsigare och lite hårdare. Detta utan att göra avkall på slagkraften i låtarna. Inte ser de heller ut att tappa energi med åren, då de gör storstilat avtryck igen, nu med låtar som “Tanz der Toten”, “The Way We Fall”, Blinded and Buried”, “Let Me Be Your Demon” och inte minst urstarka “Blood Sacrifice”.
Everon – Shells
De som säger att jag hatar prog har fel! Äntligen ett progressivt band som levererar med känsla, säger jag. Oliver Philipps sjunger uttrycksfullt och låtar som ”No Embrace”, ”Broken Angels”, ”Pinocchio’s Nose” och ”Grace” är just fantastiska låtar, inte bara hopkok av navelludd. Synd att de tappar den tråden något och meckar till det lite mot slutet. Men det må vara förlåtet vid det laget.
Majestica – Power Train
Årets power metal-album! Magin från julskivan är alltjämt ohotad, men i övrigt är det här det mest gedigna som Tommy Johansson har satt sin mäktiga röst på hittills. Symfoniska arrangemang, starka körer, neoklassiska solon och progressiva utbrott ryms alla under det melodiskt sagolika power metal-paraplyet. Med kraftfulla allsånger som “No Pain, No Gain”, “A Story in the Night”, “Victorious” och “Power Train” står de nu väl rustade. Låt då vara att “Megatrue” är aningen tramsig.
The Halo Effect – March of the Unheard
Om debuten – medvetet eller omedvetet – var en urstark reinkarnation av gamla In Flames står ”March of the Unheard” mer på egna ben, tar ut svängarna och spretar därmed också en aning. Strålande uppenbarelser som ”Detonate”, “Our Channel to the Darkness”, “Cruel Perception” och titelspåret har bäddats in med en och annan skumplastlåt.
Crazy Lixx – Thrill of the Bite
Första halvan är nära nog magnifik och radiodängorna avlöser varandra. Så här hade jag velat att Def Leppard lät idag. På andra halvan mattas låtglansen något, fullt rimligt. Den bibehållna energin borgar emellertid fortsatt för en hög lägstanivå. Kan de ta ett välförtjänt karriärskliv nu? Live har “Hunt for Danger” och “Little Miss Dangerous” redan bevisat att de är här för att stanna. “Who Said Rock’n’roll Is Dead?”
Dynazty – Game of Faces
Dynazty fortsätter att regera med sin exceptionella låtskrivartalang. Det finns inte en enda refräng på ”Game of Faces” som inte sitter som en smäck i bakhuvudet på första försöket. Men visst är det väl Sashs gamla eurodancedänga ”Adelante” som går igen i ”Fortune Favors the Brave”? “Call of the Wild”, “Devilry of Ecstacy”, “Die to Survive” och “Phoenix” är andra utstickande spår.
Warmen – Band of Brothers
Om förra släppet var en aning trevande exploderar nu Warmen i en orgie av distinkt finsk melodisk death metal. Nu blickar de inte bara tillbaka till vad som kunde ha varit med Children Of Bodom – nu för de arvet vidare med förnyad styrka och kreativitet. Tyvärr mattas det något mot slutet, men innan dess har vi fått “Band of Brothers”, “One More Year”, “Nine Lives”, “When Doves Cry Blood” och “Kingdom of Rust”.
Signeri – Signeri
Wormwood, Mörk Gryning, Kvaen, Häxkapell… det finns stark konkurrens när Signeri kommer dragandes med mer nordisk, mörk, atmosfärisk metal. Men det finns också plats för mer, så länge den är i kaliber med ”Darkness Embrace”, ”Setting Fire to Worthless”, “Shedding Skin” och ”The Sulphur Brigade (of the Morning Star)”. En hejdundrande debut!
Warkings – Armageddon
Warkings går från klarhet till klarhet i denna extremt tyska manifestation av power metal i sin mest krigiska form – från Morgana le Fays (tyvärr sparsamt utnyttjade) growl via tralliga körer till episka legendskildringar. Det mesta sitter som en bratwurst i bröd. “Kingdom Come”, “Circle of Witches”, “Call to Arms” och “Nightfall” är ypperliga exempel på detta. Enstaka utfyllnadsspår hade kunnat sorteras bort dock.
Halestorm – Everest
Efter ett par skivor som mest verkar ha gått ut på att den förvisso starka frontkvinnan Lzzy Hale ska skrika för full hals har Halestorm hittat tillbaka till en med melodiskt övertygande bana igen. Med låtar som den hittiga “Darkness Always Wins”, “Shiver”, “Gather the Lambs” och det mer finstämt mäktiga titelspåret blir det en smal sak att hitta in på årslistan.
Frozen Land – Icemelter
De första 20 sekunderna av ”The Carrier” smattrar igång stenhårt, men därefter är det så tralligt och melodiöst som bara finsk power metal kan bli, med framträdande keyboard och allt. I synnerhet ”Dream Away”, ”Losing My Mind” och ”Haunted” kan – och vill – du sjunga med i redan på första rundan. Tony Meloni har inte den tekniskt bästa rösten, men däremot en saftigt smånasal karaktär som ger bandet något eget.
Andy And The Rockets – Casino
Trots att de spelar typisk svensk melodic rock har Andy And The Rockets inte tänkt nöja sig med att bli ett band i mängden. Det märks att låtarna noga har valts ut ur ett större urval och fått omsorg nog att sticka ut och övertyga var för sig. Jag favoritmarkerar ”I’m Alive!”, “I’ll Die If You’re Done”, ”Cyanide”, “Seven Years of Bleeding” och “In From the Cold”.
Warfield – With the Old Breed
Att influenserna kommer från framförallt Sodom är tydligt, inte bara i krigsestetiken. Det innebär förstås snabba, tunga och aggressiva låtar, med riffen som motor, men inte helt utan en krydda i varje spår. Johannes Clemens bashamrande ligger föredömligt högt i mixen och hans på gränsen till vansinniga stämma ger en extra energikick. Starkast blir det i den skoningslösa gammelthrashen ”Tie the Rope”, ”Dogs for Defence” och ”With the Old Breed”.
Häxkapell – Om jordens blod och urgravens grepp
Mörker, melodier, stråkar, körer… Häxkapell är progressiva på riktigt. Här finns något nytt att utforska för varje genomlyssning. Här finns ytterligheter och spänning. Här finns ett hantverk där ingen del hänger löst, utan jackar i helheten i samklang. Dream Theater, vilka är det nu igen? Lyssna på “Satans rötter”, “Metamorfos” och “Vindar från förr”.
Giant – Stand and Deliver
Melodic rock är okomplicerad. Det finns inte mycket att utveckla. Det finns knappt ens något du kan misslyckas med. Allt kokar ner till om du har låtarna eller inte. Och snacka om att Giant levererar med exempelvis “It’s Not Right”, “It Ain’t Over Till It’s Over” och “Time to Call It Love”. Att sångaren Kent Hilli förvaltar materialet med ackuratess är en annan framgångsfaktor.
Destruction – Birth of Malice
Efter dryga 40 år i branschen är det äntligen dags för signaturmelodin ”Destruction”. Den får lägligt symbolisera en pånyttfödelse, då Schmier med mannar låter hungrigare och skarpare än någonsin och radar upp låtar som minner om förr utan att fastna i vare sig nostalgi eller enformighet: “Birth of Malice”, “Scumbag Human Race” och “A.N.G.S.T.”
The Haunted – Songs of Last Resort
The Haunted låter hetare och aggressivare än på länge. Det är en fröjd att sjunka in i feta ljudbilden och känna energin flöda ut i fingerspetsarna. När allt kommer till kritan hade jag ändå önskat lite mer knorr i några fler låtar. Med spår som “Warhead”, “Death to the Crown”, “To Bleed Out” och “Unbound” visar de att förmågan är kvar, så det finns ingen anledning att slacka.
Nära skjuter ingen hare på fortet:
Ghost – Skeletá
Heat – Welcome to the Future
The Hellacopters – Overdriver
Insania – The Great Apocalypse
Lord Of The Lost – Opvs Noir vol. 2
Mezzrow – Embrace the Awakening
Puteraeon – Mountains of Madness
Sodom – The Arsonist
Sparzanza – From Dust to Darkness
Twins Crew – Chapter IV
Warbringer – Wrath and Ruin
Wings Of Steel – Winds of Time
Besvikelser:
Alice Cooper – The Revenge of Alice Cooper
Aephanemer – Utopia
Alestorm – The Thunderfist Chronicles
Arch Enemy – Blood Dynasty
Avantasia – Here Be Dragons
Bloodbound – Field of Swords
Helloween – Giants & Monsters
Primal Fear – Domination
Sabaton – Legends