Så är det dags för mitt 25-festivalsjubileum i Norje. Sedan Karlshamn Rock Festival flyttade till Sölvesborg 1998 och blev Sweden Rock Festival 1999 har jag bara missat en tillställning, 2000. Det ångrar jag än idag, inte minst eftersom Running Wild då gjorde ett av sina få Sverigeframträdanden. En liten tröst då att samma band nu, 25 år senare, åter står på menyn.

Det är många, för att inte säga de flesta, från mina gamla kretsar som har slutat åka till festivalen. De har tröttnat, gett upp. Too old to rock’n’roll, helt enkelt. För mig har det hittills inte varit ett alternativ, även om det var på håret 2019, när jag var rejält sjuk. Sedan kom pandemin och räddade mig två år, innan återkomsten 2022.

Jag kan instämma i att allt inte är som förr. Det är klart att det var mysigare 2003 än idag. Det var inte lika mycket köer, inte så trångt, närmare till allt, billigare, inte så dammigt, inte så mycket nu metal.

Men, en hel del har också blivit avsevärt mycket bättre sedan dess. Produktionen på scenerna är otroligt mycket bättre, med ljus, ljud och ledskärmar. Idag får du en helt annan upplevelse, inte minst på de två stora scenerna, än vad du fick förr, eller för den delen får på andra festivaler. Matutbudet är fantastiskt mycket bättre än de langos, thaivagnar och burgare som är standard på alla festivaler. Inte minst är marken jämn och preparerad för alla väder. Jag tror inte att jag har trampat i en lerpöl på Sweden Rock sedan Budgie 1999.

Det är mer folk nu så klart, men inte så många som 2022-2023. Området är bättre planerat och sväljer massorna bättre.

Jag har också noterat ett bättre bemötande från personalen. De är inte längre där för att hävda sin auktoritet och ställa till så mycket förtret för besökarna som möjligt, utan jobbar lösningsorienterat och servicemedvetet. Det är välkommet!

För min egen del har jag lämnat såväl diskbråcket som knäskadan jag ådrog mig sista kvällen förra året bakom mig och det gör förstås en avsevärd skillnad även på humöret.

Bandmässigt är det ett historiskt svagt headlinerfält. För 20 år sedan hade jag flugit i taket över bokningar av avfällingar från den sanna hårdrocken, som Slipknot och Korn. Idag ser jag snarare två skäl att ta tidig kväll, köra hem till stugan och hämta krafter inför nästa dag. Tiderna förändras… Att sedan lägga till Scorpions och Sabaton på det imponerar inte på pappret, när vi helt nyligen har haft giganter som Iron Maiden, Def Leppard, Ghost och Deep Purple – på samma festival! Men, det är sällan dessa band som har lockat mig ändå.

Jag har inga problem att hitta runt 20 band  i mellanskiktet som jag absolut vill se. Precis vad jag orkar med på fyra dagar således och inte alltför många jobbiga krockar. Här följer därmed en snabbgenomgång av de band jag inte recenserar på annat håll. Det blir mer av personliga reflektioner än regelrätta recensioner, så ta det för vad det är.

Onsdag 4 juni

Vis från förra året tänker jag inte ta ut mig helt i år. Jag ska verkligen välja och vraka noga bland banden och göra ett luftigt springschema. Jag börjar med att skippa Korslagda Kukar, på grund av det pubertala namnet. Annars lät några låtar jag förhandslyssnade på intressanta. Det blir heller inte Wind Rose. Jag har sett dem tidigare, som förband till Ensiferum och vill minnas att det var okej, men när jag friskade upp minnet under inlyssningen var det inget som direkt fastnade, trots att det på pappret borde vara min grej. Det blir en lugn förmiddag i stugan, således. Nästa beslut blir att välja mellan Bombus och Pretty Maids. Jag gillar båda banden ungefär lika mycket, men känslan är att chansen att se Bombus kommer att vara större framöver, så det får bli en dos gammeldansk den här gången.

Pretty Maids

Jag har svårt att tänka mig ett bättre band att starta en festival med. Med Pretty Maids vet jag vad jag får och det är inte så lite. Nyare material som “Mother of All Lies”, “Kingmaker” och “Pandemonium” står sig väl så bra som klassikerna “Back to Back”, “Red, Hot and Heavy” och “Future World”. Faktum är att jag hade kunnat tänka mig några nyare låtar till, såsom “Bull’s Eye” och “I.N.V.U” (ja, jag vet att “Pandemonium” är 15 år gammal = ny!). Ronnie Atkins verkar lika pigg som alltid och sjunger fortfarande med rätta raspen.
Höjdpunkt: Little Drops of Heaven

Alien

Alien ligger bra till i spelschemat och det var trots allt 14 år sedan de var på festivalen senast. Annars har de haft svårt att övertyga mig efter den självbetitlade debuten 1988. Det är också därifrån de hämtar hälften av låtarna. Dock till mitt förtret inte “Feel My Love”. Dessvärre lyfter inte de nyare låtarna live heller. Jim Jidhed sjunger dock bättre idag än vad jag minns från spelningen 2011. Vi får förstås inte heller bandets bästa låt “The Air That I Breathe”, som spelades in med Peter Sandberg som sångare.
Höjdpunkt: Go Easy

Skillet

Årets Electric Callboy (det vill säga ett band jag inte har så bra koll på, men blir nyfiken på, kollar in på chans och blir golvad av) blir Skillet. Sedan tidigare hade jag koll på ett par hits, men inte så mycket mer. Inlyssningen ändrade inte direkt på det, även om det verkade lovande. Trist nog har sångaren John Cooper rejäla problem med rösten. Han kan knappt prata i mellansnacket. Man kan misstänka någon form av halsinfektion. Det hindrar dock inte att bandet, med den sjungande trummisen Jen Ledgers bistånd, lyckas framföra en ren hitparad, som plötsligt uppenbarar sig för mig: “Feel Invincible”, “Legendary”, “Whispers in the Dark”, “Not Gonna Die”, “Monster”, “The Resistance”… Nu har jag ett projekt att lyssna ikapp mig på bandets 12 skivor långa diskografi.
Höjdpunkt: Awake and Alive

Efter Within Temptation (som du kan läsa mer om på swedenrockmagazine.com) tar jag en tidig kväll för att ladda batterierna inför fortsättningen. Slipknot har gjort en bra låt i karriären (“Psychosocial”) och den lockar mig inte tillräckligt. Ett bra beslut visade det sig. Så fort jag satt mig i bilen öppnar sig himlen. Tajming.

Torsdag 5 juni

Torsdagen är av tradition den värsta dagen. En dag i den alltid lika festivalchockade kroppen i kombination med vetskapen om att det är tre långa dagar kvar brukar fälla det bästa av mod. I år vaknar jag inte alls upp med den smärta jag hade förra årets torsdag, då jag knappt kunde gå. Däremot med halsont, huvudvärk och allmän sjukdomskänsla. Inte bra alls. Dessutom får jag beskedet att dagens höjdpunkt Stryper har ställt in och ersätts av Blues Pills. Snark. Jag vill bara kura ihop mig i min varma, mjuka stugsäng och somna om. Men jag måste åtminstone kravla mig iväg och se Dark Tranquillity, som står på recensionsschemat. Strypers frånvaro lämnar sedan ett rekordlångt hål i schemat på fem timmar och trekvart innan Kreator ska gå på. Kanske ändå dagens räddning…

Brothers Of Metal

Jag anländer i god tid till området för att äta lunch och se Adrian Vandenberg framföra gamla Whitesnake-klassiker. Men en plötslig ingivelse får mig i stället att gå bort till Rock Stage och Brothers Of Metal. Jag var inte jätteimponerad av spelningen på Time To Rock häromåret, så jag hade egentligen räknat bort dem. Men nu är det tightare och piggare och jag blir kvar några låtar. Och när jag ändå varit kvar så länge vill jag förstås höra “Yggdrasil”. Eftersom den kommer först som nionde låt blir det som det blir. Jag hinner dock fånga Vandenberg och Mats Levén framföra klockrena versioner av både “Still of the Night” och “Here I Go Again” när jag handlar fish & chips. Tyvärr missade jag “Sailing Ships” och “Judgement Day”, men, men… Krock är krock.
Höjdpunkt: Yggdrasil

Kreator

Nämnda fish & chips har ingen vidare mild landning i min mage och efter Dark Tranquillity cyklar jag tillbaka till bilen och däckar. Jag behöver verkligen de fem timmarna för att ladda om. Något annat band än Kreator hade förmodligen inte kunnat locka mig i det här läget. Jag kan bara inte missa dem för första gången sedan Skogsröjet 2018. Det är dessutom jubileum, då det är tionde konserten jag ser med dem. Förutom att nya “666 – World Divided” och “Hate Über Alles” ersatt “Gods of Violence” och “Fallen Brothers” är det i stort sett samma setlista som senast. Inte den bästa fantasin, kanske, men inget jag egentligen reflekterar över i stunden. Vem vill inte höra “Violent Revolution”, “People of the Lie” och “Phobia” en gång var sjunde år eller så? Största besvikelsen är att “Strongest of the Strong”, bästa låten från senaste skivan, uteblir. Möjligen är Mille Petrozza inte längre lika frustande ilsk som för 10-15 år sedan, men han domderar likväl igång wall of death, circlepits och crowdsurfing.
Höjdpunkt: Satan Is Real

Fredag 6 juni

På fredagen vaknar jag betydligt piggare, vilket är tacksamt. För idag hade jag tänkt se några fler band än dagen innan. Däremot råder det full storm och ösregn ute. Inte direkt ett inspirerande väder. Jag överväger på allvar att ställa in hela eftermiddagspasset och sikta in mig direkt på kvällen, med början på D-A-D klockan 19. Så blir det naturligtvis inte. Jag masar mig upp och iväg. Som om det inte vore nog fastnar jag i en bilkö på vägen och blir 20 minuter sen. När jag väl har parkerat rasar ett av de värsta oväder jag sett under alla mina Sweden Rock-år. Jag har dock gott om bra kläder med mig och det är bara att snöra på kängorna, slänga på sig tre lager tröjor och arméns regnkappa modell 60.

Kee Marcello

Kee Marcello är ren bonus. Efter allt mankemang missar jag närmare en kvart, men när jag väl hittar dit blir upplevelsen desto mer känslomässig. Jag är av uppfattningen att Europe hade sin starkaste tid med Marcello som gitarrist. Nu framför han alla de gamla favoriterna med Jacob Samuel (The Poodles) som excellent sångare. Trots ovädret ska det bli plåster på såren, tänker jag. Knappt hinner “Girl from Lebanon” dra igång förrän strömmen går på scenen… Det känns allt mer som om den här dagen inte var menad att bli, alls. Men efter ett drygt fem minuters avbrott är vi på banan igen. Dessutom mojnar vinden och regnet avtar. Är det inte rent av en solglimt?

Avslutningen blir också helt magiskt med “Seventh Sign”, “Prisoners in Paradise” och “Superstitious” på ett bräde. Till saken hör att min allra första vinylsingel inhandlad för egna pengar var just “Prisoners in Paradise”. Vilken låt var b-sida? Jo, “Seventh Sign”. Jag blir nästan tårögd av nostalgi. Närmare Keefest än så här lär vi aldrig komma.
Höjdpunkt: Seventh Sign

Crazy Lixx

Stärkt av min Kee-upplevelse vandrar jag vidare till Crazy Lixx. Nu skiner solen och jag börjar rent av bli lite varm i mina fyra lager. Det slår mig hur många stadiga hits Crazy Lixx faktiskt har producerat under sina runt 20 år på banan, nästan lite under radarn. För mig piskar de större namn som Hardcore Superstar och Crashdïet utan problem. När festivalen väl är över är det “Rise Above” jag vaknar till, ringandes i skallen. Det hade lika gärna kunnat vara “Little Miss Dangerous”, “Silent Thunder”, “Hunt for Danger” eller “Who Said Rock’n’roll Is Dead”.
Höjdpunkt: Rise Above

Danko Jones

Ännu ett jubileum står på agendan härnäst. Även Danko Jones ser jag nämligen för tionde gången. Också här var senaste tillfället på Skogsröjet 2018. Med en sedvanlig dos kaxighet levererar Danko och hans tighta powertrio en rockshow utan åthävor. “Guess Who’s Back”, “First Date”, “Good Time”, “Had Enough”, “Lovercall”… Det är gedigna låtar, förstås. Ändå kan jag sakna några gamla favoriter som “Code of the Road”, “Do You Wanna Rock”, “Sticky Situation” och “The Twisting Knife”. Jag hade dessutom velat gräva upp sorgligt begravda “We Sweat Blood” och “Sleep Is the Enemy”.
Höjdpunkt: Good Time

Running Wild

I Strypers frånvaro blir Running Wild ensam höjdpunkt för min del. Inget ont i övriga favoritband, men vissa band är inte runt och far varje sommar precis. 2009 åkte jag till Wacken Open Air bara för att se det då redan insomnade Running Wilds absolut sista spelning någonsin. 2015 åkte jag tillbaka till samma tyska festival för att se deras absoluta avskedskonsert, igen. Sedan dök de plötsligt upp på Sweden Rock 2017 och… ja här är vi igen! Men jag räknar fortfarande med att varje tillfälle kan vara det sista.

Liksom vid de tre nämnda tillfällena hade jag gärna satt mig ned med Rock’n’Rolf och hjälpt till att skapa en anständig setlista. Spelar du en gång vart åttonde år ska inte två låtar från den överlägset sämsta skivan i diskografin “Shadowmaker” finnas på kartan. Men visst får vi genomlida såväl “Piece of the Action” som “Locomotive”. Av de övriga låtarna får “Riding the Storm” och “Under Jolly Roger” anses som helt givna och ytterligare fem låtar kan ses som anständiga, utan att glänsa eller överraska. Noterbart är att inget spelas från de tre senaste albumen, trots att alla smiskar “Shadowmaker” hårt. Så långt är jag mest glad över att bandet över huvud taget dyker upp och inte totalt gör bort sig. De använder till och med den stora ledskärmen till några AI-animationer av piratskepp på stormande hav och annat effektfullt. Det är klart bättre än den monumentala besvikelsen i Tyskland 2009. Gott så.

Då händer det… Det talade introt till mästerverket “Treasure Island” spelas upp. Jag vågar inte tro mina öron. Det här är för bra för att vara sant. Jag tänker att det kommer att landa i att bandet i stället spelar “Bloody Island” eller någon annan senare bastard. Inte ens när de faktiskt börjar spela “Treasure Island” vågar jag riktigt lita på det jag hör. Blir det en kort version, kanske ett medley eller något annat sorts haveri? Nej, det är på riktigt. Jag kan inte ta in storheten. Det blir för mycket. Det blir syntax error i hjärnan. Allt är förlåtet!

Men, till nästa gång… plocka in “Chains and Leather”, “White Masque”, “Black Wings of Death”, “Black Hand Inn”, “Rebel at Heart”, “The Rivalry”, “Ballad of William Kid”, “Fire & Thunder” och “The Hussar”, så blir det magiskt rakt igenom!
Höjdpunkt: TREASURE ISLAND!!!

Scorpions

Efter besöket på skattkammarön kommer Scorpions som ett gäng tama katter. Det är femte gången jag ser dem på festivalen (och totalt) och de tre första fick de oförtjänt dålig kritik. Senast, 2017, var de dessvärre förtjänta av vartenda ris. Jag har föga förhoppning om att det ska bli mycket bättre den här gången. Det är framförallt sångaren Klaus Meine som ser allmänt förvirrad ut och staplar omkring som om han ska falla omkull och hala flaggan vilken sekund som helst. Dessvärre har han inte heller rösten i behåll. Han sjunger inte ut, utan gnäller och halvpratar sig igenom låtarna.

Setlistan består till största delen av säkra kort från 80-talets storhetstid, som “The Zoo”, “Bad Boys Running Wild” och “Blackout”. Anledningarna till att jag står och vaggar på trötta ben är dock två låtar från tidigt 90-tal: den fulländade powerballaden “Send Me an Angel” och riffiga “Tease Me, Please Me”. Jag får det jag har kommit för och vandrar hemåt med “Big City Nights” ackompanjerande i bakgrunden. Det här är för dåligt för en headlineakt på Sweden Rock 2025, tyvärr!
Höjdpunkt: Send Me an Angel

Lördag 7 juni

I övermod över att ha klarat mig till sista dagen utan att haverera totalt lägger jag upp en vågad plan. Jag får inte till någon sammanhållande vilopaus, hur jag än vrider och vänder på spelschemat. Jag ska recensera (nästan) första och sista bandet och vill inte heller missa Blind Guardian där i mitten. Känslan är att om jag en gång lämnar området kommer jag inte att orka ta mig tillbaka igen. Alltså beslutar jag mig, helt ologiskt, för att hänga runt en heldag på den heliga marken.

Metalite

Jag anländer i tid för att fånga sista halvan av Metalite, som öppnar på minsta utescenen (den som byter namn som jag byter kalsonger, det vill säga minst vartannat år). Deras set vilar tungt på den senaste – och hittills bästa – skivan “Expedition One” Det borgar för en trevlig start på dagen. Att få höra “Fullmoon” utan att behöva genomlida ett helt set med Sonata Arctica är ren bonus.
Höjdpunkt: Blazing Skies

The Crypt

Frågan jag har ställt mig sedan spelschemat släpptes är The Crypt eller Wishbone Ash? Jag äger tio skivor med de sistnämnda, men har nog inte lyssnat på dem på 20 år och aldrig sett dem live (om man bortser från tre låtar på Sweden Rock 2003, när Blind Guardian höll på med otyget att sabotera sina spelningar genom att framföra den 14 minuter långa gäspningen “And Then There Was Silence” i sin helhet). Men, de pigga debutanterna The Crypt lockar egentligen mer idag. Jag ställer mig vid Sweden Stage och gubbarna i Wishbone Ash börjar jamma på något instrumentalt stycke. Här finns inget visuellt att ta fäste på. Inte så mycket som en backdrop. Jag lackar plötsligt ur och springer bort till tältscenen i stället. Det ångrar jag inte. The Crypt är precis så teatraliska och fängslande som jag hade hoppats på. Och vilka låtar de har i kistan redan, med “Open the Gate”, “I Love the Darkness” och “Halo” i främsta rummet.
Höjdpunkt: Open the Gate

The Good, The Bad and the Zugly

Eftersom Joddla Med Siv har intagit stora scenen drar jag mig mot Blåkläder Stage, där jag nästan helt spontant slår mig ner och betraktar The Good, The Bad and The Zugly. En norsk version av Bombus får duga som substitut, nu när jag missade den riktiga varan första dagen. Musikaliskt en trevligt skitig punkrock, men det stora underhållningsvärdet är Ivar Nikolaisens lika rappa som obegripliga mellansnack.
Höjdpunkt: Nostradumbass

Gotthard

Någonstans runt släppet av “Lipservice” (2005) lyssnade jag en del på Gotthard. I samband med Steve Lees bortgång 2010 avtog intresset dock. Jag såg visserligen spelningen på Sweden Rock 2017, med nye sångaren Nick Maeder, men det var mer för att sluta cirkeln. Årets bokning kändes därför sval på förhand. Men när jag började lyssna på “All We Are”, “Lift U Up” och “Anytime Anywhere” inför festivalen blev jag ändå lite nostalgisk. Nu ska jag ändå hänga på området hela dagen, så jag sätter mig i “gräset” (kanske snarare i flisen) och avnjuter spelningen. När det kommer någon låt från “Lipservice” ställer jag mig upp och går lite närmare – jag är inte helt omöjlig – men mycket däremellan förblir ljummen skåpmat. Bäst är dock en låt från nya plattan, “Burning Bridges”, och det är förstås ändå en ljusglimt.
Höjdpunkt: Burning Bridges

Blind Guardian

Efter en närmast fenomenal spelning på Time To Rock 2023 hade jag förhoppningar på Blind Guardian igen. Men de är i högsta grad beroende av dagsformen, inte minst på frontmannen Hansi Kürsch. Idag är han mer på “en dag på jobbet”-humör och låtarna avhandlas på rad, utan större åthävor. En nyanlagd tysk porrmustasch på Kürsch är det som sticker ut mest – och den är ganska gles.

Setlistan är alldeles för förutsägbar den här gången. Två låtar från senaste tråkalbumet “The God Machine” är två för många, så här tre år efter släppet. Det som sticker ut är “And the Story Ends”, som jag åtminstone inte kan minnas att bandet har framfört när jag sett dem tidigare. Annars blir det förstås “Nightfall”, “Time Stands Still (At the Iron Hill)”, “The Bard’s Song (In the Forest)” och “Valhalla”, med allsång och allt.
Höjdpunkt: And the Story Ends

Exodus

När sångaren Steve “Zetro” Souza kickades ut strax innan festivalen och torrbollen Rob Dukes återbördades sänktes intresset för Exodus, men som sagt, jag har inget annat för mig. Jag betraktar från högre upp i backen, samtidigt som jag aväter ännu en portion fish & chips. Dukes verkar oväntat taggad ändå. Tyvärr lyfter inte riktigt det gamla materialet för mig. Jag piggnar till lite under “Deathamphetamine” och “Blacklist” från “min” storhetstid med bandet, under 00-talet. Sedan tappar jag fokus igen.
Höjdpunkt: Deathamphetamine

Denna afton gick Sabaton upp i ensam ledning som det band jag har sett live flest gånger, 17 stycken. Ingen märkvärdig siffra i sig. Det finns fans som åker runt och ser hundratals spelningar med samma band. Det roliga är just resan DE har gjort under tiden.

För… vilken historia. För exakt tjugo år sedan stod de absolut längst ner på affischen till Sweden Rock 2005. Jag var där och såg dem då och gjorde till och med en intervju med en förväntansfull Joakim Brodén innan spelningen. Samma sommar såg jag dem på lilla dansbanan på Gates Of Metal i Hultsfred, inför ett hundratal åskådare. Det var knappt så hela bandet fick plats på scenen. Sedan har det rullat på: Lilla scenen på Tivolirock i Kristianstad. Som öppningsakt för Rage och Freedom Call på Folkets hus i Växjö. Här kunde man ana något, när det var folk som faktiskt kom dit för Sabaton, snarare än de mer meriterade tyska huvudbanden.

De växte till egna huvudbandsturnéer, bland annat vid Varbergs fästning. 2015 såg jag dem som headline på Wacken Open Air, vilket var galet bara det. Jag har varit på alla Sweden Rock-spelningarna genom åren och sett scenerna växa fram till headlinerstatus 2016. Arenaspelning i Lund, med legendariska Accept som förband. Förstås som obestridlig huvudakt på den egna festivalen Sabaton Open Air i Falun. Så fick de för sig att spela nästan hemma hos mig, på Sundspärlan i Helsingborg 2022, för att möta publiken mer intimt igen. Och nu avslutar de hela Sweden Rock med (mer än) en smäll.

Jag kan inte tänka mig något band som är mer värt sina framgångar. De har verkligen kämpat hårt och målmedvetet. Och de har förblivit lika glada, trevliga och jordnära mitt i allt detta.

Mina recensioner av Within Temptation, Dark Tranquillity, D-A-D, Crucified Barbara och Sabaton kommer du som är prenumerant att kunna hitta på swedenrockmagazine.com.