David Bergström - webbredaktör, frilansskribent, textkonsult

Angående förbättringarna i a-kassan (061110)

Idag debatteras förbättringarna i a-kassan i riksdagen. Det har inkommit en hel del synpunkter på mitt ställningstagande för dessa förändringar i samband med valet. Tydligen är man en övermänniska, avhängig från verkligheten, fullkomligt aningslös om konsekvenser, som saknar all form av känslor och empati för sina medmänniskor… Med andra ord, vill man ha förändringar i a-kassan har man alla kännetecken för att vara psykopat. Jag tar givetvis till mig detta, men har svårt att se rimligheten i det. En nyanserad debatt är alltid en dygd.

Det tas också för givet att en som är för dessa förändringar aldrig har varit arbetslös, har gott om pengar och över huvud taget aldrig har haft det knapert. Nu tänker jag inte fläka upp min personliga deklaration här. Men jag har varken rika föräldrar eller sparade pengar. Det är heller ingen hemlighet att när man gått från gymnasiet till militärtjänst, till universitet, till deltidsjobb och eget företagande så har man inte ens kvalificerat sig till någon a-kassa.

De nivåer som det ojas över att man är omänsklig om man tror att någon ska kunna leva på har jag sannolikt aldrig ens nått upp till. Någon invänder då att jag minsann inte levt som ensamstående långtidsarbetslös kvinna med fem barn i en svindyr lägenhet i Stockholm. Nej, det är förvisso sant. Men a-kassan är nu inte utformad för varken mig eller henne.

A-kassan ska vara en övergångsförsäkring för de som går från ett heltidsjobb till ett annat. Det betyder att om du inte har något jobb innan funkar det inte. Får du inget jobb sedan funkar det inte heller. Ett systemfel helt enkelt. Det betyder också att för att fungera som försäkring måste försäkringstagarna täcka upp utbetalningarna med sina avgifter. Att så inte sker idag råder det inga tvivel om. Tills vidare är alltså a-kassan ett bidrag som främst går till de som redan etablerat sig på arbetsmarknaden och faktiskt har råd att betala en ökad del själva.

De som däremot står utanför arbetsmarknaden och aldrig får chansen att komma in får näst intill intet, oavsett vad som händer. I stället tvingas de i många fall ofrivilligt ta mer och mer studielån, och på så vis skjuta problemen på framtiden. Då är det förståeligt att man har svårt att se med blida ögon på förmätenheten hos de som redan har såväl jobb som rätt till a-kassa (som vida överstiger studiemedlet), när de livligt protesterar mot att behöva finansiera denna försäkring själva.

För de som har sett hopplösheten att som ungdom idag komma in på arbetsmarknaden har nivån på och avgiften till a-kassan ringa betydelse. De vill ha en egen försörjning genom ett riktigt jobb. Att förneka dem att det problemet ens existerar är om något omänskligt och verklighetsfrämmande.

A-kassan är över huvud taget inte utformad för dagens arbetsmarknad och arbetslöshet. Det är som sagt ett system inställt på en kort övergångsperiod mellan två fasta heltidsjobb. Så fort man faller utanför den mallen bildas ett kompakt byråkratiskt trassel att reda ut för att kunna ta del av försäkringen.

Det gör att man som deltidsarbetande, timanställd, säsongsarbetande, projektanställd, egen företagare eller studerande hamnar i en ofta nedvärderande beroendeställning gentemot arbetsförmedlingen i hopp om en kortsiktig lösning, i stället för att få hjälp och vägledning till ett riktigt jobb. Om man ska lämna dessa därhän, bara för att säkra ersättningsnivån för de som redan är inne på arbetsmarknaden sedan länge ser jag inte att det skulle vara en välfärdsstat för alla.

Nu talas det om fackliga protester, rent av strejker. Vilken rätt har facken att strejka mot ett demokratiskt val? A-kassan är ju en fråga som mer än någon annan ältats i valdebatten, så det är knappast någon nyhet. Skrämmande demokratisyn. Det är nästan så att man tror att protesterna mer beror på färgen på regeringen än på förslaget i sig.

När blev det senast strejkhot efter socialdemokratiska skattehöjningar? Nej, då verkar alla införstådda med nödvändigheten och ändamålsenligheten. Det handlar förstås om dryga 70 års inpräntande om hur man ska tänka som en god medborgare. Att det går att tänka annorlunda, och fortfarande ha allas väl för sina ögon, det förefaller för en del som en helt orimlig tanke. Men många verkar uppenbarligen tycka att det är viktigare att diskutera avgifter och nivå på a-kassan än hur man kan skapa riktiga jobb åt alla.

De som gormar mest verkar underligt nog vara de som har det rätt gott ställt med fasta jobb sedan länge. De opponerar sig tydligen över någon sorts empati med de som är arbetslösa. Ok, tack, men det vore rimligare om ni gormade över möjligheterna att skapa nya jobb i stället.