Älgskådning – inte bara för tyskar (060518)
- Ett förkastat utkast på älgartikeln (läs den slutgiltiga versionen i Visit)
Älgpark, det låter som ett turistjippo för naturtörstande betongtyskar. Djur och jag är väl egentligen som hund och katt, men skogens konung borde jag nog ändå känna lite mer gemenskap med. Jag känner hur den lilla tysken inom mig vaknar till liv när utflyktsmålet Elinge Älgpark närmar sig.
I spänd förväntan föreställer jag mig hur det kommer att se ut. Stor, stolt och ståtlig, med lätt grånad skäggväxt, marscherar han majestätiskt fram i skogen, den tyske turisten på sin jakt efter en skymt av älg. Det kanske är för tidigt på året, men jag hoppas ändå få en skymt av det mytomspunna grannfolket från söder.
Vari ligger egentligen tyskens fascination vid det vildas monark? Visst är det ett mäktigt djur, men som svensk tänker man kanske mest på trafikolyckor och söndagsstek när älgen nämns. Har man själv inte involverat sig i själva jakten blir älgen i dess naturliga miljö oftast blott en skymt i skymningen, på ett fält intill vägen.
Det kanske är dags för oss smålänningar att få upp ögonen för den unika natur vi har inpå knuten? Vi borde bli bättre på att hitta ljusglimtarna i vår egen närmiljö och vardag. Jag gör mig redo för jakt efter en upplevelse, i de numera lite minde mörka smålandsskogarna.
Hur tänker tysken egentligen i en situation som denna? Känner han sig ett med naturen, euforisk som en Guillou på jakt? Eller ser hon sig som en fullkomligt vanlig tysk med en plikt som förväntas infrias under Sverigeresan – att leverera några färska älgfoton och lite mindre färsk spillning i en burk att visa upp på framtida släktkalas. I vilket fall är nog tysken lyckligt ovetandes om sin kultstatus bland lokalbefolkningen.
Lars-Göran Martinsson, pionjär inom älgturism och föreståndare för Elinge Älgpark, dödar mina fördomar direkt. Det är lika vanligt med svenskar, danskar, holländare och engelsmän, förklarar han. Oavsett nationalitet skiner dock andra besökare med sin frånvaro denna småbistra vinterdag. Det är egentligen inte säsong för älgskådning.
Inte desto mindre är tjuren Berra och kon Cilla, med sin tjurkalv på ett och ett halvt år i släptåg, genast framme och hälsar när vi närmar oss visningshägnet. Det är som om de vet vad som förväntas av dem. Antagligen vet de också att det brukar bjudas på föda i samband med besök. Lars-Göran hivar in några sockerbetor och demonstrerar även hur man kan mata älgarna med kvistar och ris. Min inre tysk försöker vördnadsfullt insupa varje aspekt av ögonblicket. Hägnet ger helt klart lite djurparkskänsla, men alternativet hade enligt Lars-Göran varit att få se älgarna ligga och slöa flera hundra meter in i skogen.
Djuren är sannerligen så kungliga som man förväntat sig. Cilla låter aldrig sin närmast fullvuxne kalv gå längre än någon meter bort. Berras uppgift i familjen är sedan länge avklarad. Ändå får han göra dem sällskap så länge han håller sig i skinnet. De verkar lugna och sansade över uppståndelsen. Vad hade Guillou-tysken gjort i detta läge?
Jag dristar mig till att peta in en kvist mellan ståltråden. Den vackert gräddbruna kalven mumsar halvskeptiskt i sig den. Det börjar bli kallt om tårna. Så är väl upplevelsen komplett då? Eller vänta förresten… Visst finns det älgspillning på burk i den lilla shopen. Men Lars-Göran förklarar att det bara går åt fem-sex burkar per säsong. Ännu en myt om intet alltså.
