Bronsfiaskot
Ett brons. Nämen så lagom svenskt då. Finns det något mer oförargligt än ett brons? Man vinner en medalj men är ändå inte sådär riktigt nära att man kan säga sig ha förlorat ett guld. Speciellt när man har fått byta ut två lagmedlemmar bara timmarna innan en skidstafett kan väl ett brons vara en rätt bra prestation? Ja och nej. Det beror helt på hur loppet artar sig.
Idag var det en typisk svensk insats på sistasträckan. Inhopparen Marcus Hellner hade gjort en sensationell tredjesträcka och växlade över i klunga med favoriterna Norge och Ryssland. Det var nu Anders Södergren skulle axlat rollen som nationalhjälte och kämpat ner sina motståndare på ren tjurskallighet. Det blev ett halvhjärtat försök i sista backen. När inte det lyckades mer eller mindre insåg sig Södergren besegrad.
Det är här det svenska kommer in i bilden. Ingen hade egentligen väntat sig att Södergren verkligen skulle lyckas hänga av de andra två. Eller ens hänga med. Ingen hade väntat sig att Sverige skulle vara med över huvud taget ända in i den sista medaljstriden. Men borde vi inte ha lärt oss i något i vårt fantastiska OS i Turin? Att vi svenskar också kan vara som bäst när det gäller. Att den där lilla extra viljan till guld kan ge extra krafter i spurten. Idag hade Södergren inte den viljan. Han var nöjd med ett brons. Trots att han faktiskt var med ända fram till spurten gav han upp direkt när först norrmannen och sedan ryssen gav sina allra sista krafter.
Det är bara att lyssna på svenska kommentatorer så fattar man läget. ”Södergren är chanslös i spurten” hette det redan när han växlade ut i spåret. ”Han måste haka av sig de andra så att han har ett försprång och slipper spurta.” Men vilken inställning… Man blir matt av att bara lyssna. Visst finns det säkert både statistik och teknisk analys som säger att Södergren är den sämre spurtaren av de tre kombattanterna på sistasträckan. Men ska man för den sakens skull se sig besegrad på förhand? Det är väl då man ska visa att alla experter har fel och att man är som bäst när det gäller. Det är då man ska skutta fram som Björn Lindh.
Men en knappt andfådd Södergren berättade strax efter målgång att han inte hade någon extra växel den här gången. Han var nöjd och glad för sitt brons. Ja, men då lär han heller inte vinna guld nästa gång. Guld vinner den som vill och inte kan tänka sig någon annat än guld. Jämför med Anja Pärsson, som kan döda med blicken efter ett sketet brons. Den killerblicken hade inte Södergren idag. Och vad värre är – ingen krävde den av honom. Det är ju ändå rätt lagom bra med ett brons.
