Skrällar i semin - men snälla: Det finns inget schlagerkrig!
Semifinalen bjöd på ett tämligen överraskande resultat. Och då menar jag inte som våra kvällstidningar att jag är förvånad över att Norge, Danmark och Holland åkte ut med sina minst sagt slätstrukna schlagerpop modell A1. Det påstås pågå något sorts schlagerkrig mellan öst och väst där det kvittar vad man har för låt och endast grannröstning gäller. Lika fånigt varje år den debatten kommer upp.
Vann inte Finland förra året? Och Grekland året innan? Inget av dem räknas till ”öst”, även om det förvisso är geografiska gränsfall. Och åkte inte Estland ut med sin västosande poplåt? Eller Montenegros misslyckade punkförsök? Eller Kroatiens utdaterade medelhavsrock? Om allt handlat om geografi hade väl även dessa gått vidare, trots att deras låtar inte höll?
Nej skrällen ligger i vilken typ av musik som funkar i ESC 2007. Det är inte Eurodisco som DJ Bobo, utan snygg modern klubbmusik som Bulgarien och Georgien. Sånt som inte ens har en suck ens på Andra chansen i Sverige (minns tex The Attic). Vi ligger efter helt enkelt.
Island må ha haft den bästa låten, och möjligen den bäste sångaren i Eirikur Hauksson, men ingen kan förneka att ”Valentine Lost” var en powerballad från 80-talet. Helt enkelt inte det som slog 2007. Vi såg redan förra året att Greklands Anna Vissi med nöd och näppe klarade att rädda en finalplats i år med sitt då favorittippade bidrag i samma genre. Jag beklagar stort att Eirikur inte fick chansen i finalen, då han var min personliga favorit.
Men att förklara krig mot öst, som han nu enligt kvällstidningarna har gjort, kan inte ses som annat än en dålig förlorar-reaktion. Norge, Danmark och Holland hade som sagts tidigare inget i final att göra över huvud taget. Med facit i hand inte Schweiz heller. Poängen är att presentera något som Europa inte har hört (eller sett) förut. Däremot var det synd att det tog stopp för de fräscha medelhavsbidragen från Malta och Cypern. Och med tanke på bifallet i Hartwall Arena var det en skräll att inte Andorras snorungepunk gick vidare.
Mitt tips gick inte heller något vidare. Blott fyra bidrag av tio rätt. Men då varnade jag i alla fall för Slovenien och Georgien som ”bubblare”. Ingen kan väl dock rimligen invända mot kvaliteten i bidragen från Serbien, Moldavien, Slovenien eller Makedonien. Det vore bara fånigt. Samtliga starka, snygga tjejer med bra röster och attityd att flytta berg. Vitrysslands charmgosse var också given. Att det lyckades för en udda låt som Ungens bluestjej var också kul, även om jag vidhåller att den inte riktigt gjorde sig i sammanhanget.
De två enda riktigt pinsamma finalpassen gick till Lettland och Turkiet. Lettlands Il Divo-snubbar i höga hattar var helt enkelt inte finalmaterial. Turkiets Kenan Dogulu var mest plågsamt tjatig. Nu ser finalen dessvärre betydligt tunnare ut än semin. Som vanligt sänker de fyra ”givna” kvaliteten betänkligt. Och det beror knappast på deras geografiska placering…
Lite övriga reflektioner från Helsingfors: Man kunde definitivt inte missa att ESC invaderat staden. Det var flaggor, tröjor, bildskärmar, tältaktiviteter, utklädda fans, bussar, tåg och allmän partystämning i hela centrum. Och förstås inte mindre av den varan i pampiga Hartwall Arena. Ett överlag perfekt arrangemang, så långt jag fick uppleva det, av finnarna. Information, kommunikationer och säkerhetskontroller funkade klanderfritt.
Vad man möjligen kan invända mot var arenavakternas överdrivna paragrafrytteri. Jag blev till exempel på sekunden bortkörd när jag med öl i handen stod utanför läktaren och blott tittade in mot arenan, utan ambition att annat än just titta in. När jag senare skulle uppsöka toaletten under rösträkningen blev jag frenetiskt påtalad att jag minsann stannat flera sekunder i trappen och nu fick välja om jag skulle återgå till min plats eller gå ut. Jag påpekade att jag bara ville höra de tio sekundernas snabbrepris av Sloveniens bidrag, men det var inte giltigt skäl att stå i trappan, uppenbarligen.
Det var dock som helhet en fantastisk upplevelse att se det hela på plats. Stämningen i arenan var som det heter på topp. Undertecknad med damsällskap satt ganska högt upp till vänster om scenen och såg i princip perfekt vad som försiggick (så när som på texten på bildskärmarna som doldes av takställningarna). Imponerande att se alla 30-sekundersbyten av scenrekvisita och artister, som förstås fungerade på sekunden prickfritt.
Sektionen vi satt på var full av nordbor. I synnerhet norrmän. I synnerhet den lille extasiske norrman som satt precis framför mig. Eller rättare sagt stod och dansade större delen av tiden. Han mätte sin uppskattning för bidragen i form av antal rumpshake och begreppet schlagerbög har sällan passat bättre in. Raka motsatsen hade jag till höger om mig i form av den bistre Juha Valjakala-kopia till storväxt och svårmodig finne som jag fruktade skulle dräpa mig på fläcken om jag så mycket som nuddade honom. Inga rumpshakes där inte… Och så den känslosamme dansken ett par snäpp till vänster som var helt otröstlig efter Serbiens bidrag.
I kändispoäng hann vi väl bara med att se en skymt av The Ark klivandes in i två taxibilar samt Norges lille TV-kommentator och Tjeckiens sångare på vårt hotell. Nu blir det att bekvämt inta soffläge inför finalen i afton. Inte helt fel det heller. Förband blir bandet som spelat in semifinalen – och förstås hockeysemin.
Finalfältet...
Inför semifinalen...
