Gränser som dödar – Kosovo åter i lågor
Våldets spiral har åter börjat snurra i Kosovo. Vi som sitter på lagom betryggande avstånd kan tillåta oss förbluffas över hur snabbt det kan gå när olösta konflikter och till synes ständigt groende attityder mellan etniska grupper får utlopp i våldshandlingar. I själva verket är det inte förvånande. Internationella samfundet har fortfarande ingen riktigt klar strategi för hur man ska hantera etniska konflikter. Lösningarna blir provisoriska, oftast som reaktioner på det som redan hänt.
Självklart måste vi skicka fler Nato-soldater till Kosovo för att stävja upploppen nu när de är ett faktum. Men man får inte glömma att det gått närmare fem år av relativt lugn sen kriget 99. Fem år där internationella samfundet, med FN (Unmik) och Nato (Kfor) i spetsen, har haft ansvaret att styra Kosovo. Fem år där man inte lyckats närma sig en lösning på konfliktens grunder: Kosovos status som självständig stat, delstat eller provins i Serbien.
En annan olöst fråga är de etniska minoriteterna, främst serber och romer, och deras trygghet. Här har man tills vidare löst problemet med klassiskt kalla kriget-tänkande, genom att helt enkelt hålla grupperna separerade genom mer eller mindre fysiska gränsdragningar, som i Mitrovica. Alla inblandade borde vara medvetna om att man inte för all framtid kan lösa motsättningar genom att bygga murar och vägspärrar mellan grupper som trots allt ska leva i samma samhälle. Det går inte att för evigt ha närvarande internationella trupper som kan gå emellan när våldet eskalerar. Tvärtom bidrar dessa gränser till framtidens problem. Ingen verkar dock ha lösningen på hur man ska hantera situationen långsiktigt.
Naturligtvis existerar ingen enkel lösning. Det vi måste utgå ifrån är att en större multikulturell samexistens är att föredra framför små etniskt rensade nationalstater. Det kräver att vi flyttar vårt tänkande iväg från oåterkalleliga statskonstruktioner, fasta gränser och ”vi och dom”. Varje etnisk grupp måste känna delaktighet och trygghet i samhällets institutioner. Grundläggande mänskliga rättigheter och jämlika villkor, men även kulturell frihet, måste råda. Förtroende måste också byggas mellan grupperna, något som bara kan göras genom möten mellan människor i positiva och konstruktiva situationer.
För att detta ska komma till stånd måste konfliktorsakerna få en permanent och icke omförhandlingsbar lösning - ett fredsavtal. Parterna måste veta vad de har att rätta sig efter och lita på att internationella samfundet står fast och enat bakom denna linje. Fredsavtalet måste sedan implementeras med trovärdighet. Man måste också få ett stopp på våld, hot och andra oacceptabla handlingar, genom fredsbevarande styrkor och ett fungerande rättssystem. Så långt är de flesta överens.
Men parallellt med denna oftast segdragna process, måste det arbetats hårt med attityder mellan grupper, på alla plan: från byskolan till höga beslutande samhällsinstitutioner. Det är ett långsiktigt arbete som kanske inte bär frukt ens i nuvarande generation. I den akuta konfliktsituationen blir därför detta skjutet åt sidan och på framtiden.
Det handlar om att skapa positiva mötesplatser, antingen genom arrangemang inom till exempel idrott, religion och (multi-)kultur, eller genom existerande institutioner som arbetsplatser och skolor. Det handlar också om att visa på en framtid av samarbete som kan ge fred, ekonomisk tillväxt och medlemskap i en vidare gemenskap, till exempel den europeiska. Genom att flytta fokus såväl till mellanstatlig som lokal nivå kan man minska betydelsen av de gränser som dödar genom att stänga in grupper i konflikt i ett begränsat rum.
