Ett år med dryga skåningar
Ett år i Helsingborg. Ett år för mycket eller det första på en livsresa? Ja, än har jag inte definitivt bestämt mig. Det började ju rätt grått och trist, mitt i höstrusket. Av de första fyra månaderna minns jag inte mycket annat än regn och åter regn. Någon vinter blev det aldrig, snön låg väl som mest kvar i ett par dagar. Rätt skönt i och för sig, om den inte hade ersatts med iskallt regn. Sedan blev det sommar, eller skulle ha blivit. De få vackra dagarna som fanns på hemmaplan var underbara, men det mesta av sommaren tillbringades dock ute på vift i olika delar av landet (och Danmark). Nu har vi förvisso fått en underbart varm och solig höst som viss plåster på såren.
Men bortsett från vädret? Ja, skåningarna borde ju definitivt inte ha några som helst servicejobb. Deras medfödda dryghet blir så alldeles uppenbar just i det momentet när en tjänst eller vara skall byta ägare. Alla frågor blir dumma. Alla kunder är mer eller mindre dumma. Alla som inte vet hur saker och ting funkar på första försöket är dumma. Dumma skall man snäsa av, sätta på plats eller vara lite allmänt tillrättavisande och överlägsen mot. Det kommer ta tid för mig att vänja mig vid detta förfarande. Observera att detta gäller okända skåningar i serviceyrken. Har man turen att komma en skåning så inpå livet att situationen blir mer avslappnad är det oftast en glad och gästvänlig filur som tittar fram.
Staden då? Livsfarlig att cykla i. Ja livsfarligt att över huvud taget vistas i trafiken. Helsingborgarna försitter ingen chans att trycka gaspedalen i botten, om så bara för tio meters raksträcka. Däremot försitter de närmast varje chans att använda sina blinkers. Stannar vid övergångsställen gör de om de har tid, och om inte underlaget förmildrar en eventuell påkörning.
Ska du som fotgängare över korsningen från Stadsparken till Knutpunkten måste du räkna med i alla fall fem minuters extra marginal till tåget. Här är det grönt tio sekunder i taget var femte minut eller så. Har du packning att släpa på, eller bara råkar vara en vanlig slö pensionär med rollator får du stanna i mittrefugen, för det finns inte en chans att hinna över hela vägen på en gröngubbe om du inte springer. Gångtunnlar/broar är inte uppfunna här i stan.
Du klarar dig dock fint utan bil, så länge du inte ska shoppa. Allt av värde i det avseendet ligger nämligen långt ut i ödemarkerna, på Väla. Så långt bort att du passerar en busszon. Det tar över en halvtimme att puttra fram kringelikrokarna med 2:ans buss ut till Väla centrum. En sträcka som du med bil kör på max tredjedelen av tiden, beroende på trafiksignalerna.
Ska du se några konserter av vikt blir det att ta sig till Lund, Malmö eller Köpenhamn. Det är förvisso positivt att du alltid (förutom på söndagar) har möjlighet att ta dig hem på natten. Kanske lite märkligt dock att tågen från Malmö går, 23.21, 23.37 och sedan inte förrän 01.00. De flesta spelningar på KB är slut kring 23.30, vilket gör att du precis missar 23.37-tåget och får vänta en dryg timme på ettåget. Det hade räckt att sträcka 23.37-tåget tio minuter en kvart senare för att lösa det problemet.
Tre mord har vi haft i närområdet under året, varav ett på vår gata. Grannarna verkar annars överlag vara trevliga och i regel sköta sitt. Men kedjerökaren som dagarna i ända förpestar möjligheten att vädra vår extremt varma lägenhet (och tillika min arbetsplats) står ju inte högt i kurs direkt.
Mest gnäll så här långt. Positivt då? Den fantastiska Landborgspromenaden förstås, som binder samman alla grönområden i den långsträckta staden. På tal om grönområden måste Jordbro, Slottshagen och utsiktsplatserna vid Pålsjö nämnas. Just utsikten över sundet och dess båtar är förstås ett annat stort plus. (Oslofärjans förbifärd vid åttatiden varje morgon och halvsjutiden varje kväll är ett stående inslag.) Närheten till allt (utom Väla). Rikt utbud av restauranger och aktiviteter.
Förutom ovan nämnda undantag kan man inte klaga på de kollektiva kommunikationsmedlen. Annat än i Kronoberg. Dagsutflyktsmål som Helsingör, Kullabygden, Råå och Ven är helt okej. Sen har vi ju många trevliga och företagsamma invandrare här på Söder.
Några nya vänner har jag hunnit skapa mig, trots att jag tillbringar rätt mycket tid ensam hemma. Men det känns som om det krävs mer än ett år för att komma Helsingborg in på livet. Det känns inte direkt som en stad som välkomnar vem som helst med öppna armar. Bara att hoppas att den frostiga skånesjälen tinar med tiden.
