Sverige indraget i internationell kris
Visst är vi oskyldiga. Det är ju inte vi som har gjort skändande avbildningar av profeten Muhammed (även om Expressen/GT/Kvällsposten publicerat ett par av dem). Men ändå kan man inte låta bli att känna närmast skadeglädje över att Sverige, tillsammans med Danmark och Norge, blivit inblandade i protester och bojkotter i Mellanöstern.
Det kan låta märkligt, men tänker man på hur vi hamnade där är det egentligen logiskt. Vi skördar helt enkelt resultatet av vår egen historiska velighet och feghet. Sverige tar aldrig riktigt ställning för eller emot något eller några. Vi vill vara vän med alla. Samtidigt är vi världens odiskutabla samvete, i våra egna ögon. Vi vill tvinga Saudiarabiens kvinnor att gå på fotboll, närmast vare sig de vill eller inte, i den heliga jämställdhetens namn.
Man kan tycka lite till mans att det är smått löjligt när muslimer rasar över avbildningar av Muhammed. Vad man måste ta i beaktning är då den stora betydelsen av symboler. Vi svenskar blir kanske mest roade om någon tårtar kungen i ansiktet. Andra lägger in större värden än så i symboliska handlingar. Det här är egentligen ett typexempel på hur lätt konflikter kan uppstå. Samma stund som egna intressen och rättigheter sätts över respekt och tolerans för andra, behövs det oftast inte mycket för att krisbägaren ska bli full.
Självklart har danskarna yttrandefrihet i sitt eget land. De kan publicera bilder på Muhammed. Jyllands-Posten gjorde det, egentligen bara för att demonstrera denna rättighet. Det är här problemet ligger. Med minsta lilla insikt i såväl danska samhället som den kringgivande världsbilden borde man inse vilken krutdurk det är man står och röker i. Är det här en strid man måste ta, bara för att man enligt sin egen lag har rättigheten att göra det? Självklart inte. Den danska yttrandefriheten är knappast hotad av den muslimska världen. Kvar blir en ren provokation, och då får man också vara beredd på dess konsekvenser.
Å andra sidan kan givetvis inte muslimska paramilitära grupperingar, som palestinska al-Aqsamartyrernas brigader, gå ut och kräva en rättegång mot danska medborgare i Danmark, i ett ärende som inte motstrider dansk lag. En officiell ursäkt är helt rimligt, men inte mer. Danmark ligger dock redan lite illa till som Nato-medlem, delaktig med trupper i bland annat Irak och med ett regeringsunderlag som gått till val mer eller mindre på att ta i med hårdhandskarna mot (i synnerhet muslimska) invandrare. I den situationen behövs inte mer än en symbolisk gest i fel riktning. I det här fallet egentligen en icke-gest, när en officiell dansk reaktion lät vänta på sig efter en högst självsvåldlig handling av en tidning.
Samtidigt lever alltså vi svenskar naivt trygga i vår skyddade verkstad. Ingen vill oss något illa. Inga terrorister kommer någonsin att hota våra gator och torg. Tror vi. Men Sverige ligger i världen. Och världens gränser är inte så definitiva längre som vi kanske tror här uppe. Förhoppningsvis lär vi oss något av det.
