Kristen hårdrock lever - jubileum med Jerusalem
Så var det slutligen avgjort. Efter år av tävlan, sida vid sida med Motörhead, blev Jerusalem som det första band jag sett live tio gånger. Första gången var när de precis släppt sin fortfarande senaste skiva ”Prophet” 1994. Då på en minifestival i Forserum där även Petra spelade. Jag minns egentligen inte sådär vansinnigt mycket från den tillställningen mer än att Uffe hade en rödrutig flanellskjorta och man spelade min barndoms anthem, ”Dancing On the Head of the Serpent”.
Det blev en spelning även året efter, 1995 i Åhus. Sedan skulle det dröja ända till hösten 2000 innan tredje tillfället i Smålandsstenar. Mycket hade hänt däremellan och av bandet jag sett de två första gångerna var endast Uffe närvarande den tredje. Det var den gamla versionen av Jerusalem som återförenats 1997 för turnén På ren svenska och spelningen i Smålandsstenar var någon sorts fortsättning på detta.
(Bilder från Markaryd 26 maj 2007)
I Sävsjö två år senare utlovades en återförening med ”Dancing…”/”Prophet”-gänget och mycket låtar från den eran. En fantastiskt bra spelning, men jag minns att jag inte tyckte att setlistan levde upp till löftena. Endast titelspåret och en modifierad version av ”The Night When Revelation Came Into My Life” framfördes från ”Dancing…”. Modifieringen innebar dessvärre att man tagit bort det fantastiska slutet på låten. Det var väl ungefär här jag insåg att Jerusalem inte var det ”Dancing…”-band jag växt upp med, men ett fantastiskt liveband ändå, oavsett sättning och setlista. Ett band man borde se så ofta som möjligt. Det blev två gånger 2004, en lada i Hagshult och ett tält i Ulvsmåla.
Grejen med Jerusalem är att de gör 2-3 spelningar per år, oftast sommartid och oftast i södra Sverige. Då bokas de för det mesta av kristna församlingar eller festivalarrangörer som inte sällan har sina tillställningar långt ut i skogen. Men det kommer alltid folk när Jerusalem spelar. Mer än när band som Saxon, Dio, Helloween och W.A.S.P. gör sina klubbspelningar i Sverige. Det är folk i alla åldrar. Trots att senaste skivan kom 94 finns det en ny generation som växer upp med Jerusalems musik idag. Allt har förstås med budskapet att göra. Det finns inte så jättemånga stora kristna rockband aktiva i Sverige. Jerusalem och Narnia… och möjligen något ytterligare av Christian Rivels många projekt. Det är naturligt att frikyrkorörelsen stöttar Jerusalem varhelst de dyker upp.
Men visst vore det kul att en gång få uppleva bandet i ett annat sammanhang. Jag tänker förstås på Sweden Rock Festival. För detta talar att man är ett fantastiskt liveband, har en gedigen skatt av klassiska låtar (med storhetstiden långt bak i historien som sig bör på SRF) och alltjämt många trogna lyssnare (även bland icke-kristna hårdrockare). Mot det talar att Ulf Christiansson troligtvis inte är beredd att kompromissa med sitt radikala budskap för att nå en ny publik.
Att bryta spelningen för en halvtimmes predikan, bön och lovsång funkar i frikyrkliga arrangemang, men troligtvis inte på en profan rockfestival. Där får man lägga fram sitt budskap på ett mer komprimerat och anpassat sätt. Jag har svårt att se hur Uffe skulle kunna eller vilja klara det. Men det är synd. För var skulle Jerusalem göra mest nytta utifrån sitt uppdrag – inför redan frälsta i en håla i skogen, eller ute bland alla möjliga folk på en festival?
Första gången jag kände mig smått fanatisk var 2005 när jag gav mig iväg till Löttorp på norra Öland, bara för att se Jerusalem för sjunde gången. Men jag hade missat spelningen i Gullbranna tidigare på våren och kunde inte få ro utan min årliga dos kristen hårdrock. 30-årsjubiléet i Huskvarna 2006 var förstås en fantastiskt kul tillställning. Att se (nästan) alla de gamla medlemmarna på en gång röja loss tillsammans med en imponerande (trots troligtvis minimal repning) samspelthet i över tre timmar var inget kort om mäktigt. I år har det sedan blivit Markaryd i våras och nu förra veckan i Gullbranna.
Vid 57 års ålder har Ulf Christiansson fortfarande en grymt imponerande stämma. Vilka som hanterar de övriga instrumenten har egentligen fått mindre betydelse med tiden. Nu har Peter Carlsohn basat på de två spelningarna i år, men både han och Anders Mossberg är sprudlande scenpersonligheter. Dock måste sägas att jag imponerades av Michael Ulvsgärd den här kvällen. Sällan har jag sett någon slå så hårt och skoningslöst på sina trummor. Det tillförde en dimension i låtar som ”In His Majesty’s Service” och ”Moderne Man”. Men det han förlorar i hårdhet tar den andre trummisen Klas Anderhell igen på svänget. Även han gjorde en gedigen insats tidigare i Markaryd.
Låtarna håller än och bandet varvar äger en märklig förmåga att varva upp igen efter varje liten paus Uffe gör i rockandet, för predikan, bön och lovsång. En kväll som i onsdags förlåter man den förvirrade Street Church-killen som hyllade Åke Green och yrade om att välja mellan en motorcykelolycka och en kula i pannan för sin tro. Men Jerusalems musik är värd en bättre inramning än så. Det är bara ute i världen man kan vinna förlorade själar. Och när kommer det en ny skiva?
