Drevet har kornet på Lagerbäck
Ekot från domarens pipa hann knappt svalla av efter åttondelen mot Tyskland förrän diverse krönikörer inledde hetskampanjen för Lars Lagerbäcks avgång. I spetsen hittar vi Mats Olsson på Expressen. ”De” vill alltså sparka förbundskaptenen som (tillsammans med tidigare Tommy Söderberg och nu Roland Andersson) fört oss till fyra raka mästerskap och dessutom gått vidare från de tre senaste gruppspelen i dessa.
Utan att ha dubbelkollat detta vågar jag konstatera att det måste vara oöverträffade framgångar för en fotbollskapten för lilla Sverige. De vill sparka honom efter en plattmatch, mot VM:s favorittippade hemmanation. Ett Tyskland som faktiskt ska vara två mål bättre än Sverige i nio matcher av tio. Hur kan det bli så?
Egentligen är det enkelt. De har aldrig gillat Lagerbäck. De har i åtta år suttit och retat sig på honom och bara väntat på den där chansen att få hugga till och kräva avgång. Den chansen har aldrig kommit. Kval efter kval har Lagerbäck, även efter en och annan halvdarrig inledning, till slut säkert fört Sverige vidare. Han har dessutom alltså fört Sverige vidare från tre gruppspel, vilket egentligen är mer än vad man kan kräva. Men nu fick krönikörerna en förvirrad kvart att hänga upp sig på. Det är egentligen ett ganska bedrövligt beteende. Men också förståeligt. Vad har de emot Lagerbäck då?
För det första är hans fotbollsfilosofi bara snäppet roligare än Egil ”Drillo” Olsens norska dödgrävarspel. Alla älskar en vinnare, men ganska många älskar hellre en vågad förlorare som kanske en gång lyckas gå hela vägen. Kanske. Med Lagerbäck vet vi att vi levererar vår åttondel, men inte mer. Därefter krävs en kreativitet och ett initiativ i cupspelet som Sverige inte riktigt mäktar med. Den förutsägbarheten är irriterande.
Sen är det nog många som stör sig på hans vurmande för gamla profillösa trotjänare som Niclas Alexandersson, Mattias Jonsson och Marcus Allbäck. Spelare som ”passar in i systemet” men som inte bjuder på något utöver det överenskomna. Lagerbäck har en osviklig förmåga att alltid uppmärksamma när nämnda spelare ”ser bra ut på träning” eller ”gör ett bra jobb” på match.
Kreativa individualister försöker han däremot hålla utanför elvan i det längsta. Zlatan, ”Chippen” och Kim Källström har alla fått mogna i frysboxen, innan deras medverkan blev omöjlig att undvika. Pär Zetterberg fick över huvud taget aldrig chansen. Sådant kan reta den bäste kolumnist, även i framgång. Slutligen stör man sig på Lagerbäcks trista person och tjurskalliga uppträdande. Han bjuder aldrig på några smaskiga skandaler eller uttalanden. Han läcker aldrig någon intressant information över huvud taget. Lagerbäcks filosofi är att släta över och försvara gruppen i alla lägen.
Egentligen är det här Lagerbäck har gjort sitt enda stora misstag. Hanteringen av media har varit bedrövlig. Har inte en svensk förbundskapten 2006 någon som helst medierådgivning till sitt förfogande? Ett givet exempel är de i förväg uppgjorda scheman som förbundskaptenen haft under årets VM angående vilka spelare som ska delta på vilka presskonferenser. Vem vill prata med en backreserv inför en ödesmättad åttondelsfinal? Även om stjärnorna kanske inte måste ställa upp varje gång, krävs det viss fingertoppskänsla här om vilka som är mest eftertraktade till vilken dag. Det kan omöjligt avgöras på förhand.
Sen har vi Lagerbäcks ständiga försvarstal för laget. Borde inte människan begripa att det är rena mediala självmordsförsöket att påstå att man ”spelat bra”, när ett helt fotbollsintresserat folk vill strypa sig själva i frustration över hur taffligt det sett ut mot blåbäret Trinidad & Tobago? Visst ska man försvara sitt lag, men ett enkelt erkännande om att det borde sett mycket bättre ut på ett antal punkter skulle effektivt avväpna en hel del hetsjakt.
Nu är Lagerbäck långt ifrån ensam om detta misstag som förbundskapten. Parallellerna till hockeyns Hardy Nilsson, som aldrig någonsin såg sitt lag göra annat än bra ifrån sig, är kusliga – vilket Olsson och kollegor också påpekar flitigt. Det är ju nämligen det fall där man faktiskt lyckats att peta en förbundskapten genom ett mediedrev.
Nilsson och Lagerbäck är båda teoretiker inom sin sport, som tycker sig se saker som ingen annan är mäktig att se – hur allt går enligt planerna även i den bittraste motgång. De ser båda media som en kollektiv fiende som bara vill laget illa. De gör sitt bästa för att sätta käppar i journalisternas hjul. De har båda evighetskontrakt som de tjurskalligt ämnar fullfölja vad som än händer. Detta trots att ingen sett dem le sen de tillträdde sina respektive poster.
Då är det inte alls konstigt att det blir svarta avgångsrubriker vid första bästa läge. Jag kommer inte att protestera om fotbollslandslaget till slut fångar hockeyns förnuft och tar in en ung, hungrig glädje- och harmonispridare som fortfarande minns hur man vinner stora matcher, av egen erfarenhet som spelare.
Men är det verkligen medias uppgift att ”byta” förbundskapten? Givetvis inte. Vi vill inte ha en situation som den i England, där det pågår kroniska hatkampanjer mot vem det nu än må vara som vågar ta över landslaget. Men förbundsledningar som vågar ställa krav på sina medarbetare vore önskvärt. Förbundsledningar som vågar sätta höga mål och inte är nöjda med en EM-kvart när slutsegraren heter Grekland och har ett på pappret mycket sämre lag än Sverige. Förbundsledningar som inte är sådär äckligt svenskt nöjda och förstående.
