Margot Wallström säger nej, bestämt nej
Margot Wallström har för vilken gång i ordningen avböjt att bli ny socialdemokratisk partiledare och statsministerutmanare. Det finns många aspekter av detta. För det första är det naturligtvis ett klokt val för henne personligen. Margot är alldeles för smart för att gräva ner sig i den inrikespolitiska sandlådan. Hon vet att det är väldigt mycket jobb för ingen eller liten tacksamhet. Hon vet också mycket väl vilket trögstyrt parti det rör sig om. En stark buffel som Göran Persson må ha klarat att bemästra kolossen, men hur ska det gå för den kommande kvinnliga partiledaren med förväntat mjukare framtoning?
För det andra är det just detta. Varför har vi i dessa jämställdhetstider fortfarande så få kvinnliga ledare? Ja, det beror inte bara på att vi män tar för oss mer än vad vi borde och inte släpper fram kvinnorna. Det beror också på att kvinnorna som är aktuella för framträdande poster helt enkelt tackar nej. Nu senast även Carin Jämtin. Tidigare har vi även haft exempel som Maria Larsson i kristdemokraterna och Mona Sahlin som föll i förra partiledarrundan i s på en bagatellaffär… o.s.v. Om vi nu har definitiv jämställdhet som mål förutsätter det också att vi har kvinnor som både vill och tror sig klara av tunga positioner. Skärpning!
En tredje aspekt är förstås att det här är en fördel för sittande regering. Med en stark utmanare borträknad och ett andra-/tredjehandsval som oppositionsledare blir det naturligtvis i viss mån enklare att behålla makten. Favoriten i dagsläget är alltså Mona Sahlin. En halvflummig figur som förvisso av någon anledning anses folklig, men som har flera högljudda skeptiker i rörelsen som redan fått bort henne en gång. Upplagt för problem, även om Mona faktiskt är värd en ny chans. Fortsättning följer med spänning.
