Sverige befäste sin ställning som schlagerns u-land
Det här var rent bedrövligt. Det har tydligen skickats in 3234 bidrag till årets Melodifestival. För varje låt som presenteras i TV skall det alltså finnas 100 som bedömdes som sämre. Jag är innerligt tacksam att jag inte sitter i juryn och tvingats lyssna på denna totala misär i intetsägande musik. Det här cementerar ytterligare Sveriges position som fullkomligt lämnade på perrongen i schlagersammanhang.
När länderna i Östeuropa mobiliserar det bästa de kan hitta i artistväg, dammsuger Christer Björkman med vänner landet på föredettingar som redan på förhand är slagna i Europa. Det kanske glädjer en och annan EMU-motståndare att åter få se Anna Book på en schlagerscen, men det spelar ingen roll hur mycket vi proteströstar fram folkhemsartister här på hemmaplan. De kommer ändå att möta kalla handen i Europa. Enda artisten som på förhand kan anses som det minsta het i årets schlageruppställning är The Ark.
Ta gårdagen som exempel. Elin Lanto hade en hit för tre år sen och föll sedan i glömska för alla utom schlagerjuryn. Addis Black Widow är ett annat one hit wonder, vars ”Innocent” kom 1995. Uno Svenningsson gjorde succé som soloartist – även det 1995. Sedan dess har hans musikskapande kört fast betänkligt och nu är det väl bara Rix FM som minns honom. Stefan Andersson släppte tre högklassiga plattor på 90-talet, men har sedan dess gått samma väg som Svenningsson och mött total idétorka. Hans duettpartner Irma Schultz ska vi inte tala om. Man måste gräva djupt i den svenska musikhistorien för att hitta henne.
Andreas Lundstedt gjorde en skaplig ballad, ”Driver dagg, faller regn”, i Melodifestivalen en gång, men en discolåt utan resten av Alcazar känns desperat. Tommy Nilsson har trots sin fantastiska röstresurs bara lyckats skrapa ihop två-tre balladhits på tjugo år. Jag förstår att han i ett sista försök vänder åter till Melodifestivalen. Anna Book slutligen… Människans meritlista består alltså av Solstollarna, barnramsan ABC – från en tid då Melodifestivalen var ett skämt, Let’s Dance och ett antal rubriker i skvallerpressen. Tre låtar från varje tävling går till ”andra chansen”. Lite missvisande då hela tävlingen verkar vara tredje chansen…
Och detta var bara artisterna. Nu kommer vi till låtarna… Som alltid är det samma kompositörer som ligger bakom bidragen. Man kan undra vad sådana som Thomas G:son och Bobby Ljunggren har för hållhake på Christer Björkman. Men de måste åtminstone vara en del av förklaringen till den totala idétorka som präglar låtkvaliteten. Egentligen är det under min värdighet att bedöma låtarna en och en, men vi kör ändå:
Elin Lanto – Money: Det finns en svag hook någonstans kring ”ritch bitch”. Det räcker för att göra detta till kvällens bästa låt. 5/10
Andersson & Gibson - Anything But You: Fullkomligt intetsägande. 2/10
Anna Book - Samba sambero: Så äckligt typisk G:son-låt. Det skall tydligen vara klämkäck 70-talsschlager med så fånig text och titel att barn skamset rodnar framför TV:n. Och helst en ”folkkär” artist som drar röster av svensktoppstanterna. Kalkon. 1/10
Addis Black Widow – Clubbin: En låt som säkert hade funkat 1993. Tyvärr var sången rent hiskeligt falsk, så det hjälper inte. 3/10
Andreas Lundstedt – Move: Det här svängde inte, nej. Totalt profillös gaydisco. 1/10
Tommy Nilsson - Jag tror på människan: Jag tvivlar på människan när jag hör detta. Rent smör kommer alltid att vara otjänligt som föda. Plus för rösten. 4/10
Sofia – Hypnotized: Inte alltigenom värdelöst, men nästan. 3/10
Uno & Irma - God Morgon: God kväll. Hejdå. 2/10
