"I Love Europe"? Hahaha... Pajas.
Jaha, det är redan igång igen. Ni får ursäkta, men hypen kring den svenska Melodifestivalen är rätt obegriplig för mig. Ett mindre spännande startfält har vi nog inte sett sedan alla deltävlingarna infördes 2002. Men det blev ju ändå lite tragikomiskt den här första deltävlingen i Göteborg, när Christer Sjögren gick vidare och trodde att det var för att han var bra. Ingen annan som drog paralleller till en ukrainsk transgubbe i rymdfolie? Det vill säga så pinsamt, patetiskt dåligt att man bara måste rösta för att få se honom göra bort sig igen i finalen. ”I Love Europe"? Hahaha… Pajas.
Sen gick Amy vidare för att en hoper andra skitungar, några ”åh, vad hon är duktig”-idioter och en hög feta pedofiler satt och tokröstade. Samt inte minst för att konkurrensen i vanlig ordning var förbaskat torftig. Kan ingen snart bara säga som det är, den där ungen är ondskan personifierad. Hon ser fortfarande ut och låter som en 12-åring, och att hon klarar av att följa en intränad koreografi på scen under tre minuter och flina brett med glugg mellan framtänderna är inte detsamma som imponerande artisteri.
Suzzie Tapper trodde man ju att alla hade glömt vid det här laget. Hon är inte bara ett one-hit-wonder, det var nu tjugo år sedan ”Dansar i månens sken”. Fin text, men ack så tråkig låt och stelt framförande.
E-type och The Poodles ska väl passa mig som hårdrocksskribent (och gammalt eurodiscofreak) då är det väl tänkt. Men jag gillar inte hårdrock bara för att det går att kategorisera som hårdrock. Är låten inte bra hjälper det förstås inte vilken genre du kan sortera in den under. Låten var inte bra. Att hela scenen håller på att flyga i luften kan inte dölja detta hårda faktum.
Sen hade Andras Johnsons ”A Little Bit of Love” från förra året fått en andra chans, tydligen. Tack och lov gick svenska folket inte på det horribla plankningsförsöket från Michael Michailoff i alla fall. Till och med min närmast omusikaliska bättre hälft sa två sekunder in i låten: ”Men, det är ju den…”. Intro, vers, refräng, kläder, rörelsemönster… allt matchade exakt Andreas Johnsons framförande. Hur detta kunnat slinka igenom Christer Björkman med vänner är fullständigt oförklarligt.
Face 84, Brandur, Amy Diamond… tog jag fel så det är Lilla Melodifestivalen? Nej han var ju där och räddade svensktoppstanterna, Christer Sjögren. Det här var i en helt annan division än ”Symfonin”. Loa Falkmans låt hade ändå något, ett kultigt drag som man kan bära med stolt huvud. Sjögren fick mig att vilja sjunka genom marken å hans vägnar. Fattar han inte att folk driver med honom? Samma sadistiska publik som röstade fram Lasse Brandeby i Let’s Dance.
Sjögren får den danske gubben som sjöng ”Luciano my friend” som en hyllning till Pavarotti att framstå som pur kvalitet.
Velvet slutligen. Den låten hade ju funkat ypperligt i Belgien, Holland och Estland. Men inte någon annanstans. Vedervärdig västschlager av samma typ som gjort ”oväntat” fiasko för nämnda länder de senaste åren i ESC. Men synd för vår lokala stolthet att behöva förödmjukas genom att i slutrundan ställas jämsides med en hälften så gammal tjej. Det fattade ju alla att det bara fanns ett möjligt utfall.
Det var dagens terapi. Nu klarar jag nog en deltävling till, med fräscha internnationella toppnamn namn som Carola, Bröderna Rongedal och Idol-Ola. Suck.
