Miraklet i Jönköping
Bilderna kommer förmodligen att leva med mig för resten av livet. De tomma blickarna. Eller snarare de spöklikt hålögda varelserna i blå tröjor, som närmast tappat sin mänskliga skepnad. Färjestad har precis upplevt sin största stund sen Greger Arthursson satte 2-1 i förlängningen av femte och sista SM-finalen mot Djurgården i Globen 1998. Kontrasterna kan inte bli större.
Det var ingen vanlig hockeymatch i Kinnarps arena under torsdagskvällen. Efter sex stenhårda bataljer väntade en sjunde och ofrånkomligen helt avgörande match. SM-final eller ett abrupt slut på säsongen låg i vågskålarna. Färjestad hade ett visst psykologiskt övertag efter förkrossande 6-1 i senaste matchen. Men HV71 hade hemmaplan och alltjämt favoriter i egenskap av seriesegrare.
Stefan Liv om någon var beroende av en bra start på matchen. Efter fadäsen som gett Färjestad ledningen efter 43 sekunder i förra matchen och yttrligare tre insläppta mål i första perioden valde han då att kliva av den matchen. Därmed kunde dagens match inte börjat värre för Liv. Det tog 17 sekunder innan Jörgen Jönsson hade gett Färjestad ledningen. Visserligen kunde Liv inte lastas för att ha släppt förbi den välriktade styrningen, men det var nog en klen tröst för honom i det läget.
Därför är HV-målvaktens insats i matchen egentligen remarkabel. Efter sjuttonsekundersmålet spikade han igen i en och en halv period. Färjestad trummade på med självförtroendet på topp under resten av första perioden. Ett andra mål hängde i luften. Då kom som den omtalade blixten från klar himmel HV:s kvittering i periodens slutminut. Det kändes då varken logiskt eller rättvist. Men det skulle nog ordna sig ändå, med Färjestadsögon betraktat. HV hade dock taggat igång på sitt mål och efter pausen var det de som tog kommandot, med lite hjälp av domaren Thomas Andersson.
I spel fem mot fyra gjordes först 2-1 och strax därefter 3-1. Båda målen efter riktiga tabbar i Färjestads bakre linjer. Först åkte skyttekungen Andreas Karlsson rakt igenom backarna och sedan kunde Martin Thörnberg helt omarkerad framför mål stöta in pucken. Ett par riktigt lyckliga minuter runt periodvilan alltså för hemmalaget. Det var ett oväntat ryck som fällde modet en aning i den lilla Färjestadssektionen.
Matchen var dock ännu ganska ung. En alltför lättskaffad ledning i ett tidigt skede brukar nästan alltid straffa sig i hockey. Men nu hade självförtroendet återvänt hos hemmalaget och man tog ett stabilt grepp om matchen. Det är i ett sådant läge en rutinerad härförare ska kliva fram och leda sitt lag. Det var precis var Jörgen Jönsson gjorde. Närmast på egen hand pillrade han sig igenom HV-försvaret och kom fri med Stefan Liv. En iskall avslutning senare hade Färjestad åter fått kontakt i kampen om en sjätte raka final.
Karlstadlaget repade nytt mod och började trumma på för en kvittering. Men den återstående halvan av matchen rann iväg i oroväckande högt tempo. Thomas Andersson var inte med värmlänningarna denna afton. Tjurigt visade han ut den ena efter den andra i Färjestad, samtigit som en hel del hakningar av HV-spelare i ganska avgörande kampmoment råkade gå honom förbi. När Robin Jonsson åkte ut med blott dryga fyra minuter kvar av matchen borde det hela rimligen ha varit avgjort. Man var beredd att applådera Färjestad för ett bra försök, trots en trasslig säsong under den normala nivån.
I det här läget måste man beundra med vilken kyla och rutin Färjestadsspelarna agerar. Man dödar utvisningen utan gnäll och onödig frustration, tar in pucken i anfallszon och plogar vägen för utmärkte Daniel Henriksson att sätta sig i avbytarbåset sista minuterna. Ett rejält försök ska i alla fall bli av. Det här är matchen när slutspelsrävar som Jönsson och Peter Nordström kliver fram. De kämpar och sliter oförtrutet med en glöd i blicken som knappast skådats sen gulden 97 och 98.
Nu är det Nordström som bakom mål sliter fram pucken till en plötsligt helt bortglömd Jonas Höglund framför detsamma. Att HV-spelarna glömt bort Höglund är inte så konstigt kanske. Trots sin storlek har han varit försvinnande osynlig under hela säsongen. Men vad gör det när han nu rakar in kvitteringen vid klockslag 19.00.
Ett förlösande och välförtjänt jubel utbryter i den tappra Färjestadssektionen, förvissad till fyra betongrader nere vid kortsidans sarg. En sådan underlig ordning kan man dock förlåta arrangörerna när man får uppleva ett dylikt skådespel på bara några meters avstånd. För när alla, besviket eller förväntansfullt, inväntar en isspolning och förlängning, har Björn Melin andra planer. Han ska avgöra det här i slutsekunderna och inte bara bli årets spelare utan även slutspelshjälte. Optimistiskt börjar han dribbla mot ett väl samlat Färjestadsförsvar på offensiva blå.
Det blir ett misstag som han kommer att få bära med sig resten av karriären. Rickard Wallin bryter enkelt och petar fram pucken till Peter Nordström. Nordström pinnar på och fixar ett två mot en-läge. Med lite tur lyckas han få över pucken till framstörtande Rickard Wallin som stöter till. Liv sträcker sig förgäves. Han får en handskspets på pucken, men den dalar in i mål. Sju sekunder kvar. Det är över. Givetvis är det över.
Hela Karlstadlaget är inne på isen och jublar. Det som för en minut sen såg ut som en säker hemmaseger har förvandlats till en svidande bortatriumf. Nästan onödigt grymt, men desto härligare om man står i segerskaran. Liv ligger utslagen. Läktarna töms i takt samma takt som smålänningarnas blickar. Drivor av reklamblad och snusdosor singlar ner på isen.
Sett till hela matchserien har det känts som om Färjestad har haft ett större grepp om handlingen. En kvittering var heller inte orättvis i den avgörande drabbningen. Men ett så fullständigt dramatikregisserat slut hade nog ingen kunnat tro på. En riktigt mäktig upplevelse, även om man inte kan undgå att skänka ett par tankar till det lidande man vet att HV-spelare och -supportrar känner. Det kan väl inte bli vår utan Färjestad i SM-final? Fantastiskt att ha tagit sig dit för sjätte året i rad!
Men någon fjärde raka förlust, varav i så fall en tredje mot Frölunda, det ska det väl ändå inte bli? Det ser i alla fall bättre ut än på mycket länge. Det här laget kommer inte att vika ner sig. Nu har Jönsson, Nordström och Rhodin guld i blick – och de är bättre än någonsin.
