Nightwish lever på nya meriter
Det är med stor nyfikenhet, kanske snarare än förväntan, som jag anländer till KB-hallen i Köpenhamn för att se Nightwish för första gången på tre och ett halvt år, och för absolut första gången med nya Helsingborgssångerskan Anette Olzon. Det är av naturliga själ henne jag främst ämnar dissekera i dessa följande rader.
Fansen verkar betrakta Anette Olzon som någon sorts idolvinnare. En vanlig, sympatisk gräsrotstjej som fått chansen att bli stjärna och visat att det finns hopp, även för de som passerat 35. Det kan vara en del av förklaringen till att de nästan oreserverat verkar köpa henne som Tarja Turunens ersättare. Men egentligen är det en omöjlig uppgift hon tagit sig an. Det första provet klarade hon förvisso galant. Hon har sjungit på en Nightwish-platta och det blev den bästa hittills i bandets karriär.
Det var tur. För Nightwish lever sannerligen på nya meriter den här kvällen. Av fjorton serverade låtar hämtas hela åtta från ”Dark Passion Play”. Inget annat än en näst intill fullpoängare till skiva hade klarat att axla det ansvaret. Det är väl bara Iron Maiden som jag kan minnas, som rott hem något liknande med hedern i behåll av ett band med fler än fem plattor i bagaget. Förutom just Nightwish då, som gjorde ungefär detsamma med förra plattan ”Once”.
Det görs också alldeles tydligt under kvällens gång varför man valt den vägen, alldeles bortsett från att det är en bra skiva. För det är ju inte så att Nightwish saknade hits innan direkt. Det funkar nämligen inte alls när Anette ska ge sig på låtarna från ”Wishmaster” (”She’s My Sin” och titelspåret).
Jag tycker synd om henne, för hon kämpar och tar i för allt vad hon klarar av. Men ”Wishmaster” är kanske bandets mest ”operasångsinriktade” platta och låtarna i fråga var ju nästan övermäktiga redan för Tarja. Fanns det inga enklare nummer att gräva fram ur katalogen, kan man undra? ”Bless the Child”? ”End of All Hope”? Utan att ha djupanalyserat sångteknik så förefaller dessa vara enklare att sänka ett par snäpp, utan att det kapsejsar.
Det hjälper inte att Anette sjunger sig blå i ansiktet, för ”She’s My Sin” bygger så mycket på Tarjas sopran att det bara inte går att ersätta den med en ettrig, lite pipig rockröst. Jag försöker att tänka om och tänka nytt, och inte kräva att Anette ska låta som Tarja. Men sanningen är att hon siktar för högt och landar platt – det blir rent gräsligt falskt till slut. Inte heller ”Ever Dream” eller ”Dark Chest of Wonders” funkar särskilt bra. Av de äldre låtarna är det därmed bara ”Nemo” och ”Wish I Had an Angel” gör sig godkänt. Men de kommer också från den minst operasångsinriktade Tarja-skivan, ”Once”.
Nog om detta, för Anette är en mycket säker och duktig sångerska, när hon får sjunga låtar anpassade efter hennes kapacitet. Och det får hon ju trots allt i sju av fjorton fall (Marco Hietala står för det mesta av sången på ”The Islander”). Efter en lite halvdarrig inledning med ”Bye Bye Beautiful” lossnar det ordentligt och hon dominerar stort i nummer som ”Cadence of Her Last Breath”, ”Sahara”, ”Eva”, ”The Poet and the Pendulum” och ”7 Days to the Wolves”.
Sedan är det förstås inte bara rösten som skall ersättas. Tarja hade en enorm karisma på scen. Hon fullkomligt strålade vackert som ett mellanting av majestätisk ängel och mäktig diva. Anette är söt och sprallig, energisk och glad, men har inte samma naturliga aura av storhet. Förmodligen var det vad bandet sökte efter, en sångerska som inte är – eller vill bli – större än bandet.
Sen är det ju den där lilla detaljen med mellansnack. Har man inget att säga är det trots allt så att tiga är guld. Att bara svamla på i fem minuter mellan låtarna sänker tempot, samtidigt som de församlade väntar sig att det ska komma någon slutkläm, en poäng eller en knut runt säcken. Där skiner Anettes orutin i större sammanhang igenom. När Marco bräker ”we have talked enough bullshit already”, är det kvällens sanning.
Bandet i övrigt ser ut att trivas och ha roligt igen och det är ju inte minst viktigt för totalupplevelsen. Visuellt är det en höjdare med rikligt med fyrverkerier, eldar och annan pyroteknik, blandat med vacker ljusshow och snöfall. På det hela taget en mysig afton. Men ändå rätt långt ifrån den totala magi som Nightwish presterade på Gates of Metal 2003. Nu är jag nyfiken på vad Tarja kan göra med sitt nya band. Kan det komma två goda ting ur splittringen?
6/10
Setlista:
Bye Bye Beautiful
Cadence of Her Last Breath
Dark Chest of Wonders
Ever Dream
Amaranth
The Islander
The Poet and the Pendulum
She’s My Sin
Sahara
Eva
Nemo
-------------------------------
7 Days to the Wolves
Wishmaster
Wish I Had an Angel
