Nordirland mot ny spännande påsk
Ser vi i dagarna en ny historisk utveckling i Nordirland? Rent av i klass med Good Friday Agreement för nästan exakt nio år sedan? Mycket tyder på att de attityder som slitits mellan extrempolerna Democratic Unionist Party (DUP) och republikanska Sinn Fein sedan dess är på väg att slutligen ge vika. Jag måste säga att jag inte trodde att någon sådant skulle kunna hända inom höken Ian Paisleys levnadstid. Den snart 81-årige DUP-ledaren och hans parti har mer eller mindre stått på tvären för en implementering av självstyret sedan fredsavtalet undertecknades. Dock med sina väljares goda minne och rent av önskemål.
Den mer pragmatiske och fredssträvande unionisten David Trimble och hans UUP blev bortmanövrerad till en undanskymd roll redan i förra valet 2003, vilket stärktes häromveckan, när DUP åter blev största parti i provinsen. På motsvarande sätt försvann den andre fredspristagaren John Hume och SDLP ut i periferin när Sinn Fein blev största nationalistiska parti. Sinn Fein har dock hela tiden pläderat för ett gemensamt regerande, men samtidigt vägrat leverera de särskilda säkerhetskrav som först David Trimble och sedan Ian Paisley ställt för att träda in som First Minister.
Jag trodde inte att Ian Paisley skulle ha vilja, kraft och mod att på ålderns höst ställa på ända det han så övertygat slagits mot större delen av sitt liv. För bara några år sedan var en bild med honom och Gerry Adams sittande vid samma bord en omöjlighet. Paisley ville över huvud taget inte riskera att hamna i samma rum som vad han ansåg vara en beskyddare av en terrororganisation. Har man väl hävdat den principen är den mycket svår att frångå, utan att tappa sina väljares förtroende. Och fred måste alltid byggas med folkets vilja.
Det är bara att jämföra med Sveriges roll i EU. Folket hänger inte riktigt med i svängarna och sätter därmed ned foten i frågor om EMU och nytt grundfördrag. Samma princip gäller i en fredsprocess. Gemene man vill så klart ha fred, men vågar inte ta steget ut i något nytt och okänt, där detaljerna kanske inte alltid känns så rättvisa eller tilltalande. Folket röstade för Good Friday Agreement med stor marginal, men när fredsprocessen stannade upp valde man att retirera till de två extremerna DUP och Sinn Fein, för att positionera sina åsikter om processens fortlevnad. Gärna fred, men inte till vilket pris som helst.
Men tid läker märkligt nog alla sår – förr eller senare. Kanske får vi trots allt se Paisley och Adams ta i hand redan i vår. Pragmatikerna Trimble och Humes historiska insats (belönade med Nobels fredspris 1998) i all ära, men det är först när hökarna kan närma sig varandra som vi kan se fram emot en varaktig fred i ett konfliktområde. Gerry Adams har jag alltid trott ha varit genuin i sin strävan efter en lösning. Men den buttre Ian Paisley har nu chansen att överraska mig rejält.
