Förtvivlan och hopp – nationalismen segrar i OS
Då var det dags igen. Ett par veckor av sorg och bedrövelse, frustration och förtvivlan. Det är ingen nyhet att det vilar en förbannelse över Sverige i vinter-OS. ”Frimärket” där Tommy Salo hoppar in Vitrysslands spik i kistan är egentligen en symbol för något mycket större än ett enskilt hockeyfiasko.
Det står för en hel rad svenska stjärnor som tillhör eliten i sina grenar i världscuper, världsmästerskap och under säsongens seriespel, men som gång på gång kollektivt underpresterar när det gäller som mest, i den där speciella tävlingen vart fjärde år. Den där du inte får misslyckas. Den där hela världen verkar följa dig, även om din sport normalt sett röner ytterst marginell uppmärksamhet. Den där hela nationens stolthet plötsligt vilar på den enskilde idrottarens axlar. Den som nästan alltid utmålas som ”sista chansen till ett OS-guld”. Det är inte svårt att föreställa sig pressen. Ändå är det i varje OS drösvis av favoriter och medaljhopp från olika länder som faktiskt håller för trycket och presterar sitt bästa.
En gren är svenskarna i alla fall ohotade mästare i – bortförklaringar! Vem minns inte Magdalena Forsbergs avsaknad av svenska köttbullar i Nagano, eller de stackars hockeyspelarna som brutalt tvingades upp arla morgon för att spela match redan klockan elva i Salt Lake City. Värst är kanske ändå alla dessa som verkar fullkomligt nöjda med att komma fyra, femma eller sexa. Det är inte svårt att tänka sig vad som skiljer dessa från de verkliga mästarna och medaljörerna.
Frågan är snarare varför jag bryr mig. Borde man inte glädja sig åt alla goda prestationer som görs i stället, eller njuta av de spännande spurtstriderna i allmänhet? Varför haka upp sig på just de svenska insatserna? Är det inte jag som i alla andra sammanhang predikar mot all form av mossigt nationalisttänkande? Jag har ju egentligen inte mer gemensamt med Partik Järbyn än med Antoine Deneriaz. Ändå surnar jag betydligt mer över den förres insats än vad jag gläds med den senares skrällguld.
Varför är det förhatligt primitiva ”vi” och ”dom”-tänkandet plötsligt acceptabelt? Man skulle kunna hävda att idrotten inte är på allvar. Men det vore en för enkel undanflykt, en köttbulleursäkt. Man skulle kunna luta sig mot traditionens makt. Det är naturligt för svenskar att stötta svenskar. Tveklöst är det så, men borde inte detta uppluckras i samma takt som i det omgivande samhället? I viss mån är det kanske så.
Jag har sällan Sverige som favorit i Eurovision Song Contest. Där spelar nationaliteten mycket liten roll. Snarare fastnar man oftast för det som är annorlunda och säreget jämfört med ens egen vardagskultur. Men nu när jag sitter här svarar Anna Dahlberg och Lina Andersson för en makalös prestation för sitt land och SVERIGE TAR OS-GULD!!! Jag blir tårögd. Skit i principerna, nu ska här firas!
