Att sparka på en arbetslös - ett år med Reinfeldt
Förra veckan firade vi ett år sedan Sverige valde en borgerlig regering, efter tolv år av socialdemokratiskt styre. Passande nog öppnade också riksdagen och regeringen presenterade sin höstbudget. Vad kan då sägas om första året vid makten? Efter en inledande tid där små mediaförstorade skandaler tog utrymmet för politiken har en hel del rätt tuffa beslut genomförts.
Det är definitivt inga silkesvantar Anders Borg och gänget har gått fram med. Politiken kan inte på något sätt anklagas för att vara populistisk i alla fall. Till och med den mest populistiska frågan som något alliansparti lanserade i valrörelsen, kristdemokraternas löfte om sänkt bensinskatt, har blivit det omvända. Folket rasar.
Just höjningen av bensinskatten gör mig mycket glad. Var det något jag var osäker på gällande en borgerlig regering var det just miljöfrågorna. Nu har man visat att man också är beredda på att ta tuffa beslut i miljöfrågor. En veritabel grön skatteväxling på min ära, när man kompenserar de arbetspendlande med ökade avdrag, sänkt trafikförsäkring och sänkt inkomstskatt. Men som vanligt rasar den bortskämda medelklassen.
Det blir åter tuffare för arbetslösa och sjuka, menar oppositionen. De har förstås rätt i sak, även om retoriken att ”det sparkas på de svaga” är smaklös. Vad de missar är att de samtidigt buntar ihop arbetslösa och sjuka personer till homogena grupper av offer och för dessas talan som vore de för evigt dömda till kroniska handikapp, ”svaga” bortom all hjälp – och egen vilja.
Förvisso kan det säkert ha upplevts så under socialdemokraternas styre. Då var det mer eller mindre: ”Jaså, du är arbetslös? Ditt stackars offer. Då är det kört för dig. Du kommer aldrig klara av att leva ett normalt liv där du försörjer dig själv, så det är det lika bra att du ger upp och håller dig väldigt, väldigt passiv. Tur att vi finns och kan garantera dig försörjning resten av livet i ditt olyckliga tillstånd. Men då får du lova att inte ta några egna initiativ för att resa dig - och förstås att rösta på oss.”
Men det måste väl ändå vara målet att de allra flesta sjuka skall kunna bli friska och att arbetslösa ska komma i sysselsättning inom rimlig tid? Arbetslöshet, och i de flesta fall även sjukdom, måste väl ändå vara temporära tillstånd? Tanken är förstås att hjälpa dem tillbaka till en situation där de kan försörja sig själva så snart som möjligt. Det måste ju vara utgångspunkten för en politik som är hållbar.
Genom ”sparka på de som ligger”-retoriken nedvärderar man dessa människor som icke kapabla till annat än att lyfta bidrag. Den människosynen delar inte jag. Hur man anser att man hjälper dem genom att låta dem sitta i samma hopplösa situation i flera år kan jag inte se. Ju längre de förblir passiva, desto längre från en självständig försörjning kommer de.
Det blir sämre för de som befinner sig i en period av arbetslöshet, ja. Men detta är ju ingen homogen och beständig grupp. Medlemskapet växlar dagligen och innefattar både hög- och lågutbildade, hög- och låginkomsttagare, ensamstående och familjeförsörjare, unga och gamla. Alla med olika förutsättningar. Jag hade personligen inte uppskattat att bli utnämnd till ”svag” i den offentliga debatten, hur svårt jag än hade det.
Det är förstås inte de drabbade det är fel på, som många vill få det till. Det är hela systemet som varit sjukt och nära totalhaveri. Det handlar om att göra ett systemskifte från passivitet och bidrag som en permanent lösning till aktivitet och bidrag som en tillfällig lösning för att komma ut i arbete och ett vettigt liv.
Allt har byggt på att så länge du håller dig tyst och passiv, fyller i rätt papper och gör som du blir tillsagd av din handläggare så får du pengar. Har man väl hamnat i bidragsfällan är det inte lätt att ta sig ur den. Efter en tid av inledande entusiasm, som effektivt dödas av byråkratin, lär du dig att kämpa för att uppfylla kraven för bidrag, snarare än för att lösa din situation långsiktigt. Tar du egna initiativ sätter du bidragen på spel och straffas därmed.
Bidraget blir din fasta punkt och trygghet i takt med att du går ner dig psykiskt och tappar självförtroende och hopp på vägen. Du börjar se dig själv som det offer vänsterpolitiken förefaller vilja att du ska vara. Snart är du helt fixerad vid din bidragsnivå, när du för länge sedan borde fått hjälp att resa dig upp som en självständig människa igen, fri från statens kravlista, blanketter och handläggare.
Det är ett fullkomligt ruttet människoöde som jag inte önskar min värsta ovän. För mig är de sanna empatilösa de som förespråkar en politik där bidrag blir en långsiktig lösning. De som argumenterar om arbetslösa och sjuka som hjälplösa offer. De som spottar okvädesord på de som försöker hjälpa människor till arbete och ett värdigt liv.
Åter till ämnet. Regeringen ger (förstås) en väldigt positiv bild av utvecklingen gällande tillväxt, statsfinanser och arbetslöshet. Den vanlige medborgaren har fått någon hundralapp netto mer i plånboken efter skatteavdrag och höjningar av a-kasse- och fackavgifter och i bästa fall sänkt fastighetsskatt (eller ”kommunal avgift” som man nu döpt om det till). En och annan har säkert också fått nystartsjobb. Men de flesta väntar nog på de stora positiva effekterna av regeringsskiftet för ”vanligt folk”.
De långsiktiga effekterna kommer förstås inte på ett år, eller ens en mandatperiod. Men nu är det dags för alliansen att presentera morötter också, inte bara piskor. Individens initiativkraft och fria valmöjlighet måste premieras mer. Det är inte fler regler vi behöver inom arbetslöshets- och sjukförsäkring. Det är ökade möjligheter till individuella lösningar. Och förstås ökade resurser till de som kan hjälpa de utsatta att hitta rätt. Det är förvisso helt rätt att spara in på meningslösa ams-åtgärder, men det skulle gå att göra mycket mer inom individanpassad vägledning för de pengarna i stället.
Jag hoppas fortfarande att alliansregeringen har tagit de tuffa besluten först, och ämnar att ge folket lön för mödan sedan. Skulle vi dra strecket idag (vilket många verkar vilja göra) skulle jag hålla med om att resultatet är tvivelaktigt. Resonemanget ovan till trots är det förstås många individer som har fått det svårt och säkert känner sig sparkade på. Vi får inte glömma att alla måste vara lika välkomna i samhället, även de som faktiskt inte kan resa sig själva. De skall ha den allra bästa hjälpen. Men för att vi skall nå dit måste de som kan resa sig upp och börja sparka tillbaka.
