Den svenska schlagerdöden
Jag ber om ursäkt för att schlagerbloggen högaktningsfullt skitit i att startfältet presenterades mitt i julruschen. Det känns som om vissa saker får tas på andra sidan nyår, trots allt. Semlor och schlager.
Det räcker egentligen med ett ord för att sammanfatta uppställningen: patetiskt! Är det här verkligen det mest spännande klientelet Christer Björkman kan få att uppträda för att försvara, eller snarare försöka återupprätta, Sveriges musikaliska ära? I så fall är det nog dags att avgå och lämna plats åt någon som kan göra tävlingen attraktiv igen. Om det faktiskt är så att Björkman är nöjd och tycker att det här är det bästa vi kan åstadkomma är det än värre och förstås borde han då avgå än kvickare.
Först har vi ”nu igen?”-gänget som alltid är med: Anna Sahlene, Shirley Clamp, BWO, Alcazar och Velvet. Förvisso vill jag fortsätta att hävda att det skulle vara spännande att se hur BWO skulle klara sig i ESC, men nytänkande är det förstås inte längre.
Då pajasbidrag gjort bra ifrån sig de senaste åren i ESC har vi grävt fram vår egen riksclown Markoolio. Problemet är bara att han ska framföra … en ballad!
Ansvaret för det obligatoriska hårdrocksbidraget har i år flyttats från The Poodles till om möjligt ännu tamare H.E.A.T. Björkman tror nog att han orsakar storm i folkhemmen när han släpper fram så rebelliskt farliga pojkar. Inte för att jag är något stort fan av In Flames, men de ger en bättre fingervisning om vad som borde representera hårdrocken i stugorna än nämnda två band (tips till Christer …).
På dagissidan gjorde visserligen Molly Sandén bra ifrån sig i Lilla Melodifestivalen häromåret vill jag minnas, men därifrån till ESC är steget lika långt som från Kalle Anka-cupen till Franska öppna. Amy Diamond är förstås bara pinsam. ”I’ll show you what real love is supposed to be…” Jovisst, fråga chans och pussas på munnen.
Tonårstjejernas favoriter och alla andras pausfåglar blir Måns Zelmerlöw och EMD.
I avdelningen b-artister platsar även Scotts, Agnes, Marie Serneholt, Sarah Dawn Finer och Lasse Lindh. Dansbandskampen, Idol, A-Teens och tidigare deltagande i Melodifestivalen är ingen grymt imponerande CV. Och det var då dessas sammanlagda meriter.
Årets skräcködlor blir Thorleifs. Nåväl, bättre än Kicki, Bettan & Lotta.
Årets avdammade föredettingar slår dock alla rekord. Suzzie Tapper och Irma Schultz har överträffats med råge när Björkman & Co. lyckats gräva fram Lili & Susie, Susanne Alfvengren, Emilia och Michael Rickfors. Just det, Emilia som var jättesöt med sin Big, Big World 1998 och sedan försvann lika fort.
Lili & Susie var ett 80-talsfenomen där två unga söta systrar blev en sorts snäll svensk variant på Samantha Fox. Nu är de båda 40+ och har inte haft någon musikkarriär sedan tidigt 90-tal. Därmed torde mystiken ha falnat, kan man tycka. Men inte i Björkmans våta fantasi tydligen.
Vad gäller Jennifer Brown var det förvisso även där några år sedan hon stod på toppen av sin karriär, men där är det trots allt inte uteslutet att hon kan överraska om låten är den rätta.
Finns det då någon ljusglimt? Caroline af Ugglas kanske. Hon var rätt avvikande sist och en lite bättre låt skulle kunna göra sig. Sen har vi ett försvarligt gäng som är för mig helt okända. Rent teoretiskt skulle det kunna dölja sig ett genombrott där någonstans. Men tidigare erfarenheter (ja, efter Carola 83 då …) talar emot det. När det gäller röstar svenska folket på igenkänningsfaktorn.
Och faktiskt, vem kan klandra dem. De bästa låtarna förses med de ”största” namnen. Att det sen skickas in ett och annat hemmasnickrat utfyllnadsnummer är mer av akademiskt intresse, Marie Lindberg till trots. Nej, det verkar som om man får dunka huvudet i väggen i bitter förtvivlan även i år, utan att ens ha hört en låt än.
