Skivåret 2008
Året 2008 var å ena sidan ett helt fantastiskt skivår. Vad sägs om skållhett efterlängtade släpp med klassiker som Metallica, Guns ’n’ Roses, AC/DC, Def Leppard, Judas Priest, Whitesnake, Mötley Crüe, Testament, Alice Cooper, Motörhead, Tesla, Queen (jaja … + Paul Rodgers) och Uriah Heep (som jag dessvärre inte hört tillräckligt för att lista här). Flera av dessa har inte fått till något nytt fullängdsmaterial på åratal och många tvivlade man på att de någonsin skulle återvända. Så gillar man klassisk hårdrock kunde man knappast önska sig ett mer späckat släppår.
Å andra sidan var det förstås inte alla som levde upp till förväntningarna. Axl ’n’ Roses blev utskällda och sålde sådär, med förväntningarnas mått mätt, med sitt 14-åriga mångmiljonprojekt ”Chinese Democracy”. Där blev jag mycket positivt överraskad, eftersom jag personligen inte väntade mig mycket till gransmycke. Det var moget, utan att vara otäckt modernt. AC/DC blev hyllade och sålde multum med ”Black Ice”, en skiva som jag inte tyckte var värd den åttaåriga väntan. Sen var det förstås de gamla favoriter som levererade rent bedrövligt, som Alice Cooper, Motörhead och Edguy.
Ett par nya namn dök upp på rockhimlen också. Sister Sin gick rakt in på förstaplatsen med sin energibomb. Polska snorungarna i Made Of Hate gjorde årets melodiösa döds. Thrashprojetet Guillotine från Umeå gjorde storstilad comeback efter tio år. Och ett par visserligen halvetablerade band fick till det ytterligare ett par snäpp: Firewind, Stormwarrior och Thyrfing hör till dessa.
Stratovarius-gitarristen Timo Tollki fick en lidnersk när han skrev låtar till sitt nya Revolution Renaissance och visade sig dessutom klicka gudomligt med gamle (annars) trötte Michael Kiske. Så bredden var det ingen fel på, även om toppen inte var riktigt lika vass som 2007.
Ett par icke-hårdrocksplattor har smugit sig in, men i vanlig ordning är det bedrövligt svårt att hinna med att hålla sig uppdaterad i den stora världen utanför SRF-konceptet. Det brukar bli att man köper upp sig på popsidan på någon rea tre år senare. Som vanligt kan betygen avvika något från de som getts i recensioner under året. Här är det tidens insikt som har fått tala och några växer medan andra sjunker i glömska.
9
1. Sister Sin – Swithchblade Serenades– Partyrökare med alltigenom kvalitativt låtmaterial och rivig sång.
2. Avantasia – The Scarecrow – Låtarna är mestadels enorma, men vad var vitsen med att kalla det Avantasia?
8
3. Metallica – Death Magnetic – En enorm lättnad efter brakfiaskot St:Anger. Metallica lever!
4. Guillotine – Blood Money – Nosigt sidoprojekt som slår till med årets thrashplatta (Metallica utom tävlan).
5. Guns ’n’ Roses – Chinese Democracy – Vem hade trott att detta ens skulle vara lyssningsbart. Bästa G’n’R!
6. Judas Priest – Nostradamus – Jämn och växande skapelse som dessvärre hamnade i skuggan av SRF-fiaskot.
7. Rage – Carved In Stone – Rage precis som de ska låta och trummisbytet verkar därmed ha skett smärtfritt.
8. Made Of Hate – Bullet In Your Head – Unga polacker som skräller till med melodisk döds av högsta klass.
9. Firewind – The Premonition – Definitivt genombrott för tidigare ganska dussindoftande greker.
10. Revolution Renaissance – New Era – Timo Tolkki och Michael Kiske – vilket oväntat radarpar!
11. Tomas Andersson Wij – En sommar på speed– Jag gillar inte ens sånt här, men TAW gör det bäst.
12. Veronica Maggio – Och vinnaren är … - Maggio är kaxigt speciell. Impulsköp som betalade sig.
13. Eyefear – The Unseen – Förvånar mig själv genom denna hyllning till någon som faktiskt är lite progressivt.
14. Stormwarrior – Heading Northe – Ständigt växande tyskmetall från ett band som jag först nu tagit till hjärtat.
15. Metalium – Incubus – Chapter Seven – Stabil insats av favorittyskarna, men inte i sjätte kapitlets klass.
7
16. Sabaton – The Art of War – Snurrade vansinnigt vid recensionstillfället, men som befarat tjatades den ut lite.
17. Scars On Broadway – Scars On Broadway – SOAD lockade mig aldrig, men det här var soft och varierat.
18. Asgård – On the Verge – Vitryska Yngwie-wannabes som kan det här med att karva ihop låtar som fäster.
19. Bullet – Bite the Bullet – Inte riktigt i klass med debuten, men klart bättre än originalet (AC/DC).
20. Amon Amarth – Twilight of the Thunder God – Riktigt bra, men With Odin… var snäppet vassare.
21. Satyricon – The Age of Nero – Jämnare än Now, Diabolical, men utan samma hitfaktor.
22. Thyrfing – Hels Vite – Ett utropstecken från ett band som jag till erkännandes har väldigt dålig koll på.
23. D:A:D – Monster Philosophy– Varierat och avslappnat. Måste kolla upp även D:A:D bättre vid tillfälle.
24. The Dying – Triumph of Tragedy – Skaplig belgisk thrash, utan att förhäva sig utanför genreramen.
25. Viking Skull – Doom, Gloom, Heartache and Whiskey – En finne i röven på all prog. Rökigt och stökigt.
26. Tesla – Forever More– Några riktiga kalashits och sen lite utfyllnad, men bättre än man vågat hoppas.
27. Lemon Bird – Rara Avis – Självfinansierad uppstickare som axlar Led Zeppelins fallna mantel.
28. Assailant – Wicked Dream – Melodiös döds från det ständigt överraskande Ume-lägret.
29. Cradle Of Filth – Goodspeed On the Devil’s Thunder – Symfoniskt, snyggt och lite nördigt svart.
6
30. Volbeat – Guitar Gangsters & Cadillac Blood – Med marginal godkänt, men ingen ny Rock the Rebel…
31. Legion Of The Damned – Cult of the Dead – Ilsket värre, men den inledande uppskattningen mattades något.
32. Steel Attack – Carpe DiEnd– Riktigt bra, men inte heller S.A. når till fullo upp till föregångarens klass.
33. Kiuas – The New Dark Age – En handfull riktigt starka låtar som växte en aning, medan andra stannade upp.
34. Sonic Syndicate – Love and Other Disasters – Orättvist utskällt band som dock är väl poppiga här och där.
35. Falconer – Among Beggars and Thieves – Soundet är originellt och skönt, men låtarna fastnade inte riktigt.
36. Testament – The Formation of Damnation – Jag har aldrig varit någon fan, men det här gjorde de bra.
37. Whitesnake – Good to Be Bad – Överraskande vital comeback, men någon riktigt hit kan jag inte hitta.
38. Mötley Crüe – Saints of Los Angeles – Det här rockar faktiskt, men lite ojämnt material och imbecilla texter.
39. AC/DC – Black Ice – Längtan var stor men jag tröttnade skrämmande snabbt på de flesta av de 15 låtarna.
40. Def Leppard – Songs From the Sparkle Lounge – Ett litet fall framåt, men jag vill ha ännu mer ös än så här.
41. Lordi – Deadache – Låter som tidigare, varken bättre eller sämre. Sången och imagen är akilleshälarna.
42. Symphonity – Voice From the Silence – Standardpower i grunden, men skaplig sångare och kul Nena-cover.
43. Aggressive Chill – Aggressive Chill– Färsking som övertygade, men som sedan föll i glömska igen.
44. Machinae Supremacy – Overworld – Dataspelssoundet är en kul grej och Britney-covern suverän.
45. The Law – Distorted Anthems From the Suburbs – Klart godkänd, om än lite klämkäckt skojig, debut.
46. Hate Gallery – Compassion Fatigue – Även här klart potent röj, men låtarna behöver vässas.
47. Crystal Eyes – Chained – Något lånat… med glimten i ögat. Helt ok, men Dead City Dreaming var bättre.
48. John Schlitt – The Grafting – Lite för tamt av den gamle Petra-sångaren. Rösten utnyttjas inte till fullo.
49. Divinefire – Farewell – Divinefire utvecklar soundet för varje platta, men låtarna går i motsatt riktning.
50. Von Panzer – Von Panzer – Egenfinansierad och ganska röjig rock som sitter som en keps.
51. Lanfear – X to the Power of Ten – Godkänt trots progstämpeln, men hamnade inte på något högvarv.
52. Destruction – D.E.V.O.L.U.T.I.O.N. – Ganska enformig när den väl svalnat till sin rätta form.
53. Souls Of We – Let the Truth Be Known – Inte helt och hållet min grej, men klart potent stoner.
5
54. The Haunted – Versus – Ett enormt fall framåt efter katastrofen The Dead Eye, men lite för splittrat trots allt.
55. Leif Edling – Songs of Torment, Songs of Joy – Leffe är stabil som låtskrivare men sjunger bedrövligt.
56. Helstar – The King of Hell – Inget större fel på den här comebacken, mer än att jag glömde bort den lika fort.
57. Backyard Babies – Backyard Babies – Nomadic är en brakhit, men rebellkänslan saknas.
58. Scott Weiland – Happy In Galoshes – Weiland gör sig bättre rättvisa inom pop än rock, men en dubbelskiva?
59. Hostile Cell – Hostile Cell – Rock av godkänd skitighetsgrad, men lämnade inga bestående men.
60. M.A.N. – Peacenemy – Lite för mycket aggro och metalcore och för lite egen tanke.
61. Exmortus – In Hatred’s Flame – Lite onödigt true. Det skadar inte att nagga lite på idealen.
62. Merciless Death – Realm of Terror – Potent thrash som helt enkelt bara var i medelklass.
63. Yngwie Malmsteen’s R. F. – Perpetual Flame – Yngwie förnekar sig inte och Ripper gör ingen skillnad.
64. André Matos – Time to Be Free – Ambitiöst, men det lyfter liksom aldrig över trädtopparna.
65. Holy Moses – Agony of Death – Inget fel på de tyska thrashveteranerna, men det faller i glömska.
66. Opprobrium – Mandatory Evac – Lite för oborstad produktion där groovet försvinner i gröt.
67. Tankard – Thirst– Det gamla konceptet av thrash och öl körs en vända till. Deja vu.
68. Brother Firetribe – Heart Full of Fire – Helt ok, men alldeles för slätt och välsmörat.
69. Devian – God to the Illfated – Det låter riktigt bra men några riktigt bra låtar hittar jag inte.
70. In This Moment – The Dream – Grått exemplar inom den hårt konkurrensutsatta Evanescense-ligan.
71. Alice Cooper – Along Came A Spider – Cooper har tappat hitkänslan. Det här var slätstruket helt enkelt.
72. Violator – Chemical Assault– Biografin var kul skriven, men thrasharna satte inga musikaliska spår.
73. Danko Jones – Never Too Loud – Besvikelse. Det rockar helt enkelt inte, och det är hela vitsen med Danko.
74. Ross The Boss – New Metal Leader – Ett försök att återuppliva gamla Manowar-andan som inte lyckades.
75. Girlschool – Legacy – Kärringrock som förefaller potent till en början, men som sen tappar allt.
76. In Flames – A Sense of Purpose – Till skillnad från de tre föregående stundtals lyssningsbar.
77. Slipknot – All Hope Is Gone – Trist, men det finns glimtar av hopp, som singeln Psychosocial.
78. Silentrain – Wrong Way to Salvation – Inte helt bortkommet, men inte heller utmärkande.
79. Axel Rudi Pell – Tales of the Crown – Axel Rudi är ett hopplöst fall av idétorka och färglöshet.
80. Hangar – The Reason of Your Conviction – Teflonplatta som säkert inte är dålig egentligen.
81. Trivium – Shogun – Ambitiöst värre, men det ros inte i hamn och då blir fallet bara ännu högre.
82. Pyramaze – Immortal – Pyramaze var faktiskt bättre utan återvändande Iced Earth-sångaren Matt Barlow.
83. Iced Earth – The Crucible of Man – Something Wicked Part 2 – Ambitiöst deluxe, men helt själlöst.
84. Dark Age – Minus Exitus – Alla tyskar har inte koll på läget och här blir det för moderna vibbar.
85. Devil’s Gift – Devil’s Gift – Bra sångerska men låtmaterialet var inte mycket att hurra för.
86. Karelia – Restless – Trodde de hette Karelin först – och det hade varit roligare så.
87. Pavic – Unconditioned – Såsigt och smörigt, men inte helt utan hopp.
4
88. Enforcer – Into the Night – Smågulligt försök att leka demoband från 80-talet, men bra är det inte.
89. Motörhead – Motörizer – Årets besvikelse. Trött, slött och enformigt.
90. Edguy – Tinnitus Sanctus – Tobias Sammet brände av krutet på Avantasia och detta är bottenskrapet.
91. Memory Garden – Carnage Carnival – Doom? Var är ödesmättnaden i så fall?
92. X-World/5 – New Universal Order – Magnus Rosén hoppade av Hammerfall för detta? Varför?
93. Thunder – Bang – Gubbrock så det skvätter om det. Smäller inte högt alls.
94. Neverland – Reversing Time – Medelhavspower av värsta dussinsort.
95. Frequency – Compassion Denied – Harmlöst och själlöst.
96. Mygrain – Signs of Existence – Ganska sunkig metalcore utan själ och kärna.
97. Norther – N – Alldeles för mycket flirtande med dagens In Flames för att gå hem.
98. Evergrey – Torn– Evergrey är lika färgrika som en kal kobbe långt ute i Östersjön en blåsig höstdag.
99. Pain – Cynic Paradise – Småtramsig E-type-metal som tappat sin hitfaktor.
100. Squealer – The Circle Shuts– Inte i närheten av den gamla goda tyskpowern man stod för en gång.
101. This Haven – Today a Whisper, Tomorrow a Storm – Jag lyssnar och lyssnar men förblir tom.
102. Queen + Paul Rodgers – The Cosmos Rocks – En skamlig och gubbdoftande gravskändning.
3
103. Sammy Hagar – Cosmic Universal Fashion – Förvirrad gubbe söker sin borttappade musikaliska kompass.
104. Darkane – Demonic Art – Närmast olyssningsbart skrammel, som jag tidigare hyst högre tankar om.
105. Enslaved – Vertebrae – De borde ägna sig åt att kidnappa får i stället för att leka Pink Floyd.
106. Frost – Experiments in Mass Appeal – Våga vägra prog med fjollsång.
107. Secret Sphere – Sweet Blood Theory – Riktigt kass power metal ur de undre regionerna av dussinet.
108. Forgotten Realm – Power and Glory – Tjatigt och profillöst.
109. Seventh Power – Seventh Power – Något försök att satsa på ett modernt sound som havererar fullständigt.
110. Crystallion – Hattin’ – Falskt, trist och utan någon direkt ljusglimt i mörkret.
111. Cynic – Traced In Air – Kejsarens nya kläder, någon? Helt olyssningsbar prog med horribel sång.
Skivåret 2007
Skivåret 2009
Konserter 2008
