Levande rockhistoria på en sista turné?
Sven-Ingvars
Folklust, Kristianstad, 14/7 2006
Det var tre år sen jag såg Värmlands stoltheter senast. Då bjöd de på en oslagbar rockshow i Teleborgshallen i Växjö. Det var fullt ös hela aftonen när karriären avhandlades mer eller mindre kronologiskt. Det hela avslutades magiskt med fyra elgitarrer på scen och hårdrockstrummor av Klas Anderhell. Även spelningen på Sofiero i Helsingborg samma sommar var en vital rökare i krysset. Bara den brinnande gitarren i backdroppen talade sitt tydliga språk.
Men tre år kan tydligen göra stor skillnad när man rör sig kring pensionsåldern. Det var ett lite försiktigare, lite poppigare, lite stillsammare Sven-Ingvars denna afton. Framförallt Ingvar Karlsson verkade aningen trött och oinspirerad. På affischerna talas det om sista folkparksturnén, med ett frågetecken. Det kan mycket väl bli till ett utropstecken, åtminstone för Ingvar som redan för tre år sen aviserade sitt tillbakadragande.
Klas Anderhell (vilken jag även stiftat bekantskap med ett flertal gånger med som trummis i kristna hårdrockarna Jerusalem) var inmurad i ett plexiglasbås. Allt för att skydda den åldrade publiken från dunka-dunka. Ljudet var också i klenaste laget om man stod bara något femtiotal meter från scenen. Visst rockar det fortfarande lite smått om ”Jag ringer på fredag” och ”Torparrock”, och de sju personerna på scenen ger med gemensamma krafter ett hyfsat tryck, men den där extra guldglöden verkar ha falnat en aning. Inte desto mindre var blondincharmaren Sven-Erik Magnusson på gott humör, trots att rattfylleskandalen måste ligga och gnaga ständigt i bakhuvudet.
Den största nackdelen med Sven-Ingvars är egentligen deras publik. Den har nämligen inte riktigt hängt med bandet i fråga. Sven-Ingvars vill bjuda upp till rockshow. Publiken (det vill säga inte alla, men en stor del av den) vill ha en mysig picknick på en filt i gräset och lyssna på dansbandsmusik. Det funkade under förbandet Wizex, men så fort Sven-Ingvars gick på reste sig givetvis varje sann rocker och gick fram mot scenen.
Det är inte första gången som detta lett till konflikter med picknickarna som plötsligt inte ser något från sina filtar. För sju år sen i just Kristianstad fick undertecknad en petflaska drämd i axeln från en ilsken tant för att jag ”stod i vägen”. Flaskan skickades naturligtvis i retur, vilket höll på att starta ett smärre upplopp när hennes ölstinne make skulle göra upp. Trist beteende. Även denna gången skällde campande tanter på de som var intresserade av att skaka loss lite framför scenen. Ibland känns det också som att bandet egentligen vill dra på ännu mer, men av hänsyn till sin egen publik håller igen. Först mot slutet lyckas Sven-Erik tjata på picknickarna att ställa sig upp.
Det var min femte konsert med de ursvenska rocklegenderna – och alltså kanske den sista. De kommer för alltid att finnas i mitt hjärtas rockhistoriska finrum efter många trevliga stunder. Även dagens spelning var mycket väl genomförd och trevlig, trots att det som sagt saknades något. Min dröm om att se Sven-Ingvars uppträda på Sweden Rock Festival lär aldrig uppfyllas.
Anledningen till att jag vill det är faktiskt helt egoistisk. Jag skulle vilja se en spelning inför ”rätt” publik, utan picknicktanter, där bandet skulle tvingas rocka till mer än en handfull låtar på slutet. Jag missade ju det mytomspunna framträdandet på Hultsfredsfestivalen 1991, på grund av ungdom. Men jag fick i alla fall uppleva när bandet spelade introt till Guns ’n’ Roses ”Paradise City” i Karlshamn 1996, för att visa Ulf Lundell att de visst kunde rocka. Den här kvällen fick vi ett snyggt insmuget ”Black Night”-riff (Deep Purple). Det är inte fy skam det heller.
