Sven Zetterberg, Zelda'z
Det finns inte mycket som slår kombinationen kall öl, mysig pub och levande blues. Särskilt inte nu när det inte kommer förpackat med rökförgiftning längre. Vår svenske blueslegend Sven Zetterberg står på aftonens program på Zelda’z. Folk har vallfärdat ända från Värnamo för att se den till synes ständigt turnerande gentlemannen.
Lokalen fylls sakta men säkert av ett par hundra gäster, uppskattningsvis mestadels i åldrarna fyrtio plus. Trettioårskrisen känns genast lättare. Själva uppträdandet ska starta kring halv elvasnåret är det sagt. Men när kompbandet Blue Birds äntrar scenen är Zetterberg inte med. Det visar sig att Blue Birds först ska köra ett eget set på en timme och därefter ta paus innan Sven ska gå på under andra halvan.
Blue Birds gör en stabil insats, men det går inte att bortse från att de är ett ganska ordinärt bluespubinslag jämfört med kvällens huvudakt. Det känns lite överdöd faktiskt att ha förband när starttiden är satt så sent. Till råga på detta är ljudet ganska kraftigt påskruvat. Jag är förvisso van vid hårdrockens volymer så det är inget problem i sig, men under en pubafton vill man ju även kunna slå sig ner i de bakre regionerna och föra ett samtal, åtminstone med den som sitter bredvid.
Innan Sven går på är klockan långt över midnatt och stämningen börjar redan mattas av. Väntan blev lite väl lång. Det kanske lönade sig för försäljningen i baren, men för oss som främst är där för musiken känns det lite som om höjdpunkten kommer i senaste laget. Med stor rutin och lagom dos karisma lyfter Zetterberg hela aftonen till en ny nivå. Mannen har en helt enastående känsla i sitt gitarrspel och den välkonserverade whiskeystämman ljuder ännu obruten. Plötsligt får Blue Birds också en kick och fungerar alldeles utmärkt i rollen som kompband.
I uppriktighetens namn är det bara en låt jag känner igen, ”Song Fom a Worried Heart” från senaste plattan. Men när det gäller blues spelar det mindre roll. Det är stämningen och de härliga gitarrsolona man är ute efter. Snart märker man ändå att det här är en spelning i raden. Det går lite på rutin och lyfter aldrig till de där magiska höjderna som man hört att just Sven Zetterberg är mäktig. Själv kan jag inte jämföra då Sven-domen hittills varit intakt (tack för den Hjalle!).
När Sven är klar med sin dryga timmes set är det i stort sett dags att börja tänka på refrängen för hela församlingen. Klockan börjar närma sig det magiska tvåslaget. Nu har jag dock fått se både Roffe Wikström och ”Z” på kort tid, båda på Zelda’z. Alltid kul när det händer något i stan. Alltid kul när man kan vidga sina musikaliska vyer en aning. Steget från hårdrock till blues är ju faktiskt inte så långt som man kanske kan tro. Det var inte för inte som utvecklingen gick i motsatt riktning en gång i den musikhistoriska tiden.
