Inför årtusendets match
Århundradets match. Åtminstone med Sverige inblandat. Sedan OS-hockeyn gick från amatörernas turnering till en NHL-show har finallagen avlöst varandra. Alla de sex klassiska storheterna har nu nått final, lämpligt fördelande på klassiska derbymöten: Tjeckien-Ryssland 1998, Kanada-USA 2002 och nu alltså Sverige-Finland. Rent statistiskt borde det också vara Sveriges tur att äntligen stå överst på pallen i ett stort hockeymästerskap. Det var åtta år sedan VM-guldet i Zürich, en turnering som egentligen bara Sverige tog på allvar eftersom vi gjort fiasko i Nagano-OS ett par månader tidigare.
Annars talar inte mycket för Sverige rent hockeymässigt. Finland har imponerat mer på samtliga positioner hittills under turneringen. Har finnarna väl tagit ledningen har matchen i stort sett varit över. Eller vad sägs om fem av sju matcher med intakt nolla! Stjärnor som Selänne och Koivu har samtidigt prickat in efterlängtade formtoppar i offensiven. Tur att hockeylogiken då snarast säger att Sverige kommer att slå till nu när det gäller som mest. Vi har samma potential i laget, helt klart, men vi har inte visat den förrän stundtals senast mot tjeckerna.
Risken är stor att det blir en låst och tillknäppt finalmatch, närmast ett antiklimax. Lita på att lagen kommer att känna på varandra likt femmilsåkarna gjorde på förmiddagen under 45 kilometer. Det kan mycket väl bli en spurtuppgörelse som avgör här också, kanske ett nytt straffdrama. Henrik Lundqvist måste nu växa ut till den matchvinnardemon han var i SM-finalerna i våras. Han har varit oroväckande mänsklig hittills under OS.
Framåt litar vi förstås på Daniel Alfredsson i första hand. Det tjatas som vanligt om Foppa och Sudden, men i dagsläget är det Alfie som är vår största stjärna. Kanske inte lika spektakulär, men alltid grymt effektiv och pålitlig poänggörare, vars skottstyrka och inte minst precision mycket väl kan avgöra en oviss tillställning.
Visst hoppas även jag att Foppa eller Sudden åter ska kliva fram som i början av 90-talet och avgöra med något fantastiskt solonummer, men det lutar ändå mer åt en lagarbetsseger i stil med VM-finalerna 1998 (1-0, 0-0). Det viktigaste är ändå att Sverige äntligen visat att de kan hänga med när det väl gäller, även i turneringar där de bästa är med. Det vore ju bara så synnerligen snöpligt att falla på mållinjen mot just Finland. Den här gången hyser jag inte det minsta tvivel om att det är full laddning från start som gäller för samtliga svenskar. Dags att hälla upp ostbågarna!
