Äntligen! Nationens revansch!
Pang i krysset! Äntligen! Nationens revansch! Alla curlingdamer, sprintskidåkare, Anna-Karin och Anja får ursäkta. Ett OS-guld i hockey överskuggar allt. Det är en stor, tung lagsport med minst sju jämnstarka guldkandidater. Det är en klassisk svensk sport och det är en oslagbar teveunderhållning i sina bästa stunder. Mycket större blir det inte när vi begränsar oss till snö och is.
Vi hoppades i Nagano 1998. Vi var visserligen försvarande olympiska mästare den gången, men då hade ju förutsättningarna dramatiskt förändrats sedan amatörturneringen i Lillehammer. Nu var det nästan enbart NHL-proffs på banan. Efter ett stabilt gruppspel knöt sig allt till kvarten och Finland kunde förvånansvärt enkelt vinna med 2-1, där svenska målet kom först i slutsekunderna. Vi minns Sveriges hårdaste hockeyspelare genom tiderna, Uffe Samuelsson, göra landslagssorti i tårar redan innan kvarten efter avslöjandet att han numera var till hälften amerikan. Hela laget verkade fortsätta sörja även under match och varken Stor- eller Lill-Foppa hade något trollspö att ta fram. Fiasko… sa vi då.
I Salt Lake City skulle det tas revansch. Foppa var visserligen skadad, men det verkade ingen lida av när vi fullkomligt krossade storfavoriten Kanada i första gruppspelsmatchen. Mats Sundin gjorde två kanonmål och var bättre än någonsin och Tommy Salo helt omänsklig i mål. Salo vann nästan ensam andra matchen mot Tjeckien och Sudden klev åter fram och målade. Nu var det i princip bara att hämta hem guldmedaljen. Man såg redan i avslutande gruppspelsmatchen mot Tyskland att det höll på att barka åt skogen. Ett påtagligt nonchalant Sverige vann visserligen komfortabelt, men lekte, duttade och drällde och verkade redan ha tankarna i semifinalen någonstans.
I och med att vi vann vår grupp fick vi ju nämligen en gratisplats i semifinalen. Vi skulle bara träningsspela mot Vitryssland den där förmiddagen. En ren formsak givetvis. En match mot ett gäng amatörgubbar som man helt enkelt inte kunde förlora med så bra lag som Sverige hade. Frågan var bara vilka som skulle bli motståndare i semin. Vad som hände sen är givetvis historia. Sveriges kanske genom tiderna mörkaste idrottsögonblick. Endast 1-2 mot Costa Rica i fotbolls-VM 1990 kan komma i närheten. Men då hade vi åtminstone två raka förluster redan innan. V
itryssland var en stor präktig skandalmatch. Underskattning och oprofessionalitet, fetgödda proffs som inte tog i när det blev lite uppförsbacke. ”Vi var inte vana vid att spela klockan elva på förmiddagen, vi var inte riktigt vakna.” Ett givet OS-guld bortkastat och vanära över hela nationen. Dödsruna i Expressen.
En händelse som sedan i fyra år förföljt svensk hockey. Vi har varit i ett par VM-finaler, men vi har inte vunnit något sedan dess. Vitryssland har hängt som en förbannelse över alla som var med och krampen som uppstod då har återvänt i varje avgörande skede. Så har det känts. Gång på gång har TV3 utropat ”nationens revansch”, men det har alltid slutat i med skenan i gruset.
Inte minst tydligt var detta i kvartsfinalen i World Cup. Återigen ett övertygande gruppspel. Återigen den gyllene generationen samlad. Återigen var manegen krattad. Hemmamatch mot Tjeckien, som vi redan slagit tämligen komfortabelt en gång i gruppspelet. Totalfiasko och 1-6 inför en massivt buande Globen. Nej, den vitryska förbannelsen satt i.
Så Turin 2006. Det blev liksom en extra chans för de stora NHL-svenskarna. De ansågs egentligen ha passerat toppen av sina karriärer nu. Ingen vågade hoppas, efter de senaste tre magplasken. Det fanns tendenser, vi hade fått fram en ny stormålvakt i NHL under säsongen genom Henrik Lundqvist. Men å andra sidan hade ju Foppa ont i ljumskarna och kom till start först i tredje gruppspelsmatchen. Och så 0-5 mot Ryssland… Nej, det blev nog inget guld denna gången heller. Kanske skulle vi ändå kunna överleva kvarten genom att lägga oss mot Slovakien för att få möta Schweiz. Jodå, det funkade faktiskt. Schweiz blev, den här gången helt oförtjänt, den promenadmatch som Vitryssland skulle varit.
Det var som om förbannelsen på något omärkligt sätt bröts här. Som om Sudden och Foppa plötsligt kunde spela ut igen, som i fornstora dagar. De gick på total knock på Tjeckien i semifinalen. Sedan var det plötsligt bara Finland kvar i Tre Kronors väg mot det så efterlängtade. Det fick bara inte rinna ur händerna. Hur mycket finnarna än imponerat i turneringen är de ju ändå och förblir lillebror.
Ett par psykologiska segrar – mirakelvändningen i lejonets kula i Helsingfors-VM 03, där 1-5 blev svenskt 6-5 i kvarten – låg oss nog fortfarande till stor psykologisk fördel i den här finalen. Vi ska inte heller glömma bronsmatchen i VM året innan, när 0-3 vändes till 4-3. Finnarna visste att även om de inte tappat en enda ledning hittills i turneringen så var matchen mot just Sverige långt ifrån avgjort vid 1-0.
Ett mycket psykologiskt tidigt mål i andra perioden vände matchen. Ett slumpmål. En puck som studsade in på en finsk försvararskridsko. Precis en sådan situation som vi brukar syfta på när förluster ska förklaras av ”de små marginalerna”. Det här var Sveriges eftermiddag! Även vid 2-1 har de lite flyt, Kronwall får tursamt med sig pucken i ett ganska trängt läge och sätter ett snyggt skott.
Sedan blir det en symbolisk avslutning när de tre stora kronorna kommer farande på pärlband. Alla har väntat sig att Sundin och Forsberg ska kliva fram igen. Men de banar vägen för… Lidström! Sveriges bäste back genom tiderna i NHL, som haft det motigt i landslaget ända sedan VM-guldet 1991. Nu fick han äntligen visa oss alla vad han kunnat hela tiden, men inte lyckats pressa fram i avgörande lägen. Pang i krysset! Äntligen! Nationens revansch!
