En tio-i-topplista på mina främsta åstadkommanden här i livet, helt enkelt.
Den visar på ett bra sätt vilken nytta man egentligen kan ha av mig, om man så önskar.
Den avslöjar också lite av de personliga planer jag har framöver.1. Min familj (frun Anna och dottern Nora). Med all respekt för klyschigheten i detta är det ändå den tvivelsutan största källan till glädje i livet. Rent allmänt känns det också som ett stort lyckande för min del att ha funnit min livspartner (och dessutom på något sätt ha lyckats charma henne och vårda kärleken i tio år). Det var när hon fick jobb i Skåne 2006 som vi bestämde oss för att bo i Helsingborg. Anna har vänner och släktingar där, det är nära till havet och dialekten är inte lika extrem som en bit neråt i länet. Ett och ett halvt år senare föddes Nora om vilken det går att läsa en hel del här.
2. Min magisterexamen i politologi (2004). Det är inte ofta man tänker på den på det sättet, men det är ju faktiskt den enskilt största prestationen jag uträttat i livet. Min magisteruppsats, “Building Trust in Ethnic Conflicts - How to promote long-term reconciliation between ethnic groups after formal peace agreements”, speglar på ett bra sätt vad det är jag vill jobba med i framtiden, nämligen att öka förståelsen mellan människor och kulturer. Vad kan då vara lämpligare än att på bästa sätt ta emot en liten del av världen här hemma? Jag skulle alltså gärna jobba med olika former av integrationsprojekt.
3. Mina studier i USA (2001). En termins utlandsstudier ingick som en del av Internationella samhällsvetarprogrammet vid Växjö universitet. Jag hamnade efter vänners rekommendationer i den lilla hålan Eau Claire i Wisconsin. Det var ett halvår fyllt av kulturkrockar och känslomässiga bergochdalbanor. Ändå lyckades jag genomföra mina studier med högsta möjliga betygssnitt, 4.0. Här (om inte förr) blev engelska ett språk jag behärskar på ett naturligt sätt.
4. Min utnämning till sergeant under militärtjänstgöringen (1998). Efter att ha genomfört min ordinarie militärtjänst på 17 månader på marinens sambandscentral i Karlskrona fick jag förlängd tjänst med två månader och blev därmed befordrad till sergeant. Mina uppgifter var att lära upp de nyanlända rekryterna och att fungera som arbetsledare för verksamheten. Här lärde jag mig vikten av snabb och korrekt informationsförmedling, fick agera marin växel (= problemlösare) på kvällar och helger och fick förstås en god praktik i ledarskap.
5. Dokumentärfilmandet i Kosovo (2003). Som avslutningsprojekt på min journalistutbildning, för övrigt en mycket påkostad pilotkurs i Växjö med inriktning på digitala medier, bestämde jag och två kurskollegor oss för att göra en dokumentärfilm i Kosovo. Ett helt vansinnigt stort projekt egentligen, samtidigt som de flesta andra gjorde lokala reportage.
Men med minimal tid och budget till förfogande lyckades vi genom en unik gruppsammanhållning genomföra det hela med mycket gott resultat, nämligen filmen Livets andra färger, som sedan distribuerats genom AV Media Kronoberg, visats på diverse konferenser och vunnit publikpris på lokal filmfestival. Som modern multijournalist behärskar jag de flesta typer av media.
6. Mitt företag Teodor (Text och digital orientering, 2006). Det borde kanske komma högre upp egentligen, men känns fortfarande för färskt och osäkert för att riktigt bedöma. I alla fall har jag helt på egen hand och utan minsta lilla startkapital eller bidrag sakta men säkert byggt upp min verksamhet. Det har inneburit allt från tuffa ekonomiska investeringar till kontaktbyggande och en och annan idé.
Det finns mycket kvar att göra här, men vilken nivå det hamnar på beror helt på om hur livet utvecklar sig i övrigt. Vad jag gör? Tja, det mesta som har med text och media att göra. All information finns på www.teodor.nu. Främsta framgången hittills är att ha blivit värvad som frilansskribent för Sweden Rock Magazine och uppdraget som webbredaktör på Sweden Rock Festivals nyhetssida.
7. Bildandet av utbildningsföreningen Wisah (2000). Det hade gjorts flera försök innan att slå samman de olika föreningarna för samhällsvetare vid Växjö universitet, men det hade alltid fallit i slutändan. Som ordförande i föreningen Samvetet tog jag tag i ett nytt initiativ för sammanslagning. Vi införlivade först ett nytt föreningslöst program och sedan inleddes arbetet mot en ny förening tillsammans med de två mest positiva av de övriga programmen.
Det var sannerligen ett diplomatiskt arbete som inte bör förringas. Inom ett halvår hade Wisah (Wexiö internationella samhällsvetare, administratörer och humanister) sitt första årsmöte. Här lärde jag mig en hel del om organisationsbygge, förhandlingsteknik och förstås samarbete.
8. Projektet i Nordirland (1999). Ambitiösa studieprojekt har varit ett sätt för mig att få utlopp för min kreativitet och samtidigt kompensera den arbetslivserfarenhet man missar när man studerar. Redan första studieåret var jag iväg i Nordirland i en månad och jobbade som köttpackare på en charkuterifirma. Det hela var en del i ett sociologiskt arbete där jag undersökte diskriminering och segregation i samhället och då i synnerhet på arbetsplatsen. Jag har besökt Nordirland både förr och senare och finner det mycket intressant som studieobjekt. Utmaningar är alltså inget som avskräcker.
9. Tågluffen genom Europa (1998). Jag hade pratat så länge om detta att jag till slut var tvungen att göra det. Kompisarna backade ur och jag bestämde mig för att trotsa alla invändningar och genomföra resan på egen hand. Det var kanske den enskilt härligaste månaden i livet, att på helt egen hand hanka sig fram på allehanda strapatser och samtidigt träffa massor av människor och se underbara platser. Här lärde jag mig initiativkraft och kommunikationsförmåga som jag sedan har haft mycket glädje av.
10. Slitet på pallfabriken (1998). För att finansiera nämnda tågluff och överbrygga skarven mellan militärtjänst och högskolestudier jobbade jag i några månader på en pallfabrik. Det låter kanske inte som någon större prestation, men förutom det fysiska slitet var det en psykologisk utmaning. Jag var nyligen utmuckat marinbefäl med van att leda och ta ansvar och på väg mot resor och högre studier.
Detta gjorde att min uppenbarelse inte alltid väckte gillande hos de rutinerade pallspikarna. De bestämde sig helt enkelt för att trycka ner mig så gott det gick på den tiden. Med huvudet högt kämpade jag mig igenom den tiden utan att egentligen ta åt mig alls. På så vis vet jag att jag är uthållig, målmedveten och står stadigt i alla lägen. En viktig seger på det personliga planet.
------------------------------------------------------------------------------------------------Mitt största misslyckande är tveklöst min innebandykarriär. Jag hann avverka fyra klubbar och sju säsonger innan jag fick ge upp. Ett tag var jag på väg mot genombrott som lovande junior i division 1-laget Tingsryd. Jag satsade oerhört hårt och målmedvetet. Men en lunginflammation och den annalkande militärtjänsten innebar ett avbrott som jag aldrig riktigt hämtade mig ifrån. Det blev visserligen några skapliga säsonger i universitetslaget VUGI, innan jag sorterades bort ut truppen. Ett bittert slut på en brokig karriär, där envishet och hårt arbete var mer talande än min talang.
SY
/David
