Här är ännu en ... Valblogg 06!
060918
Dagen efter. Under hela natten och dagen har det analyserats in i minsta detalj hur den borgerliga alliansen kunde vinna valet. Slutsatserna är tydliga: s missade jobben, alliansen stod enade och Göran Persson är en buffel. Men det överskuggande är ändå att vi även i det som ibland lite elakt kallats enpartistaten Sverige faktiskt behöver ett maktskifte då och då. Folk är allmänt trötta på den byråkrati och mentalitet som socialdemokraterna klistrat fast i myndighetsväggarna under det enorma maktinnehavet som man haft i de senaste 12 åren, i 21 av de senaste 24 åren och i 65 av de senaste 74. Den maktarrogans som skapats och som inte minst sken igenom i valrörelsen har stått folket upp i halsen. ”Alla ska med” har inte alls motsvarat bilden man fått av ett initiativfattigt regerande på tomgång.
Men självklart är det inte bara ett nederlag för socialdemokraterna utan även en historisk moderat seger. Man har för kanske första gången verkligen lyssnat på vad väljarna vill ha. Reinfeldt har också prioriterat alliansenighet framför småkäbbel om inomborgliga väljare. Lite synd kanske att de tre mindre partierna inte ens tillsammans blev lika stora som moderaterna. Det är alltid nyttigt med motvikter. Men skönt med nya fräscha ansikten och idéer i regeringskansliet. Det gick – även i Sverige.
Nu får också s en anledning att självrannsaka och rensa upp, vilket varit ett skriande behov under hela Göran Persons era. En valrörelse med Margot Wallström i spetsen 2010 kan bli synnerligen jämn och intressant, beroende på hur de borgerliga har skött sina kort. Om det däremot blir den okarismatiske och ocharmige Per Nuder som tar över är det bara att tacka och ta emot som borgerlig sympatisör. Då blir det bara en yngre Göran Persson som kör på i innötta spår. Däremellan finns en del halvdana kompromisser i form av Tomas Bodström (charmig, men inte kvinna), Mona Sahlin (lite överkäck och redan bortfintad en gång), Carin Jämtin (en lite tantig och smått självgod Israel-ovän) och Vanja Lundby-Wedin (en smågrå fackpamp). Oavsett hur regeringen nu ser ut och vem som blir ny s-ordförande väntar nu några synnerligen intressanta inrikespolitiska år.
Dan före dopparedan. Det är två saker man märker så här i slutspurten. Det första är Göran Perssons desperation. Han börjar så sakta inse att det här kanske inte löser sig som det brukar trots allt. Då tar han till vilka medel som helst. Han skyr inte att stå och ljuga ihop en skrämselpolitik i TV som han vill att folk ska tro att alliansen står för. Det blir lite tragikomiskt när Persson presenterar ”alliansens” politik och de gång och gång får förklara för honom och tittarna att det här faktiskt inte är förslag som de lagt eller tänker lägga. En del är rent påhittat, medan annat är så grovt vinklat att man inte kan annat än skratta. Bland annat har ju socialdemokraterna fått sänkt skatt på arbete till ”pensionärsskatt”.
Att Persson kryddar detta med att bre ut sig fullständigt respektlöst i debatten och strunta i både debattledare och motståndare bör knappast stärka hans aktier på väljarmarknaden. Själv håller han långa haranger medan andra knappt får komma till tals innan han har avbrutit dem. Igår fick bland annat Göran Hägglund ryta till ordentligt och fråga programledarna om det verkligen var han som hade fått ordet. Samtidigt satt programledarna där som ett par mähän och hade ingen pondus alls att sätta emot Perssons buffliga uppträdande. Att tillåta detta var inget annat än att direkt gynna vänsterblocket. Illa av den statliga ”fria” televisionen. Några nyheter framkom förstås inte i debatten, men det vore mycket märkligt om folk hittar något i Göran Perssons uppträdande som de ser som statsmannamässigt.
Det andra man märker är människors totala besatthet vid nivån på a-kassan efter 300 dagar. Detta besparingsförslag från alliansen har vuxit till abnorma nivåer. Det verkar som om hög a-kassa efter 300 dagar är den absolut viktigaste politiska frågan för människor idag. Var säger det egentligen om tillståndet på arbetsmarknaden och i Sverige? Man är livrädd för att förlora jobbet och om man gör det tror man inte att det är rimligt att hitta ett nytt inom 300 dagar … Men … varför röstar man då inte bort regeringen som har skapat den ohållbara situationen? Är det inte bättre att ”de som ligger” får en chans att resa sig upp genom att få ett jobb? Ett jobb som de dessutom kan försörja sig på genom sänkt skatt på arbete?
Sänkt a-kassa ger sänkta reallöner, skrämmer man från arbetarrörelsen. Självklart är det inte realistiskt att tro att alla jobb som skapas kommer att vara högavlönade. Däremot finns det inget som helst som tyder på att det skulle gå att pressa ner lönerna på befintliga jobb med de starka fackföreningar och kollektivavtal som vi har i Sverige. Men faktum kvarstår, det är bättre för människor att ha ett jobb att gå till och kunna försörja sig själva än att fastna i ett passivt bidragssystem. Bara att hoppas att svenskarna är med på den rimliga omställningen och inte fastnar i skrämselpropagandan om att ”sparka på de som ligger”.
