Här är ännu en ... Valblogg 06!
060918
Dagen efter. Under hela natten och dagen har det analyserats in i minsta detalj hur den borgerliga alliansen kunde vinna valet. Slutsatserna är tydliga: s missade jobben, alliansen stod enade och Göran Persson är en buffel. Men det överskuggande är ändå att vi även i det som ibland lite elakt kallats enpartistaten Sverige faktiskt behöver ett maktskifte då och då. Folk är allmänt trötta på den byråkrati och mentalitet som socialdemokraterna klistrat fast i myndighetsväggarna under det enorma maktinnehavet som man haft i de senaste 12 åren, i 21 av de senaste 24 åren och i 65 av de senaste 74. Den maktarrogans som skapats och som inte minst sken igenom i valrörelsen har stått folket upp i halsen. ”Alla ska med” har inte alls motsvarat bilden man fått av ett initiativfattigt regerande på tomgång.
Men självklart är det inte bara ett nederlag för socialdemokraterna utan även en historisk moderat seger. Man har för kanske första gången verkligen lyssnat på vad väljarna vill ha. Reinfeldt har också prioriterat alliansenighet framför småkäbbel om inomborgliga väljare. Lite synd kanske att de tre mindre partierna inte ens tillsammans blev lika stora som moderaterna. Det är alltid nyttigt med motvikter. Men skönt med nya fräscha ansikten och idéer i regeringskansliet. Det gick – även i Sverige.
Nu får också s en anledning att självrannsaka och rensa upp, vilket varit ett skriande behov under hela Göran Persons era. En valrörelse med Margot Wallström i spetsen 2010 kan bli synnerligen jämn och intressant, beroende på hur de borgerliga har skött sina kort. Om det däremot blir den okarismatiske och ocharmige Per Nuder som tar över är det bara att tacka och ta emot som borgerlig sympatisör. Då blir det bara en yngre Göran Persson som kör på i innötta spår. Däremellan finns en del halvdana kompromisser i form av Tomas Bodström (charmig, men inte kvinna), Mona Sahlin (lite överkäck och redan bortfintad en gång), Carin Jämtin (en lite tantig och smått självgod Israel-ovän) och Vanja Lundby-Wedin (en smågrå fackpamp). Oavsett hur regeringen nu ser ut och vem som blir ny s-ordförande väntar nu några synnerligen intressanta inrikespolitiska år.
Dan före dopparedan. Det är två saker man märker så här i slutspurten. Det första är Göran Perssons desperation. Han börjar så sakta inse att det här kanske inte löser sig som det brukar trots allt. Då tar han till vilka medel som helst. Han skyr inte att stå och ljuga ihop en skrämselpolitik i TV som han vill att folk ska tro att alliansen står för. Det blir lite tragikomiskt när Persson presenterar ”alliansens” politik och de gång och gång får förklara för honom och tittarna att det här faktiskt inte är förslag som de lagt eller tänker lägga. En del är rent påhittat, medan annat är så grovt vinklat att man inte kan annat än skratta. Bland annat har ju socialdemokraterna fått sänkt skatt på arbete till ”pensionärsskatt”.
Att Persson kryddar detta med att bre ut sig fullständigt respektlöst i debatten och strunta i både debattledare och motståndare bör knappast stärka hans aktier på väljarmarknaden. Själv håller han långa haranger medan andra knappt får komma till tals innan han har avbrutit dem. Igår fick bland annat Göran Hägglund ryta till ordentligt och fråga programledarna om det verkligen var han som hade fått ordet. Samtidigt satt programledarna där som ett par mähän och hade ingen pondus alls att sätta emot Perssons buffliga uppträdande. Att tillåta detta var inget annat än att direkt gynna vänsterblocket. Illa av den statliga ”fria” televisionen. Några nyheter framkom förstås inte i debatten, men det vore mycket märkligt om folk hittar något i Göran Perssons uppträdande som de ser som statsmannamässigt.
Det andra man märker är människors totala besatthet vid nivån på a-kassan efter 300 dagar. Detta besparingsförslag från alliansen har vuxit till abnorma nivåer. Det verkar som om hög a-kassa efter 300 dagar är den absolut viktigaste politiska frågan för människor idag. Var säger det egentligen om tillståndet på arbetsmarknaden och i Sverige? Man är livrädd för att förlora jobbet och om man gör det tror man inte att det är rimligt att hitta ett nytt inom 300 dagar … Men … varför röstar man då inte bort regeringen som har skapat den ohållbara situationen? Är det inte bättre att ”de som ligger” får en chans att resa sig upp genom att få ett jobb? Ett jobb som de dessutom kan försörja sig på genom sänkt skatt på arbete?
Sänkt a-kassa ger sänkta reallöner, skrämmer man från arbetarrörelsen. Självklart är det inte realistiskt att tro att alla jobb som skapas kommer att vara högavlönade. Däremot finns det inget som helst som tyder på att det skulle gå att pressa ner lönerna på befintliga jobb med de starka fackföreningar och kollektivavtal som vi har i Sverige. Men faktum kvarstår, det är bättre för människor att ha ett jobb att gå till och kunna försörja sig själva än att fastna i ett passivt bidragssystem. Bara att hoppas att svenskarna är med på den rimliga omställningen och inte fastnar i skrämselpropagandan om att ”sparka på de som ligger”.
Lars Leijonborgs stund i TV4:s heta stol utvecklade sig snabbt till en pinsam katastrof. Göran Rosenberg gick på som en ångvält om ”dataintrångsskandalen”. Leijonborg hamnade snabbt på defensiven och blev till slut märkbart irriterad. En dödssynd i utfrågningssammanhang. Minns hur Leijonborg själv värvade väljare i förra valet efter att Bo Lundgren blivit ovän med Stina Dabrowski i en utfrågning. Samtidigt gick Rosenberg på med en helt annan taktik än mot tidigare partiledare. Det var ständiga avbrytningar och stundtals närmast ledlåtande ton. Sen fortsatte Jan Guillou med att hårdgranska integrationspolitiken. En lätt skakad Leijonborg hade inget bra försvar här heller. En viss upprättelse fick han ändå när alla fyra partiledarna återsamlades. En mer avslappnad Leijonborg kunde då skämta bort lite av den tidigare spända situationen.
Men sen vände läget drastiskt när Maud Olofsson gjorde entré. Maud stod för en fullkomligt formidabel utfrågningsinsats där hon på ett lättsamt och avslappnat sätt gav sakliga svar på i stort sett alla frågor och invändningar. Hon hade mycket få slingringar utan höll sig till rakryggade erkännanden och stabila ståndpunkter. Valrörelsens dominant så här långt, Göran Hägglund fick ett svårare utgångsläge. Utfrågarna fastnade i en abstrakt värdedebatt som Göran förvisso handskades skickligt med, men som inte ledde till några konkreta besked om kristdemokraternas politik. Slutligen framstod Reinfeldt som en vinnare och solklar statsministerkandidat. Liksom Maud höll han sig avslappnad, saklig och gav svar på tal när så krävdes. Sammantaget en stabil insats av en enad allians. Givetvis till skillnad från den maktkamp som pågick direkt i studion hos det andra alternativet igår.
I andra kanalen avslöjades samtidigt att Reinfeldt hade haft ett antal tjänsteflickor, med för det internationella au pair-systemet rätt normala ersättningar. Ett rätt harmlöst ”avslöjande” som nu säkert kommer att blåsas upp som katastrofskandal på kvällstidningarnas löpsedlar. Hav tålamod gott folk, även en mediestorm bedarrar! Försök i stället hitta de politiska sakfrågorna som faktiskt finns där i skandaldjungeln. Då var det mer intressant att se slutet på den igår inspelade Göran Persson-granskningen. Jag måste medge att jag gav upp Janne Josefssons vendetta med tjugo minuter kvar i går natt. Det ska erkännas att han faktiskt knöt ihop säcken och fick till en slutpoäng i och med att de ökade samhällsklyftorna under socialdemokraternas styre kom rejält i dagen. Bara klippen med Björn Rosengren och Anders Sundström som uppenbarligen inte visste riktigt vart de skulle gödsla sina pengar var geniala. Hårt vinklade givetvis, men ack så effektiva och avslöjande för vilka värderingar socialdemokratiska politiker egentligen har bakom alla fina tal om solidaritet, klyftkamp och ”alla ska med”. Det vill säga inga alls…
Göran Persson känner inte till studiemedelssystemet som gäller sedan 2001. I TV4:s partiledarutfrågning hävdade han bestämt att några återbetalningsproblem inte existerar då ingen betalar mer än max fyra procent av sin inkomst till CSN. Fyra procent var det belopp som gällde (inte som max, utan som regel) för det gamla studiestödssystemet. Sedan 2001 gäller att du ska ha betalat tillbaka ditt lån inom 25 år. Detta oavsett vad du tjänar. Det är en sak om politiker inte kan hålla siffror och fakta i huvudet inom alla de många områden de har att behandla. Men att tvärsäkert dra till med en ren lögn i en TV-utfrågning är anmärkningsvärt. Synd att inte utfrågarna var bättre pålästa …
Annars var det uppfriskande att se TV4:s utfrågning med Jan Guillou och Göran Rosenberg. Till skillnad från SVT:s oförargliga myspys, där partiledarna mest fick bre ut sin politik fritt och oemotsagt, så pressades här de utfrågade till max i flera frågor av mycket väl pålästa (undantaget ovan) programledare. Precis den injektion en avslagen valdebatt behövde. Självaste Göran Persson fick minsann svettig överläpp …
Till sist folkpartiet. Eller rättare sagt Marita Ulvskog. Drottningen av korkade uttalanden och horribla överdrifter har slagit till igen. Nu är Lars Leijonborg en lögnare, hävdar Ulvskog tvärsäkert. Helt spekulativt, rakt ut i luften. Oavsett om så är fallet är det inte Ulvskogs sak att döma utan minsta belägg. Pinsamt att en så omdömeslös människa som Ulvskog har nått en sådan viktig politisk position.
Nu har jag förresten tittat på min inspelning av Janne Josefssons valspecial. Ett nästan rakt igenom pinsamt program. Vem bryr sig om att Persson bygger hus? Klart att en statsminister ska ha ett schysst hak att dra sig tillbaka till, oavsett om han är sosse eller moderat. Är inte den svenska avundsjukan illa nog utan att den måste gödas på det här sättet? En och annan kul anekdot om Perssons bufflighet till trots – programmet framstod som en personlig vendetta från Josefsson för att han fallit i onåd hos Persson och inte fått någon intervju. Ska det vara seriös journalistik att sticka kamera och mikrofon i ansiktet på första bästa pensionär som är kritisk till dagens socialdemokrati?
Så har det varit statsministerduell igen. Göran Persson är desperat. Han försöker nu panikspurta valkampanjen med en underlig blandning av skrämselpropaganda och fjäsk. Skrämselpropagandan riktades förstås till pensionärerna, som fick veta att de minsann skulle betala 1000 kronor extra i pensionärsskatt eftersom de inte får ta del av alliansens arbetsavdrag. Göran kanske hoppas att pensionärerna är lättskrämda? Fjäsket riktades till ungdomar, eller som de också kallas, fildelare. Plötsligt kom Göran på att han nog tyckte att det var tokigt att fildelning ska vara kriminellt. Kameleonten Göran anpassar sig ständigt till nya målgrupper. När han talar för kristna blir han lite religiös. När Sverige tar VM- och OS-guld är han stolt framme och tar åt sig äran som idrottens förkämpe. När han träffar miljövänner blir han vegetarian. Nu är han alltså datanörd och fildelare. Skivbolagen skiter han i, deklarerade han, men möjligtvis borde artisterna få betalt för sina verk.
Reinfeldt då? De flesta verkar överens om att han vann på att hålla sig kall, lågmäld och resonerande. Något nytt eller utvecklande framkom väl dock inte från hans sida. Han har spelat ut sina kort och hoppas nu att handen håller.
Valrörelsen är rekordjämn och ganska smutsig. Men ändå känns det som om det ligger något avslaget över hela val-Sverige. Något fattas. Vänta nu … var är alla väljare? Engagemanget från gräsrötterna är dödare än på länge. Inte i jämförelse med till exempel EMU-valet för tre år sen. En grådassig likgiltighet har sänkt sig över de frustande politikerna. Folk deklarerar att de tänker rösta – blankt! Ett historiskt vägval för Sverige och människor står handfallna mellan den självgoda pösmunken och mannen som vill sänka deras a-kassa efter 200 dagar. Det är mer skrämmande än dataintrång.
Skandalen i folkpartiet har för övrigt utvecklats …
Idag hörde jag en radioreklam för socialdemokraterna där man hade utnyttjat en liten kille som ville ha ordning i skolan Smaklöst! Skämmes föräldrar och kampanjmakare! Lämna barnen utanför den politiska debatten. De borde över huvud taget inte indoktrineras i en politisk åskådning i så unga år. Så, nu var dagens påhopp på regeringspartiet avklarat.
Över till ”nya” moderaterna. De lite mesigare moderaterna. Självklart måste man anta en mycket pragmatisk hållning för att på allvar kunna utmana socialdemokraterna. Tyvärr finns det idag inte politiskt utrymme för att till exempel föreslå några drastiska ändringar i arbetsrätten. Det vore politiskt självmord. Vilket är tragiskt. För det är just på det området som Sverige verkligen har kört fast. Arbetsrätten försvarar idag in absurdum de som redan sedan länge har fasta jobb. Samtidigt blir det allt svårare för många gamla, oerfarna och invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Med det åtagande en anställning innebär finns det helt enkelt inte utrymme för arbetsgivarna att chansa.
Den trygghet som skapas är likväl falsk. Av rädsla att byta jobb och bli ”sist in” stannar människor kvar och lider i det tysta. Eftersom företagen inte vågar anställa fler vid arbetstoppar, blir det extra belastning på de som redan är anställda, genom övertider och effektiviseringar. Resultatet blir förstås fler sjukskrivningar och förtidspensioner av fysiskt och psykiskt utbrända. När man sedan trots allt blir arbetslös är arbetsmarknaden stängd för många som hunnit bli till åren. Lär av Danmark! Lätta på regler och turordningar och se tryggheten i att man kan skaffa ett nytt jobb, eller byta jobb – frivilligt. Synd att inget parti idag vågar driva frågan.
Skandalen i folkpartiet … nä.
Alla andra gör ju det så … här är tio dagars intensiv valblogg på teodor.nu!
Först och främst, folkpartiet! Jag måste erkänna att jag är fullkomligt ointresserad av denna enorma skandal. Det enda som är intressant är egentligen varför den kommer fram just nu, så oerhört vältajmat för socialdemokraternas del, mitt i en valspurt som faktiskt är väldigt oviss för det tidigare så självsäkra regeringspartiet. Man behöver inte vara så fasligt konspirationsteoretisk för att vädra en liten mediaskandal av Janne Josefsson-kaliber här.
Sen har det varit duell mellan statsministerkandidaterna. Jag är inte ensam om att slita mitt hår av förundran över Göran Perssons fuktade pekfinger och vindflöjeltaktik. I sitt förstamajtal sa statsministern att arbetslösheten inte kommer bli någon stor valfråga. Han hade ju redan löst den … Igår hette det plötsligt: ”För oss socialdemokrater är jobben valets viktigaste fråga.” Ett sådant uttalande kan bara ge en överkorsad nolla i trovärdighet. Göran ansåg också att människor ”känner trygghet och tillförsikt” när jobben växer till i hans Sverige. Man kan inte annat än undra om han verkligen tror själv på den verklighet han försöker pracka på väljarna.
I förra valkampanjen lyckades Göran. Mest för att han hade slagpåsen Bo Lundgren att tampas mot. En som redan på förhand var slagen i backen, även av sina egna, blev förstås inget farligt alternativ. Men nu har han det värre. Plötsligt finns en motståndare som ger svar på tal. Som faktiskt klädde av statsministern ett antal gånger genom att avslöja att hans skrämselpropaganda om moderaterna och alliansen var rent nonsens. Persson målade upp en bild av hur han kanske ville att motståndarens politik skulle se ut. Reinfeldt försökte tala om hur den ser ut egentligen. Ytterst ytligt berördes socialdemokraternas politik av dess företrädare – och i dessa fall mest i ordalag som att allt är så bra som det är och i alla fall inte sämre än i något annat land.
Sen ska erkännas att Persson fortfarande är en mycket skicklig retoriker. Han kan tala så att det träffar ömma punkter och som om han faktiskt har något att säga, även när han bara upprepar gamla floskler om högerspöket. Det kan mycket väl bli så att det funkar ytterligare en gång. Man vet vad man har men inte vad man får är fortfarande det svenska valspråket
