Ja, de e fel på Linda Bengtzing
...och Thomas G:son. Och framförallt Christer Björkman. Ni lever på en annan planet när det gäller vad som fungerar i Eurovision Song Contest. Varje år tror sig svenskarna vara storfavoriter i Eurovision Song Contest. Hur kan vi inte vara det när vi har vår fantastiskt avancerade uttagningstävling Melodifestivalen som turnerar runt under halva våren? Varje år blir fiaskot lika kännbart. Varje år är självinsikten lika usel, inte minst hos de ansvariga.
Nu har Christer Björkman getts ännu större ansvar för urvalet av låtar och artister. Helt självsvåldigt väljer han ut 15 av 32 bidrag till tävlingen. Innan har han ”bara” instruerat juryn om hur de skall tänka, men ändå fått bära hundhuvudet, heter det. Det är lika logiskt som att utse Clark Olofsson till justitieminister eller Jimmie Åkesson till integrationsminister; för de är väl också intresserade av vad de gör, lite missförstådda och har inte direkt fått en ärlig chans att testa sina idéer på riktigt…
Resultatet låter förstås inte vänta på sig. Christer Björkman ämnar rädda Sveriges ära med Linda Bengtzing och Lasse Stefanz (se: Expressen). Jag sliter mitt hår i förtvivlan över denna naivitet. För att Sverige skall lyckas i ESC (om detta nu verkligen ÄR så viktigt som det framstår varje år när krigsrubrikerna haglar – jag tycker egentligen inte det) krävs förstås att vi spetsar till startfältet på Melodifestivalen så att varje bidrag kan bli en potentiell ESC-vinnare. ESC-perspektivet måste genomsyra hela tävlingen från första stund.
Det finns inte utrymme för trams som att ”det skall finnas något för alla” och ”titta vilken bredd vi har på startfältet”. Åt skogen med bredden och pensionärsperspektivet och överlämna tävlingen till en modern popindustri där de bästa vill vara med. Gör för evigt slut med Thomas G:son, Fredrik Kempe och alla de andra återfallsförbrytarna som lever på att få marknadsföra sina undermåliga prestationer genom gräddfilen till Melodifestivalen.
Sverige har professionella låtskrivare som fyller den amerikanska Billboardlistan! Sikta dit i stället för till Svensktoppen. Framförallt har vi riktiga, duktiga artister ute i landet som kan skriva egen musik. Det är komiskt när ett band som Crucified Barbara tilldelas en powerballad från 80-talets källarvalv att sjunga singback till, i stället för att få chansen att röja loss med någon av sina egna starka, moderna rocklåtar.
Att ta ut Linda Bengtzing och Lasse Stefanz – för att inte tala om Björkmans uttryckta önskedröm, Lena Philipsson – till Melodifestivalen och hoppas på en seger i ESC är som att ta ut Håkan Loob, Håkan Södergren och Pekka Lindmark till ishockeylandslaget för att de vann VM-guld 1987 och hoppas att de skall upprepa det i år. Det håller inte heller att scouta ”talanger” i hockeybockeyligan. Vi måste åtminstone upp till Elitserienivå, kanske ända till NHL, för att lyckas.
SVT måste välja. Antingen behåller vi Melodifestivalen som ett pittoreskt inslag för inbördes beundran, där vi kan mysa åt ”bredden” när Flamingokvintetten, Idolsjuan från 2005, schlagertanten som vi inte trodde levde än, barnbidraget med Thore Skogman-gluggen och det mångkulturella förortsgänget delar samma scen. Eller satsar vi på ESC på riktigt och rensar ut all gammal förlegad ”riktig schlager”, alla dansband, alla mångkulturella alibin, alla minderåriga, alla överkoreograferade Idolförlorare, alla pudelrockare och alla skolfröknar med gitarr. Sanningen må svida, men sådant håller förstås inte i Europa.
Europa vill inte se Linda Bengtzing, Lasse Stefanz, Lena Philipsson, Amy Diamond, Christer Sjögren, Anna Book, Pernilla Wahlgren, Charlotte Perrelli, Carola, Hanson, Carson & Malmqvist, Kicki, Bettan & Lotta, Andra Generationen, Östen Med Resten, Niklas Strömstedt, Suzzie Tapper, Lili & Susie, HEAT eller Idol-Ola. De vill möjligen, möjligen se BWO, det har vi aldrig testat… (Jag bortser från perversiteter som att Alexander Bard har skrivit Lasse Stefanz låt.)
Christer Björkman har under alla dessa år bara lyckats vaska fram ett enda riktigt spännande, nytänkande namn: Pain Of Salvation. Nu fungerade de inte i sammanhanget dessvärre, men det var i alla fall ett intressant försök. En handfull andra artister har varit helt okej, som varande på toppen av sina karriärer, men som av olika anledningar ändå inte har räckt ända fram, med Salem al Fakir och The Ark som främsta exempel. Andra är välkomna åter, även om de tillhör inventarierna, eftersom de fortfarande kan tillföra något med rätt låt: Sanna Nielsen, Shirley Clamp, Sarah Dawn Finer, Andreas Johnson och BWO.
Kanske gör Swingfly en kanongrej, det får vi hålla öppet, men när Linda Bengtzing ställer upp med en låt av Thomas G:son som heter ”E de fel på mig”, då kan svaret bara bli: JA!
