Loreen gick hem i Europa
En finalanalys av Eurovision Song Contest värd namnet kräver tid för reflektion. Resultatet måste sjunka in. Det är inte bloggmässigt att ta sig den tiden, nu när allt ska hända snabbt och uppdateras direkt. Men, att spotta ur sig åsikter och tips är en sak, att förklara varför det inte blev som man tyckte eller trodde är en helt annan.
Först och främst – rätt låt vann! Den bästa låten vann. Den låten jag tippade som etta vann. Den bästa artisten vann. Det snyggaste numret vann. Så ett stort grattis till Loreen som verkligen skärpte till sig i finalen och gjorde ett helgjutet framträdande.
Att det i år råkade vara just Sveriges bidrag var egentligen irrelevant. Nästa år kan det lika gärna vara Bosnien eller Island som har vinnaren på hand. Men det är förstås lite kul att vi får chansen att arrangera hela spektaklet på hemmaplan i nya Friends Arena i Stockholm – för något annat alternativ existerar egentligen inte. Den här gången ska jag vara på plats.
Bortsett från detta fanns det ett och annat övrigt att önska av Europas musiksmak. Mitt tips hade inte många rätt under ettan. Visserligen blev Rumänien tolva, som förutspått, men det är en mager tröst. Några halvrätt till fanns det förstås: Italien, Turkiet och Serbien på topp-tio; Moldavien, Makedonien och Irland i mitten och Malta och Norge i botten. Men mest var det fel, fel, fel…
Mina tio-toppkandidater Danmark, Island, Cypern, Grekland, Storbritannien och Frankrike floppade totalt. De var inte ens nära (trots att den svenska tolvan gick till Cypern). Samtidigt gick det mycket bättre för de ryska gummorna än vad jag hade förutspått. Jag trodde att de var ett övergående youtubefenomen (själv tröttnade jag redan andra gången), men uppenbarligen var det många som lät sig bevekas. Det är lite av Eurovisions charm, att det kan komma en Verka Serduchka eller Alf Poier och slå ut en seriös deltagare. Men än så länge har det inte gått att vinna på ren tokighet.
Dessutom överträffade den albanska näktergalen (galaren, eller rent av galningen?), värdlandets torra ballad, den tyska radioplågan och den träiga esten mina tippade placeringar med råge. Jag vänder och vrider på det, men har ingen bra förklaring.
Däremot kan jag förklara Spaniens tiondeplats. Den låten växte enormt med ett smått briljant framträdande och inte minst en sångerska som var både fantastiskt duktig och utstrålade en naturlig säkerhet på scenen. Det var ungefär så jag hade väntat mig att Engelbert Humperdinck skulle inta scenen. Men den brittiske gentlemannen var en blek besvikelse som faktiskt verkade lite obekväm på scenen. En liten förklaring till den missen alltså. Franska Anggun hade oturen att klämmas in mellan Cypern och Italien, vilket som det verkar tog musten ur alla de tre eldiga damerna.
Att Norge kom tvärsist var helt logiskt. Är det något som alltid straffar sig är det falsksång. Och Tooji satte inte många toner under sitt Saade-flåsiga nummer. Att danska Soluna floppade kan möjligen vara Anna Bergendahl-syndromet. En blond tjej med gitarr och lugn låt går helt enkelt inte hem i Eurovision. Islands misslyckande är svårt, men det är bara att konstatera att nordisk etno inte är lika effektiv som balkansk.
Vad lär vi oss då av detta? Egentligen ingenting. Det fina med Eurovision är att nästa år kan det se helt annorlunda ut. Det kan gå nya trender, som inte alls följer föregående års. Det sämsta man kan göra som tippare, men en ack så enkel fälla att gå i, är att överanalysera tidigare resultat. De norska hårdrockarna Wig Wam floppade trots en ”vinnarlåt”, för att de var för hårda för Eurovision. Året efter gick Lordi och vann – med just en klämmig hårdrockslåt.
Just när fyra raka vinnare varit bombastiska, eldfängda och maxade uppträdanden, där ytan varit minst lika viktig som själva låten, gick Marija Serifovic och vann med brutalt ärliga och avskalade ”Molitva”. Det enda man kan säga med säkerhet är att opera inte fungerar…
Det ska förstås bli intressant att se fördelningen mellan folkets röster och jurygruppernas. Förra året var det juryrösterna som lyfte Italien till en, för oss vanliga dödliga obegriplig, andraplats. Man får anta att något liknande gäller Albanien i år. Samtidigt som de ryska mormödrarna förhoppningsvis levde på folkets röster.
Lite tråkigt är det att tävlingen blir allt mer likriktad, i takt med att svenska låtskrivare dominerar. Visst är ”vi” skickliga på att fuska fram spanska och grekiska bidrag som låter hyfsat spanska och grekiska, men ändå finns det något som inte känns riktigt äkta i det här. Totalt höjer det kvaliteten, men charmen går förlorad i och med den minskade säregenheten. Nu ska jag lämna det ämnet innan jag börjar låta som Björn Söder.
Inte desto mindre var det en fantastisk final vi fick se. Den bästa på minst tre år. Nu hoppas jag att vi svenskar kan visa framfötterna på en annan bana nästa år, där det verkligen behövs vägledning i Europa – programledarrollen. Jag vill se en all star-uppställning med Gina Dirawi, Kristian Luuk och Björn Gustavsson!
Sist men inte minst skrattar vi lite år Danny.
Euphoria Song Contest (finaltipset)
Semifinaltipset...
Party åt alla (reflektioner semi 1)
Loreen joggade i mål (reflektioner semi 2)
