Ingen anledning att slå på stora trumman
Det var med viss deja vu man satt och betraktade årets första Melodifestivaldeltävling. Första anhalten har av tradition varit svag de senaste åtta-nio åren. (Minns finalbidrag som Petra Nielsen, Linda Bengtzing, Anna Book, Tommy Nilsson, Christer Sjögren, Amy Diamond…)
Det kanske kan anses glädjande att inget bidrag var rent skrattretande uselt, det var mer av en något jämntjock gröt, utan särdeles mycket Eurovisionglans. Visst hade det jobbats på att göra något speciellt av varje framförande, men om låten inte håller spelar det mindre roll hur den framförs.
Dilba är en gammal favorit och var mitt förhandshopp för den här aftonen och kanske i hela årets startfält. Men låten var alldeles för intetsägande och hamnade helt i sin ordning sist, kvällens urringningschock till trots.
Swingfly bjöd däremot upp till fart och fläkt och trumlåten satte sig direkt. Osvenskt och kanske det enda bidrag som kändes lite Eurovisionaktigt, men i det sammanhanget ändå närmast utstuderat och uttjatat. Trummor är ju sååå 2007… Mycket rättvis finalplats ändå.
Jenny Silver gick dessvärre till andra chansen. Det är precis den typen av låtar vi måste rensa ut direkt om vi ska tänka Eurovision; andra klassens Perrellischlager med Bengtzingvarning och Abbakomplex.
Jonas Matsson hade vunnit finalen överlägset i Danmark, men hade givetvis inget att säga till om här.
Le Kid livade upp tillställningen med fart och färg. Men som bäst hade det kunnat bli ett typiskt brittiskt Eurovisionbidrag, säkert förankrat i bottenstriden.
Rasmus Viberg såg nästan lite charmig ut i påannonseringen men gjorde nog tidernas osexigaste framträdande i hängslen, rutig skjorta och Robert Gustavsson-frissa.
Pernilla Andersson hade kvällens bästa låt, trots de krystade spanska referenserna i texten. En typisk svennefavorit i Melodifestivalen som inte hade gjort en fluga uppmärksam i Eurovision.
Danny slutligen… ett gammalt hatobjekt som i skuggan av EMD-kollegorna Erik Segerstedt och Mattias Andreasson framstår som riktigt talangfull på egen hand. Låten var mer tjatig än bra och framträdandet typiskt svenskt: välrepeterat och stelt. Finalplatsen var trots detta logisk i sammanhanget. Idolkillar har alltid sina trogna mobiltelefonförsedda fans med sig i de här sammanhangen.
Inslaget med Peter Stormare och Nanne Grönwall var fullkomligt ointressant. Per Andersson och Katrin Sundberg var däremot lite småfyndiga som ”intervjuare” av artisterna. Inte Mikael Tornving-klass, men dock.
Det kan som vanligt barka åt alla håll i fortsättningen, men än så länge ser det ut exakt som det brukar…
