Loreen & Gina Show (Melodifestivalen i Växjö)
Den genomgående kvaliteten i Växjötävlingen var överraskande god. Inget bidrag drog egentligen ner helheten, även om det samtidigt var långt ifrån ett fält med tydliga vinnarkandidater.
En tydlig vinnare var däremot programledaren Gina Dirawi. Hon överglänste utan vidare de mer namnkunniga Helena Bergström och framförallt Sarah Dawn Finer (vad hade hon på sig förresten?), med en naturlig och vass humor. Jag har inte varit överdrivet imponerad av det jag sett av Ana Gina Show, men nu böjer jag mig av vördnad.
Sean Banan stod förstås för tramset och flamset, precis som han specialrekryterats för att göra. Låten var klämmig men aningen tjatig. Inte ”Skaka rumpa”-klass, men värdig sin biljett till andra chansen.
Abalone Dots var på tok för anonyma för att gå vidare, men stod samtidigt för det kanske mest musikaliskt begåvade bidraget.
The Moniker lyckades inte följa upp fjolårets succé. Haverikommissionen kan genast peka ut två svaga punkter: Titeln var obegripligt lökig. Okej att nämna Chris Isaak i förbigående i texten, men att tillägna titeln till en annan artist gör att låten automatiskt förminskas enligt den gamla Beatles-principen (Forbes ’77). Det andra problemet var så enkelt som en betydligt svårare och svagare låt.
Afro-Dite hade inte här att göra från början. Ska vi vara i Eurovision-topp har vi inte råd att ödsla en enda av de 32 platserna på comebacker för gamla polare och föredettingvinnare som inte har presterat något i populärmusikbranschen på tio år. Jag kan lova redan nu att tantdisco (syftar på låten snarare än damernas imponerande fysiska konservation sedan 2002) inte blir årets grej i Europa.
Dead By April gick vidare på att de bröt alla gamla Melodifestival-koncept genom att införa skrik/growl-sång och en någorlunda aktuell internationell musikgenre i metalcore. Låten i sig, och i synnerhet refrängen, var dock blek och ”rensången” mesig och profillös. Sångaren Zandro Santiago bjöd på scenutstrålning som en gammal svartvit schlagergubbe.
Marie Serneholt hade precis som sist begåvats med en småkäck poplåt, helt i linje med hennes Barbie girl-image. Det gick precis som förra gången sådär att fånga folkets intresse.
Thorsten Flinck personifierade som väntat en udda fågel i flocken. En Caroline af Ugglas. Jag tippade en direktplats i finalen, men fullt så många Ulf Lundell-fans tittade inte denna afton.
Loreen var den överlägsne vinnaren. Hon hade tävlingens starkaste låt redan förra året, men föll på ett obegripligt framförande. Även den här gången fick man anstränga sig för att se bortom den udda koreografin och det smaklösa klädvalet för att höra skönheten i den 90-talsdoftande eurodiscolåten.
