Varför Manowar behöver bollar
Min dotter har börjat få riktigt djupa funderingar, för en tvååring. Följande konversation utspelade sig i tre akter i samband med att hon tittade på sin favoritmusikvideo på youtube: Manowar – Warriors of the World United.
- Pappa, dom see aaaja ut. Han fåå inte bita mig?
- Nej, de kan inte bita dig. De är snälla. De bara ser arga ut.
- Men vaafföö äää dom aaaja då?
- De kanske är arga på några andra som har varit dumma.Ett par veckor senare:
- Meen vaafföö äää dom dumma då?
- Nej, jag har ju sagt att de är snälla egentligen.
- Nää, inte Manowaa, dom andaa, dom äää aaaja på, vaaffööö äää dom dumma?
- Jaha… öh… (Här tog jag mig tid att göra en pedagogisk reflektion – det är lika bra att barnet direkt får klart för sig att saker och ting i världen sällan är svart och vitt). De kanske inte är dumma de heller, egentligen. De kanske bara bråkar om något som båda vill ha. Som ni gör på dagis ibland du vet.
- (tankepaus) Kanfee äää dä bollarr då!Ett par månader senare (samma video):
- Vi fåå ge någrra bollarr till han. Vi fåå sööpa bollarr, pappa! Då blii han glad!
Pluttans favoritmat skiljer sig något från vad åtminstone jag hade förväntat mig av ett barn i den åldern. Om hon själv får välja skulle hon kunna leva på oliver, majs, räkor, russin och frysta bönor. Det är viktigt att bönorna är frysta. Hinner de tina upp dumpas de skoningslöst. Hon vill helst inte blanda för mycket ur kostcirkelns delar på samma tallrik. Ibland äter hon bara ris eller pasta, ibland bara kassler eller korv.
Under ett helt läsår på dagis har jag fått väcka henne i princip varje morgon vid halvåttatiden. Det har varit en kamp värdig en tonåring och tagit minst en kvart och tre försök varje gång. Jag har provat sång, pussar, föra oväsen, ropa ”båten kommer” och att helt enkelt lyfta henne halvt sovandes till skötbordet. Nu när hon har sommarlov är hon nästan varje morgon uppe pigg som en lärka innan sju…
Det gäller att ha ett öga på teven numera, även om det är Barnkanalen som står på. På Sommarlovsmorgon går en tecknad vampyrserie som är synnerligen opedagogisk för en tvååring. Vinjetten går något i stil med: ”vi kan bitas, bitas, bitas…” Inte det budskapet man vill att hon skall snappa upp och leka när vi precis har lärt henne att det är något man absolut inte får göra.
Annars är det Alfons Åberg som är den nya favoriten. Dessvärre går det alltid halv nio på morgonen, precis när vi måste bryta upp från frukosten för att gå till dagis (ja, innan sommarlovet då). Jag lät henne dock titta klart på avsnittet när Alfons ”skall bara” och hoppades att hon skulle snappa upp något där. Det är mycket ”skall bara” nu innan vi kommer iväg någonstans.
Varje kväll när det är sagoläsning kommer hon dragandes med sin favoritbok – ordboken. Både mamma och jag suckar och påpekar att det inte är någon saga, men barnet fortsätter envist att kräva sin dagliga rundvandring i bokstävernas magiska värld. Nu har hon lärt sig närmare halva alfabetet och pluggar tålmodigt på de resterande tecknen. Hon räknar dessutom allt hon ser, med allt mindre felprocent.
Vi har varit på vår första långa resa tillsammans i familjen (fjolårets Oslokryssning undantagen), till fastrarna och kusinerna i Uppsala och kompisen i Örebro. Färdmedlet var till största delen tåg och detta under rekordvärme och på Intercitytåg utan luftkonditionering. Detta för att minimera åksjuka i bilar och på X2000. Det gick bättre än vi hade vågat hoppas. Pluttan har varit mycket tålmodig, glad och snäll under långa resdagar. Viktigast av allt har hon inte visat någon tendens till åksjuka.
Några syskon är inte direkt på gång än på ett tag, är vi överens om. Vi tycker att Nora är fullt tillräcklig på alla sätt. Nora själv är dock av en helt annan uppfattning och har i brist på bättre fantiserat ihop en lillasyster på egen hand, som hon tar hand om och går omkring och visar upp.
- Hää äää min lillasyster, ha du sett! Äää hon sööt?
Pluttan tjattrar på dagarna i ända. Ibland är det mycket intelligent och lillgammalt, ibland närmast obegripligt. Som när ett larm tjöt utanför lägenheten:
- Vaa äää dää som låtårr nu?
- Ja, jag vet inte, det är någon som tutar.
- Däää äää nog faabbon. Nää, too inte dää äää fabbon. Dää äää nog en hackspett! Dää i kyykan. Den låtöörr, dong, dong!!
- Jag tycker inte det låter dong, dong. Mer tuut, tuut.
- Tycköörr inte heller det låter dong dong...- Vill du ha meer tååta?
- Ja tack!
- Sista då! Liite baa-aa!
- Okej.
- Sista! Sen fåå du äta göönsaker!
