"Pappa, solen äää botta!"
Nu börjar de jäsa och ploppa ut både här och där i bekantskapskretsen, barn nummer två. Vi är ganska överens om att vi nog också vill skaffa ett barn till – så småningom. Men inte nu. Nu har vi fullt upp med barn nummer ett.
Det känns som om vi först nu kan pusta ut och koppla av lite. Nora sover på nätterna, underhåller sig själv långa stunder, äter när hon är hungrig och accepterar utan omsvep att bli passad av någon annan. Att börja om från början just nu är inte ens något vi på allvar har övervägt.
Med ”vi” menar jag min fru och jag. Den tredje familjemedlemmen är nämligen av en helt annan åsikt. När Nora ser en efter en av sina kompisar få lillebröder och lillasystrar vill hon förstås också ha en. Hon vill det så gärna att hon nu har fantiserat ihop sin alldeles egna lillasyster som hon går omkring och ”visar upp” för folk.
– Titta hää äää min lillasyster. Äää hon söt?
Hon har även fantiserat att hon har två bäbisar i magen som man får känna på när de sparkar, så hon vet hur det går till också. Det är helt enkelt ett mycket påhittigt barn som springer omkring här hemma. Ibland berättar hon de mest häpnadsväckande historier av saker hon snappat upp lite här och där och blandat ihop och lagt till lite själv.
Ibland blir det tokfel. Hon kan anklaga folk för de mest horribla saker. Ibland blir det bara en helt obegriplig svada utan logisk följd för oss som inte riktigt är på samma fantasinivå. Ibland blir det förbluffande ”rätt”.
– Pappa, kan du köööa mej till Sweden Oock. Jag ska se Motörrrhead. Du fåå inte fölla med, du muste varra hemma och jobba vid din dator.
Pluttan har faktiskt varit på sin allra första konsert. Efter mycket övertalning av mamma lyckades vi få tillåtelse att gå på Rix FM Festival för att se Eurovisionvinnaren Lene Meyer-Landrut, även känd som ”Pappas favorit”. Pluttan hade redan varit ute en sväng på Helsingborgsfestivalen på eftermiddagen och var ganska trött. Men hon repade mod och ork och skulle prompt följa med pappa. För säkerhets skull tog vi vagnen.
Det var ett misstag. Det var massor av folk. Vi var dock i god tid och hittade vad vi trodde var en någorlunda barnvagnsvänlig plats lite vid sidan av scenen. Fem minuter senare var vi totalt inneslutna i publikmassa. Nora väntade tålmodigt. Då började det! …med ett sunkigt coverband. Grejen med Rix FM Festival är att de vägrar att gå ut med speltider, så man måste stå där och genomlida både det ena och det andra innan man får se sin favorit framföra två låtar. Ett mycket barnovänligt upplägg!
– Dää äää inte pappas favorit!
– Nej, det är det inte. Hon kommer snart…
Nora visade ett enormt tålamod, men efter en halvtimme fick hennes pappa nog av värdelösa Lady Gaga-tolkningar och tog sats med vagnen och plöjde rakt ut ur publiken. Då tackade de äntligen för sig och gav plats åt de riktiga artisterna. Och först ut var givetvis Lena. Det var bara att göra en kringgående rörelse och försöka plöja sig in igen – på den andra sidan. Till slut fick vi överge vagnen och försöka kryssa oss fram till fots. Vi kom i synhåll lagom till Lena hade avslutat sin andra och sista låt.
Nora verkade dock nöjd med upplevelsen och det var det viktiga. Hon ville absolut stanna kvar och se även Rebound. Värt att nämna är att hon givetvis hade sina hörselkåpor på sig hela tiden – ett absolut krav från pappa för att hon skulle få följa med. Det fanns däremot gott om barn på plats i alla åldrar utan hörselskydd…
Pluttan är inne i ”varför det?”-åldern. Jag vet inte hur länge denna fas normal varar, men den håller redan på att gå stackars pappa på nerverna. Ibland ges det dock tillfälle till djupare samtal. Som en kväll när vi var hemma hos en av Noras kompisar och grillade på altanen och hon för första gången var utomhus när det var riktigt mörkt, utan att sitta tryggt inbyltad i sin vagn.
- Pappa, solen äää botta! Vatt tog den vägen? Vi muste tända lampan!
Pedagogisk som jag är tog jag fram två bollar ur leksaksdrivorna och började förklara det här med att solen går ned på kvällen. Mamma skrattade åt mig och menade att det var nog inte så lätt för en tvååring att förstå. Men jag gav mig inte, utan svarade tålmodigt på alla följdfrågor och visade med bollarna. Nora fattade precis.
- Då fååå vi åka till andrra [sidan] jorrden och se om solen äää däärr?Efter att ha förklarat att jorden är så stor att solen skulle hinna komma tillbaka hit innan vi hade nått andra sidan kände jag mig rätt nöjd med min insats. Då undrade Nora om månen…
- Pappa, kom å sätt dej här så ska vi prata!
- Okej, vad ska vi prata om?
- Hur vi haa haft det på semestern!
- Okej, vad har vi gjort på semestern då?
- Vi haa packat strumpor i vår väska och… grejat… och jobbat!- Pappa, jag är stor som du nu.
- Jaså, men du är väl fortfarande ett barn?
- Ja, men sen kommer jag å få stoora tuttar, säger mamma.
