Min slutplädering
Jag kommer att lägga min röst på alliansen på söndag. Jag vågar gå ut med det offentligt, trots att det i mångas ögon gör mig till en empatilös egoist som vill rasera välfärden och sparka på de svaga… och så vidare. Det gör mig förvisso ”rik” också, tydligen, eftersom man omöjligen kan sympatisera borgerligt utan att själv kunna dra fördel av det för att lägga pengar på hög.
En stor bidragande orsak är faktiskt den fullkomligt huvudlösa argumentation som vänsteranhängare sprider i sin omgivning utan urskiljning. Dessa nedsättande tillmälen har cementerat min åsikt att det är något ruttet i Vänstersverige. Det viktiga är inte längre det gemensamma bästa. Det viktiga är smutskastningen som man hoppas skall leda till ett regeringsskifte. Alla ska inte längre med, halva befolkningen skall mobbas till underkastelse.
Men så klart har jag mer rationella skäl än så.
* Alliansen har visat att en borgerlig regering kan ta ansvar för statsfinanserna när krisen blåser som hårdast.
* De har vågat genomföra tuffa men nödvändiga reformer för att i längden rädda det svenska välfärdssystemet och dess finansiering. Jag är alltså för en stark välfärd. Allt har inte blivit bra direkt, men det är då extra viktigt att den inslagna vägen får fullföljas, snarare än att återställa till det som inte var särskilt fungerande för fyra år sedan.
* De har reformerat den svenska politiska kartan och för första gången erbjudit ett hållbart alternativ till ett evigt socialdemokratiskt minoritetsstyre och påföljande maktförvaltning.
* De har visat att de kan ta tag i traditionellt svaga borgerliga grenar som miljö och jämställdhet.
* Jag tror på ”arbetslinjen”. Jag har på nära håll sett vilken passivisering som följer på ett långvarigt bidragsberoende. Det om något är inte mänskligt, när det finns möjligheter att återgå i arbetets gemenskap och egen försörjning. Det handlar inte om ”jakt på ett fåtal fuskare”, som vänstersidan vill få det till, utan om att bryta ett ofrivilligt utanförskap för hundratusentals människor, där tiden brottat ned ambitionerna och gjort sjukdomen eller arbetslösheten till en förutsättning för försörjning som inte är lätt att bryta med.
* Rent ideologiskt är jag socialliberal, där tryggheten kvarstår, men individens frihet att välja är ett viktigt rättesnöre. Detta gäller inte minst föräldraförsäkringen. Jag är gärna hemma med mina barn, så mycket som möjligt, men det beslutet måste tas av min partner och mig i den situationen vi befinner oss då.
* För mig handlar politik inte enbart om ideologi och valfläsk, utan också om vilka personer som kommer att förvalta landet i med och motvind. Jag har större förtroende för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg än för Mona Sahlin och Thomas Östros.
Mitt val var inte självklart. Jag sympatiserar i många frågor med miljöpartiet och i en annan värld, där en röst på miljöpartiet inte automatiskt återinsätter socialdemokraterna på tronen, hade det kunnat gå annorlunda. Jag håller också med om kritiken (den sakliga då) att det nya sjukförsäkringssystemet har genomförts aningen förhastat och därmed drabbat en rad enskilda individer som trillat mellan stolarna.
Men de rödgröna erbjöd inget tydligt framåtskridande alternativ. De vädjade om proteströster mot alliansens politik, men fick alldeles för lite sagt om vad de ville göra i stället för att föra Sverige framåt, snarare än bakåt.
Jag har förstås läst de rödgrönas förslag. Det finns många goda idéer, med slopad arbetsgivaravgift för att anställa en arbetslös ungdom, sänkt tjänstemoms och en rad förslag inom miljöpolitiken. Men det handlar för mig inte bara om detta, utan om hur man framför sitt budskap och vem som inkluderas och exkluderas.
Jag vill ge framförallt socialdemokraterna fyra år till på sig att modernisera sitt tänkande och sin retorik på samma sätt som moderaterna har gjort. De måste sikta på att bli ett parti för hela Sverige, inte bara de sjuka och arbetslösa och några nostalgiska kvarlevor från arbetarrörelsen som tror på floskler om klasskamp och minskade klyftor. Börja med att göra er oberoende av fackförbunden (eftersom det omvända aldrig verkar hända) och fimpa första maj-tramset och sedan kan vi diskutera saken.
Sist men inte minst ligger alliansen närmast en majoritetsposition av blocken. Jag vill till varje pris undvika Sverigedemokraterna som vågmästare.
I Helsingborgs kommun går min röst utan tvekan till miljöpartiet. De har tagit tydlig strid mot skrytbygget Saltkristallerna som även innebär en rivning av The Tivoli och därmed raserandet av en mycket viktig del av stadens kulturliv. Detta är något som alla partier utom mp, v och sd har genomdrivit över medborgarnas huvuden och utan vilja att lyssna på opinionen. Den typen av arrogans bör straffa sig. Dessutom vill mp minska biltrafiken i centrum och satsa på kollektivtrafik och cykelvägar. Det är den akut viktigaste frågan för Helsingborg som en stad för framtiden, viktigare än både Saltkristaller, Öresundstunnlar och H+.
