Sverige vaknar upp i en demokratisk mardröm
Det är en mörk dag för Sverige. Ett främlingsfientligt parti har inte bara tagit plats i den svenska riksdagen, utan gjort det i en roll som sjätte största parti och vågmästare.
Oavsett om man la sitt stöd till alliansen eller de rödgröna är vi nu alla förlorare. Först och främst förstås för att de här värderingarna nu trampar in med skitiga kängor i det finaste av våra rum. Men givetvis också för att vi nu har en ytterst osäker parlamentarisk situation under de närmaste fyra åren.
Det verkade först inte som om Maud Olofsson och Jan Björklund förstod allvaret i detta när de brett leende basunerade ut ett fortsatt alliansregerande inför ett folk som gapade av oförstående och indignation. Antingen har de brutalt underskattat folkets känslor gentemot Sverigedemokraterna, eller har de inte förstått allvaret i det politiska läget.
Desto skönare var det att höra att Fredrik Reinfeldt såg betydligt nyktrare på situationen och genast öppnade upp för ett samarbete med miljöpartiet. Kanske, kanske kan det ändå komma något gott ur detta. En alliansregering med miljöpartiet hade visserligen blivit betydligt bräckligare, men också mer representativ för hela folkets vilja.
Det behövs ett alliansparti som drar åt vänster, när de tre mindre partierna under de senaste fyra åren snarare tävlat om vem som kan dra sig längst ut åt höger. Men det bör sägas att det är ytterst osannolikt i dagsläget att samtliga de fyra allianspartierna skulle kunna komma överens med miljöpartiet, som då blir koalitionens näst största parti. Skulle Maud Olofsson plötsligt ge upp sin miljöpolitik för att spela andrafiol till den bittra valkampanjfienden Maria Wetterstrand?
Än mindre troligt är att miljöpartiet skulle finna sig i att vara ett tyst stödparti åt alliansen i riksdagen. Det har de mycket lite att vinna på. Mest sannolikt kommer vi att ha en situation där en minoritetsregering måste söka stöd (eller passivt motstånd) i fråga efter fråga hos miljöpartiet eller socialdemokraterna, inför ett ständigt hot om misstroendevotum.
För jag hoppas och tror att Fredrik Reinfeldt står fast vid sitt ord att aldrig någonsin sätta sig i en situation där han blir beroende av Sverigedemokraterna.
I övrigt vill jag hylla Lars Ohly som visade upp en stark ryggrad och tog helhjärtat avstånd från både SD och Jimmie Åkesson. I kväll är jag och Lars Ohly bästa vänner. Det är nu vi gemensamt måste inleda kampen mot främlingsfientligheten.
Jimmie Åkesson försökte som väntat spela vidare på det martyrskap som har varit starkt bidragande till SD:s framgångar. De tycker sig vara mobbade, missförstådda och komplottutsatta av någon sorts ”etablissemang” av politiker, debattörer och media, samtidigt som de själva vill framstå som ansvarstagande och öppna för alla förslag. Det är lätt att kosta på sig att vara frikostig när man vet att det är helt uteslutet att man någonsin kommer att få behöva stå till svars för det.
I morgon vaknar vi upp i en mardröm. Låt det bli ett uppvaknande som kan vändas till något gott.
