Det stora frågan inför finalen är om det blir ett nordiskt battle mellan Sverige och Finland eller om Loreen helt enkelt drar ifrån överlägset.
Det vore kul med det förstnämnda, där för övrigt även Norge har en liten chans att tävla om bronsmedaljen. En nordisk trippel, känn på den! Men det lutar åt det sistnämnda. Efter semifinalerna har Loreen ytterligare stärkt sin position i förhandstipsen (vilken för övrigt även Käärijä gjort, men det räcker inte) och det brukar bara betyda en sak.
Det finns förstås aspekter att väga in: Hur populär Loreen är i Eurovision-kretsar efter segern 2012. Men också “Sverigehatet”, som florerar i samma kretsar efter alla svenska framgångar. Man tycker helt enkelt att Sverige dominerar för mycket, i allt från Martin Österdahl som Eurovision-chef till låtskrivare och artister som ställer upp för alla möjliga länder och likriktar utbudet. Både Sverige och Finland står också helt utanför det politiska spelet, där många länder säger sig ha “viktiga budskap” i sina låtar – vilket påfallande ofta fungerar och ger extrapoäng. Och sist, men inte minst, hur de oberäkneliga jurygrupperna kommer att sprida sina röster. Att de kommer att ge Loreen sin beskärda del är högst troligt, men hur värderar de Käärijäs originalitet och explosiva show? Även med detta i beräkning landar jag på en nästan ofrånkomlig slutsats.
Desto mer spännande kan det bli bakom dessa giganter, där åtminstone Ukraina, Israel Frankrike, Norge och möjligen också Spanien slåss om en bronsmedalj. När Big Five för en gångs skull steppat upp (samtliga har faktiskt häng på topp-tio, vilket är helt unikt!) finns det ingen given sistaplacering i år. Räkna med att det blir något av bidragen från den svaga andra semifinalen, där Slovenien, Litauen och Albanien ligger “sämst” till. Hemmanationen, som inledningsvis tillhörde de topptippade bidragen, lär bli årets flopp och missa topp-tio som så många gånger förr. Mae Muller har gjort ett mycket blekt intryck på repen, medan Tyskland och Frankrike har flyttat fram sina positioner.
Jag prickade in 17 av 20 finalbidrag från semifinalerna. Lättare i år än tidigare, med något färre bidrag och många som kunde räknas bort direkt. Saknas från semifinalerna gör obegripligt nog Georgien. Hur Iru inte kunde gå vidare från ett i övrigt bedrövligt startfält i semifinal två är en gåta. Men en av mina absoluta favoriter faller alltid direkt. Förra året var det Cyperns Andromache.
Sverige, Loreen – Tattoo
Loreen är en superstjärna i de här sammanhangen, långt över andra svenska vinnare som Carola och Charlotte Perrelli (Abba borträknade). Hon är också storfavorit sedan två månader innan tävlingen. Däremot tvistas det vitt och brett vilken låt “Tattoo” är mest plagiat av. De som säger “The Winner Takes It All” måste vara helt tondöva. Däremot höll jag på att bli tokig på riktigt innan jag efter nästan ett dygns letande kom fram till att det var Sergej Lazarevs “Scream” från Eurovision 2019 som jag direkt fick upp i huvudet. Också likt någon spansk technolåt, visade det sig sedan. Loreen är förstås närmast fullkomlig i sitt säreget teatraliska framträdande och imponerade stort i semifinalen. Hon är större än låten.
.
Finland, Käärijä – Cha Cha Cha
Kan man inte älska Käärijä? En otroligt charmig man i pottfrisyr och enorma, gröna puffärmar som verkar väldigt timid vid sidan av scenen, men som förvandlas till ett energiskt monster på densamma. Låten är till på köpet kraftfull och sticker ut totalt mot allt annat i fältet. En hake kan vara att den är närmast ett rakt av plagiat av Electric Callboys “We Got the Moves”, inklusive frisyren. Men där är knappast “Tattoo” oskyldig heller, så… En annan hake kan vara att det är svårbedömt att tippa hur jurygrupperna värderar detta. Min personliga etta sedan dag ett.
.
Israel, Noa Kirel – Unicorn
Noa betraktades länge som en av Loreens främsta utmanare. Den divisionen har hon inte riktigt i sig, men “Unicorn” hänger med i topptipsen. Det är stark pop med många oväntade krokar och mycket avancerad aerobicsdans. Det av de poppigare bidragen som varat längst, där Storbritannien och Polen mattats, mycket för att Noa kan sjunga och dansa på riktigt.
.
Ukraina, Tvorchi – Heart of Steel
Vilket antiklimax, när Tvorchi inte låter det minsta som Manowars ikoniska krigarmetalballad med samma titel. I stället får vi sunkig standard-r’n’b. Inledningsvis är det oklart om den är topptippad på grund av “det är synd om Ukraina” eller tack vare kvaliteten på bidraget. Efter mycket om och men, landar jag närmare det senare, trots allt, även om de spelar mycket på sitt budskap om att stå stark i onda tider. Det är ett snyggt ljussatt nummer, som lyfter helheten och får den småtorra låten att liva upp. Lär garanterat ta plats på topp-tio, med god chans på bronsmedalj.
(+1)
.
Norge, Alessandra – Queen of Kings
Mäktig och dräpande Eurovision-pop, i samma stuk som Klara Hammarströms “Run to the Hills”. Alessandra är en klippa med stålröst, men darrade lite i semifinalen. Möjligen att det också saknas lite eld och spektakel, men räkna med ett kraftfullt framträdande. Det kan bli topp-5 för norrmännen, för första gången på 10 år. Knappast högre än så dock, så någon nordisk trippel lär det inte bli.
.
Frankrike, La Zarra – Évidemment
Det börjar som ännu en klassisk fransk tantballad, om än med en något yngre och inte särskilt tantig La Zarra, men framme vid refrängen poppar det till rejält och övergår i modernare toner. Något jättelyft blir det inte omedelbart, men låten växer på dig för varje gång du hör den och framträdandet osar klass, där La Zarra hissas upp på en plattform med en enorm glitterklänning i släp. Har lyft i tipsen under Eurovision-veckan, men Frankrike är ett av de länder som alltid överskattas lite, inte minst av mig.
.
Spanien, Blanca Paloma – Eaea
Det spelar ingen roll hur mycket jag älskar etno, minnesgoda läsare vet att det finns en sak jag inte klarar av i Eurovision: gäll jojksång. Blanca Paloma gör ett väldigt pretentiöst och svårt nummer och det hade kunnat vara helt fantastiskt – om det inte hade varit för ylandet i refrängen. Sövande monotont och stressande, på samma gång.
(-1)
.
Italien, Marco Mengoni – Due Vite
Det är inget bidrag det omedelbart sprakar om, trots Marco Mengonis glittriga brynja. Första intrycket är “typisk torrtrist Italien-balladkille”, men sedan vänder det och “Due Vite” växer och växer till en låt du lyssnar på om och om igen – nästan utan att tänka på det. Marco (som för övrigt var med och representerade Italien i Malmö 2013) är inte de yviga gesternas eller eldiga dansernas man, men han kan sjunga, med det rätta italienska raspet. En mörk häst i toppstriden.
.
Tyskland, Lord of the Lost – Blood & Glitter
Ännu ett glamrockigt bidrag, dessutom av ett hyfsat etablerat gothindustrimetalband. Visst är det också lite bättre ös och eldigare show än i konkurrenterna från Slovenien och Australien, men inte heller Lord Of The Lost har lyckats få till rätt schlagerfäste i sin låt, trots att de nästan övertydligt försökt just detta. Framträdandet är dock maxat och de har lyckats sticka ut och profilera sig i Liverpool. Det kan bära långt ändå, med tyska Eurovision-mått mätt. Jag tippar att de skräller sig in på topp-tio, på Storbritanniens bekostnad.
.
Österrike, Teya & Salena – Who The Hell Is Edgar?
Visst, den är udda. Det är det snälla jag har att säga. Den är också tjatig, konstig, obegriplig och fånig. Vad rör sig ens i hjärnan på den som skriver en technolåt som en hyllning till Edgar Allen Poe, som ett feministiskt statement och gör en tramsig dans till? Eller är det i själva verket helt genialiskt? Gissa vilken låt jag hade på hjärnan hela natten innan finalen? Poe, Poe, Poe, Poe po po Poe Poe Poe… Given finalplats från den svaga andra semifinalen, men svårbedömd här. Det kan räcka hela vägen till topp-tio.
(+1)
.
Storbritannien, Mae Muller – I Wrote a Song
Låten är trevlig tuggummipop som fäster på första försöket, i samma anda som Polen och Israel. Jag älskar katchigheten och kaxigheten, men tröttnar också snabbt, i takt med att andra låtar växer förbi. Du får också gräva djupt för att hitta klipp där Mae Muller sjunger live. Det mesta låter okej i studioversioner och en skojig video kan alla göra – men ett scenframträdande på Eurovision är något helt annat. Inte ens i de sedvanliga 30-sekundersklippen från repetitionerna är Muller med. Först dagen innan finalen kan vi se ett fullängdsklipp från repetitionerna. Och då förstår man varför. Muller gör en riktigt tafflig version med vek sånginsats och det blir tillbaka till fiaskostämpeln för den självpåtaget favorittyngda hemmanationen.
.
Armenien, Brunette – Future Lover
Brunette är duktig och “Future Lover” är en soft, cool ballad, med ett karaktärsskapande rapparti i mitten och växlande sång på armeniska. Men det fattas ändå något får att jag ska bli helt övertygad. Det är för svalt. Finalbiljetten var given, men här är den en av de mest svårplacerade. Personligen håller jag Estland högre.
.
Tjeckien, Vesna – My Sister’s Crown
Det har inte riktigt lossnat för mig med “My Sister’s Crown”. Det är etno, det är teatraliskt och det är udda, men refrängen är för vek och tjatigt mässande. De slarvar också bort sitt nummer med en stel, vit ljussättning och rosa sparkdräkter. Men bry er inte om mig, det funkar alltid att sälja med att texten handlar om Ukraina.
(+1)
.
Kroatien, Let 3 – Mama ŠČ!
Det är tveklöst årets mest udda bidrag. Fem gubbar i uniformer upptill och kjol nedtill, i Stalin-mustascher och läppstift sjunger om när mamma köper traktor och sonen blir psykopat och drar ut i krig. Det är absolut inte bra rent musikaliskt, men kommer förstås att bli ett kultförklarat framträdande och locka röster i anti-kategorin.
.
Australien, Voyager – Promise
För första gången satsar även Australien på rock. Det kommer till och med ett litet, litet growl mitt i låten. Och ett minimalt gitarrsolo. Refrängen är dock torr och australierna kan tacka den bleka konkurrensen i andra semifinalen för sitt avancemanget. Men de maxade sitt framförande där och kan mycket väl fortsätta att överraska här.
(+1)
.- .
Serbien, Luke Black – Samo Mi Se Spava
Det här är en låt som har växt stadigt för mig under resans gång. Den är först udda och skum techno, men har en artistisk och teatralisk kvalitet som gör den unik i startfältet och Luke Black är intensiv i sitt framträdande. Mycket svårplacerad.
. 
Moldavien, Pasha Parfeni – Soarele şi Luna
Pasha Parfeni återvänder till Eurovision efter 11 år. Den här gången har han skruvat upp etnoinslagen till max. Vem kan motstå etnotrummor, nunnor med horn och… en flöjtspelade krigardvärg? Låten är också kraftfull och trollbindande. Jag vill ha den högre upp, men inser att det är önsketänkande och fegar ur.
(+1)
.
Schweiz, Remo Forrer – Watergun
Jo, texten är lite naivt pacifistfjompig, något jag som bekant tycker är ett uttjatat tema i Eurovision. Det är också en riktigt snygg poplåt, med en fästande pianomelodi och stark sång av Remo Forrer. Den där riktiga skjutsen upp på topp-tio hade jag dock svårt att se i semifinalen.
.
Cypern, Andrew Lambrou – Break a Broken Heart
Det tog ett par vändor, men till slut tog jag “Break a Broken Heart” till mitt hjärta. Andrew sjunger fantastiskt, det finns en dramatisk uppbyggnad i låten och refrängen sitter precis där den ska. Bäst av de hjärtekrossade killarna i år, efter Italiens Marco. Ett av (faktiskt) endast två helt svenskskrivna bidrag i år (Jimmy Jansson, Jimmy “Joker” Thörnfeldt, Marcus Winther-John och Thomas Stengaard).
.
Portugal, Mimicat – Ai Coração
“Ai Coração” är fartig och eldig latinoetno, förstås med akustiska gitarrer och knäppande kastanjetter. Som hämtat direkt ur en musikalvariant av Carmen. Vad finns det inte att älska? En del tydligen, då haken är att Mimicat stadigt tippas tillhöra bottenskiktet, trots ett överraskande finalavancemang.
.
Estland, Alika – Bridges
Det här var en av de allra första låtarna jag fastnade för i år. Det må vara att det går att tratta ner det till en soft, klassisk Eurovision-ballad, men Alika gör den med full kraft och det är packat med stråkar och rusigt vackert. Ska man se nyktert på det är “Bridges” dock inte alls med i topploppet.
.
Belgien, Gustaph – Because of You
Gustaph, en lagom tjock man i sina bästa år, iförd Sandra Kims utstyrsel från 1986 och bredbrättad hatt, sjunger funkig diskogospel av absolut mest vedervärdiga sort. Belgarna förnekar sig inte. Finns det dålig smak, så är de genast där och tänker “vore inte det här något för Eurovision?”. Verkar oroväckande populär efter semifinalen, men någonstans måste hjärtat få säga ifrån.
.
Polen, Blanka – Solo
En glad och studsig singellåt i bästa Katy Perry- eller Ariana Grande-stuk. Väldigt medryckande. Ser du bara videon får du visserligen se en hel del, men du slipper höra Blanka sjunga live. Hon är nämligen ingen säker solist. Det lät dock bättre i semifinalen än tidigare.
.
Albanien, Albina & Familja Kelmendi – Duje
Albanien är pålitliga i Eurovision. Det är ytterst sällan de lämnar mig helt oberörd med sina bidrag, som oftast är präglade av etno och tradition, snarare än tillrättalagd Eurovision-pop. De har till och med en liveorkester i sin nationella tävling. Bara en sådan sak är värd att älska. Med detta sagt är “Duje” inte ett av de bättre albanska bidragen i sitt slag och trots ett överraskande starkt semifinalframträdande och välförtjänt finalavancemang är den hopplöst nederlagstippad.
.
Litauen, Monika Linkytė – Stay
Ännu en artist som gör sitt bästa, men som framför en alltför hopplös låt (som hon dock varit med och skrivit, så det är självförvållat). Blandningen av Eurovision-ballad i versen och litauisk folklore-gospel i refrängen gifter sig inte alls och blir ett oövervinnerligt störningsmoment. Monika gjorde dock en stark semifinal, efter förutsättningarna och tog en rättvis finalbiljett i ett svagt startfält.
(+1)
.
Slovenien, Joker Out – Carpe Diem
Ännu två år efter Måneskins seger i Rotterdam poppar det upp ovanligt många rockbidrag, det ena mer tandlöst än det andra. De unga slovenerna har energi, men tyvärr inte någon låt att framföra. Ingen joker här inte.