Snälla bua inte, bara dansa – Final i Eurovision Song Contest | David Bergström

I år är Eurovision Song Contest en oviss historia, där åtminstone fyra-fem länder kan aspirera på segern, med olika kombinationer av jury- och publikröster. Det är med andra ord viktigare än någonsin att vara bäst när det gäller. Jag hoppas också att alla håller huvudet kallt och röstar på den låt och det framträdande man tycker är bäst, inte efter politiska ställningstaganden eller vilka länder man tycker om eller inte.

Förenade genom musik

Eurovision Song Contest är en tävling i musik. Det som ska stå i centrum är en mångfald av låtar, talangfulla artister och spektakulära scenframträdanden. Eventet ska vara en fest för alla som vill mötas över nationsgränserna och fira mångfald, kärlek och gemenskap. Det finns andra forum för att driva andra och betydligt tyngre världsproblem. Artisterna i Eurovision är här för att uppträda, inte för att representera sin regering eller (i vissa fall ens sitt land) eller för att proklamera en politisk ståndpunkt i en eller annan riktning.

De ska inte behöva be om ursäkt för att de är här och får sitt livs upplevelse, eller för att de synts på bild med en annan deltagare. De ska definitivt inte behöva hållas inlåsta på grund av hat och hot. De ska inte behöva utstå mobbning, burop och glåpord när de står på scenen och gör sitt jobb. De ska inte ignoreras i sin artistiska gärning för att de tillhör ett folk som är misshagligt i någras ögon.

Det som har pågått det senaste halvåret och framförallt dagarna i form av protester, hat, bojkotter och mobbning är bedrövligt, ynkligt och sorgligt och något jag tar starkt avstånd ifrån. Precis som jag har tagit avstånd från hat och trakasserier mot muslimer när terrordåd i islams namn har gjort dem till representanter för det som skett i den mindre klarsynta allmänhetens ögon.

Det går inte att bortse från den politiska dimensionen av Eurovision, då den i förlängningen påverkar hur folk och jurygrupper röstar. Men den här sidan fokuserar på det positiva, det som enar och engagerar folk att försöka förstå varandra. Det gör vi aldrig genom hat, hot och uteslutning. Det gör vi genom en varm inkludering och aktivt deltagande. Nu till det viktiga.

Semifinalreflektioner

Som vanligt har liveuppträdandena i semifinalerna ställt en del på ända och ändrat en del omdömen och betyg (markeras med + respektive -). Det är en sak att lansera en fräck musikvideo och en helt annan sak att i tuff konkurrens leverera det i liveformat på en Eurovision-scen, inför miljontals tittare. Det fick Belgiens favorittippade Mustii erfara, när han efter en svag sånginsats åkte ut i Semifinal 2, till förmån för bland andra hopplöst nederlagstippade Dons från Lettland. Dons sjöng dock prickfritt och belönades därefter.

Andra, som Maltas Sarah Bonnici både sjöng och dansade imponerande, men hennes låt var helt enkelt för svag. Samtidigt kunde Österrikes Kaleen få sin finalbiljett tack vare en klämmig låt, trots en svajig sång. Av de utslagna var det möjligen Azerbaijan, med sin vackra etnoballad, och Tjeckiens punkrock som förtjänade ett bättre öde. Samtidigt trollade Polens Luna och Danmarks Saba, liksom Mustiii, bort sig själva genom riktigt svaga insatser. Allt som allt satte jag 17 av 20 finalbidrag, vilket är ungefär som det brukar vara.

Nederländernas Joost Klein föll sedan bort när han diskades efter en incident mot en medarbetare i arenan.

Finaltipset

Kroatien, Baby Lasagna – Rim Tim Tagi Dim
Baby Lasagna hade en utfyllnadslåt till sin debutplatta, som han övertalades att skicka in till den kroatiska uttagningen Dora. Den kom inte med. När den sedan fick en reservplats steg hypen snabbt. Den lättrallade industrimetallen i Pain-stil fångade en bredare publik än vad någon hade kunnat ana. En skojig musikvideo senare var han plötsligt storfavorit, inte bara i Kroatien, utan till att vinna hela Eurovision. Marko Purišić, som han egentligen heter, hade dock knappt uppträtt som sångare tidigare när han äntrade scenen på Dora och det lät därefter. Hypen fick sig en rejäl törn. Sedan dess har han bättrat sig lite för varje gång. Tillräckligt för att få juryns godkännande? Publikens hjärtan har han redan vunnit och allsången och alldansen i Malmö arena var massiv under semifinalen. Låten om att lämna sitt hem på landsbygden för att söka lyckan har fått folk världen över att både tralla och dansa med den sympatiske Marko på Tik Tok. För att inte tala om den redan bevingade frasen “Meow cat – please meow back!” Leder oddsen med rejäl marginal, men kan inte gå säker för juryn.
(+1)
.
Schweiz, Nemo – The Code
Vilken bergochdalbana det har varit för Nemo. Från relativt anonym, efter att Belgiens Mustii tagit det mesta av rampljuset när de presenterades nästan samtidigt, till plötslig favoritraket när det visade sig att Nemo verkligen kunde sjunga live på förfesterna, till ifrågasatt för sin klädstil, till omsprungen igen av Kroatiens Baby Lasagna när folk fick se den schweiziska scenen. The Code är en rörig låt, som blandar allt från rap till opera till pop, men som därmed också sticker ut. Kommer Nemos balansnummer på en snurrande parabolantenn att gå hem? Har potential att dra tillräckligt med röster från både jury och publik för att fortfarande utmana om segern. Men låten kräver mer av lyssnaren än Rim Tim Tagi Dim.

.
Ukraina, Alyona Alyona & Jerry Heil – Teresa & Maria
Ukraina var den första hypade vinnarkandidaten, redan i början av året. När Alyona och Jerry sedan vann den ukrainska finalen Vidbir dog intresset lika snabbt. Förutsättningarna att spraka där var begränsade och det levde med dem oroväckande länge. Nu har det åter livats upp sedan de presenterat sitt imponerande scenbygge i Malmö, som gör låten rättvisa i mäktighet. Räcker det för att åter bli en utmanare om vinsten? Låten är rysligt vacker, förföriskt mässande och fästande, även om rappartiet som så många gånger är en svag punkt. Till viss nackdel också att Ukraina vann så sent som 2022 (med en mycket sämre låt) och folk vill se ett “nytt” vinnarland.

.
Israel, Eden Golan – Hurricane
Efter mycket om och men fick Israel sin låt och text godkänd. “October Rain” anspelade för tydligt på terrorattackerna 7 oktober 2023 och döptes därför om. Och oj, vilken vacker, känslostark ballad det är! Eden sjunger den dessutom fantastiskt. Det är svårt att inte bli berörd. Ett vanligt år hade det här varit en stark segerkandidat, men ett år som detta kommer tyvärr politik att sätta käppar i hjulet. Att Hurricane har stigit på oddslistorna som en raket efter semifinalen kan tillskrivas de huvudlösa idioter som buade ut Eden i Malmö arena, av politiska skäl. Det har slagit tillbaka kraftigt och i stället utmynnat i sympati och hyllningar till Edens professionella kyla och värdighet i situationen.
(+1)
.
Frankrike, Slimane – Mon amour
Mon amour var den allra första låten som presenterades till årets startfält, redan i november 2023. Den har dock på något märkligt sett ändå lyckats hänga sig kvar och ständigt varit lite lurande i nedre delarna av topp-tio i förhandstipsen. Med Slimanes fantastiska sång har den förutsättningar att bli en juryfavorit, rent av juryvinnare, men den annars ganska traditionella franskballaden lär inte dra tillräckligt med teleröster för att vinna. När han tar klivet bak en meter från mikrofonen och sjunger a capella blir det gåshud.
(+1)
.
Irland, Bambie Thug – Doomsday Blue
Efter 12 långa år med totalt intetsägande, utdaterad pop och ideliga kraschlandningar testar Irland äntligen ett nytt grepp och chockar med skräckrock. Låten är rakt igenom ett bedrövligt hopkok, egentligen, där delarna inte hänger ihop. Men Bambie gör ett förhäxande scenframträdande och har en skarp och mångsidig röst. Det är mörkt, läskigt och sticker ut tillräckligt för att dra till sig tittarnas uppmärksamhet – trots att fler kommer att oja sig och avfärda det direkt än vad som hejar fram och röstar.
(+1)
.
Italien, Angelina Mango – La noia
La noia fastnade för mig redan första gången jag såg Angelina framföra den i den italienska festivalen Sanremo. Efter en komplicerad röstningsprocess gick hon också segrande därifrån och fick chansen att representera Italien. Det jag är rädd för är att Angelinas naturliga scennärvaro drunknar i Eurovisionformatet, där hon får sällskap av en hoper dansare, en plottrig scenbelysning och en revampad utstyrsel. Förhoppningsvis skiner hennes talang och framförallt sångbegåvning ändå igenom och låten är en unik, rytmisk skapelse som sticker ut precis lagom. Lär gå hem i alla läger och kan därmed teoretiskt sett smyga hem en seger framför mer utpräglade jury- och tittarfavoriter. Men intresset för Angelina har helt klart svalnat den senaste veckan och det brukar tala sitt tydliga språk. Hon ligger inte i vinnarspåret längre.
(-1)
.
Armenien, Ladaniva – Jako
Jako och i synnerhet sångeskan Jaklin Baghdasaryan är ett riktigt lyckopiller. Refrängen är lättrallad, även för den som inte kan ett ord armeniska och det går att alstra elektricitet för hela Eurovision-veckan ur framträdandet. Det bästa är ändå att den tillsammans med Grekland höjer etnofaktorn i Eurovision igen. Bara av den anledningen hoppas jag på en bra placering.
(+1)
.
Grekland, Marina Satti – Zari
Traditionella grekiska toner blandas med moderna beats och en förförisk hook i “ta ta ta ta”. Marina är rutinerad och levererar normalt sett stensäkert med högsta klass. I semifinalen var hon dock sjuk och övertygade inte röstmässigt. Ett frågetecken också för den halvtrista scenen, som inte höjer bidragets wowfaktor till den nivå låten förtjänar. Jag hoppas att finalversionen kommer att spraka något mer, annars blir det svårt att nå topp tio.
(-1)
.
Norge, Gåte – Ulveham
Jag var inte alls såld när Gåte slog Keiino med ynka 6 poäng i Melodi Grand Prix, men Ulveham har växt stadigt för varje lyssning, scenframträdandet är oerhört starkt och Gunnhild Sundlis röst är magisk. De hade en kort liten hype i samband med den nationella segern, men den dog ut och verkar nu tyvärr väldigt avlägsen, trots fortsatt mycket starka insatser. Andra rockbidrag (läs Irland) har snott åt sig hela rampljuset. Men en stabil mittenplacering lär det förhoppningsvis bli.

.
Österrike, Kaleen – We Will Rave
Som hämtad direkt från eurodiscons storhetstid på 90-talet (skriven av de notoriska Melodifestival-svenskarna Anderz Wrethov och Jimmy “Joker” Thörnfeldt) är We Will Rave ett ösigt och sorglöst nummer. Den sätter sig direkt – men du tröttnar lika snabbt. Kaleen har dessutom haft svårt att övertyga med sin sång. Den har svajat betänkligt under både förfester och repetitioner. I semifinalen var det något bättre, men räkna inte med många jurypoäng. Lär ändå landa i mittfältet, då den har skaffat sig en trogen fanskara bland de partysugna “Vi som älskar 90-talet”-besökarna.

.
Sverige, Marcus & Martinus – Unforgettable
Sällan eller aldrig har det pratats så lite om Sverige inför Eurovision. Och vi har inte direkt en tradition av att lyckas i Malmö… (Christer Björkman näst sist 1992 och Robin Stjernberg 14:e 2013). Över huvud taget brukar det vara mycket svårt (och kanske inte heller önskvärt) att vinna två år i rad. Men saken är ju också den att låten är väldigt platt och lätt att glömma bort, i ett startfält fullt av pop- och danslåtar. Ingen skugga över de norska skutteguttarna dock, de gör vad de kan.

.
Finland, Windows95man – No Rules!
Windows95man låg sist i den finska finalen UMK när juryn hade lagt sina röster. När publikens röster var räknade hade han vunnit komfortabelt över storfavoriten Sara Siipola. Som om Sean Banan skulle slagit Loreen i Melodifestivalen 2012, men finnarna ville hellre skoja till det lite än att behöva riskera nesan att missa segern hårfint igen. Och även om låten är en gammal eurodiscobagatell är framträdandet alldeles fenomenalt skojigt och lite fräckt, spetsat med en liten nakenchock. Det går inte att tycka illa om Günthers nördiga kusin Teemu Keisteri och hans falsettsjungande vapendragare Henri Piispanen. Tyvärr tog Nederländerna och Österrike snabbt allt rampljus för den här genren.

.
Portugal, Iolanda – Grito
Iolanda har sina trogna vurmare. Hon kommer nog ändå att få svårt att övertyga den breda massan med den här småsömniga vaggvisan. Hopplöst är det inte, då hon skulle kunna bli en potentiell juryfavorit, helt ur trollkarlshatten, á la Nordmakedonien 2019.

.
Serbien, Teya Dora – Ramonda
Konst på absolut högsta nivå. Den var länge min personliga favorit av alla 37 bidragen, efter en fantastisk insats i den Serbiska finalen. Teya Dora framför sin ballad med en sådan ackuratess och känsla att det borde leda raka vägen till topp-tio, minst. Men ballader anses tråkiga idag och att hon ens tog sig till final få anses som en vinst i sig. Här finns visserligen juryröster att hoppas på, men stackars Teya Dora huserar hopplöst i botten av oddslistorna. Tyvärr har inte Eurovision-formatet höjt hennes framträdande, tvärtom. En hel del av intimiteten och känslorna från den nationella finalen går förlorade där hon står grålila och ensam på den stora scenen och kamerorna zoomar ut, mer än in.
(-1)
.
Litauen, Silvester Belt – Luktelk
Det råder masspsykos bland Eurovision-fans över den här stentrista klubblåten. Ett beat, en enformig refräng och monoton sång – och alla blir som hypnotiserade. Utom jag. Den kommer förmodligen att falla tungt i finalen, där den drunknar i flödet.

.
Luxemburg, Tali – Fighter
Tali kämpar främst med Cyperns Silia och Georgiens Nutsa om rösterna för generisk pop. Tali kan rida lite på att det är Luxemburgs efterlängtade återkomst efter mastiga 31 års frånvaro. Hon är till det den säkraste sångerskan av dem. Och har kanske också den bästa låten av de tre.

.
Georgien, Nutsa Buzaladze – Firefighter
Ett av de mest uppsnackade bidragen i fankretsar, mycket tack vare en ihärdig skara förespråkare som följt Nutsas varenda rörelse. Hon har en stark röst, absolut, men har inte varit alltigenom tonsäker på förfester och repetitioner – vilket många viftat bort. Till fördelarna lägger vi en imponerande show med eld och en avancerad dansuppvisning. Men låten är något vi hört förut, ett par-tre gånger per Eurovision-uppställning de senaste 20 åren. Mycket eld utan gnista.

.
Lettland, Dons – Hollow
En låt som gör mig tudelad. När den vann den lettiska finalen var den länge en topp tio-kandidat på min lista. Men i takt med att fler starka bidrag droppade in fick den till slut flytta på sig och hamnade närmast i glömska. Dons sjunger fantastiskt och låten är en dramatisk ballad. Men tyvärr har den inte det där sista lilla extra som krävs i år för att undvika en oförtjänt dålig placering.

.
Spanien, Nebulossa – Zorra
Det fanns bättre alternativ i Benidorm Fest, men spanjorerna var benhårda på att skicka elektropopduon Nebulossa. Låten är ett feministiskt statement, där sångerskan Maria Bas är stolt över att vara en zorra (= slampa). Tyvärr har hon inte mycket till röst att framföra den med, men en och annan allsång är att vänta till stöd. Lägg till det ett par rejäla rumpchocker från dansarduon. Ingen tror att Spanien kommer att vinna, men ganska många tycker ändå att låten har viss charm.

.
Tyskland, Isaak – Always on the Run
Tyskland är ett unikum i dålig smak i Eurovision. Isaak må vara en duktig sångare, men han har scennärvaro som en hösäck. Och låten? Den har inte tagit sig till Andra chansen ens i Sverige. Radioslätstruken och tjatig, nananana-pop. Det osar ännu en sistaplats för tyskarna – om inte jurygrupperna fattar oväntat tycke för Isaaks röst då. Lite kul att tyskarna i princip har plankat Liamoos scenbygge från Melodifestivalen, vilket inte alls passar låten eller Isaaks brist på glöd.

.
UK, Olly Alexander – Dizzy
Mången britt hade redan tagit hem segern när Olly Alexander från Years & Years presenterades som artist. När låten väl kom uteblev all form av hype. Allt ljus hamnade i stället på Belgien och snart även Schweiz, som kom ut med sina bidrag nästan samtidigt. Det snälla omdömet är att det låter lite Pet Shop Boys. Det sanningsenliga är att det är hopplöst intetsägande och drunknar i all annan pop i år. Dock har Olly i ett desperat försök att krydda till det lagt sig till med en ganska uppmärksammad såväl som avancerad scenshow, som sannerligen gör dig yr. Återstår att se om det räcker.

.
Estland, 5Miinust x Puuluup – (nendest) narkootikumidest ei tea me (küll) midagi
Jag tycker att de estniska gubbarna är charmiga och deras udda stråkinstrument och tokroliga dans är uppfriskande. Men låten… Den som lyckas hitta en melodi eller refräng i det här kaoset kan skratta sig lycklig i sin tondövhet. Kan dock ta hem några tittarröster på rent uppmärksamhetsväckande.
(+1)
.
Slovenien, Raiven – Veronika
Det var en mindre skräll att Raiven nådde finalen, men inte oförtjänt. Veronika är en ganska pretentiös och mörk låt, som säkert går de flesta förbi, men som har sina entusiastiska förespråkare. Räcker det för att undvika bottenträsket? Irland har ju redan inmutat alla häxröster…

.
Cypern, Silia Kapsis – Liar
Silia är yngst i startfältet med sina 17 år. Sången är en reguljär danspoplåt, av det slag vi sett i överflöd i Eurovision på senare år. Den sätter sig efter ett tag och är absolut inte bland de sämre, men här sticker den inte ut tillräckligt för att undvika botten tio.

.