Tidernas Eurovision-vinnare
I väntan på nästa veckas begivenheter i Olso rankar jag här de senaste 26 Eurovision-vinnarna, från Herrey’s till Alexander Rybak. Generellt kan man konstatera att det påfallande ofta har varit en värdig vinnare. Om inte den bästa låten så i alla fall en av de bästa. De mest ruttna exemplaren härstammar från svaga år då närmast ingen hade varit lämpad att vinna. Om en vecka kan vi lägga till tyskan Lena Meyer-Landrut på listan.
Anledningen till startpunkten är så enkel som att ”Diggi-loo diggi-ley” var den första vinnarlåten jag minns som upplevd i direktsändning. Jag vet visserligen att jag följde Carola 1983, men har inget som helst minne av den luxemburgska vinnartjejen. Visst skulle man kunna slänga in klassiker som ”Ein bisschen frieden”, ”What’s Another Year?” och ”Waterloo”, men det hade blivit efterhandskonstruktioner.
1. Ruslana – Wild Dances (Ukraina, 2004) 10/10
Det var Ruslana som på allvar förändrade Eurovision Song Contest till en tävling att räkna med igen. Efter tio års öppenhet mot östblocket gick för första gången en seger längre österut än baltländerna. Detta till en vildsint uppvisning i scenshow, etniskt trumdunk, dans och kostymering som kom att bli stilbildande för överskådlig framtid.Många har kopierat, men originalet Ruslana står sig än idag starkast på etnotronen. Vi skall heller inte glömma det nästan lika stilbildande genombrottet för balkanballaden, genom den serbiska tvåan ”Lane Moje”. Bakom dessa var det dock tämligen blekt.
2. Marija Serifovic – Molitva (Serbien, 2007) 10/10
Jag får än idag ståpäls när jag hör den fantastiska rösten framföra den lika fantastiska låten med så äkta känslor att Charlotte Perrelli förvandlas till sten. Även Ryssland gjorde här ett mycket snyggt nummer med sina tre heta brudar. Däremellan klämde det in sig en foliebeklädd transvestit från Ukraina som höll på att äventyra hela tävlingens trovärdighet.Svenska The Ark gjorde fiasko efter ett tamt framträdande. Armenien, Moldavien, Kroatien, Bosnien, Vitryssland, Makedonien och Slovenien säkrade ett av de starkaste finalfälten någonsin. Då fastnade ändå kungliga bidrag från Island, Cypern, Malta och Portugal i semifinalen, tillsammans med mer begripliga fiaskon för ”favorittippade” Norge och Danmark som sånär fick västvärlden att bygga upp järnridån igen. Trist dock för Eirikur Haukson som presterade Islands kanske bästa bidrag någonsin.
3. Secret Garden – Nocturne (Norge, 1995) 9/10
Ett stycke makalöst vacker folkmusik som bröt totalt från alla konventioner genom att vara till största delarna instrumental. Även här är rysningarna än idag garanterade när ”refrängen” bryter in. Ett år som i övrigt innebar ett uppsving efter några magra tävlingar. Vi minns främst de eldiga – och likt Turkiet ständigt underskattade – etnoinslagen från Cypern och Grekland, samt vår egen Jan Johansen.
4. Alexander Rybak – Fairytale (Norge, 2009) 9/10
En historisk överlägsenhet som kanske ändå var något i överkant. Men visst var Rybak en charmig snubbe med stor talang, en riktigt klämkäck låt och ett ösigt framträdande. I övrigt var det en märklig final med ganska bleka bidrag på platserna 2-8, möjligen undantaget sexan Estland.Förutom vinnaren sprakade det mest om Bosniens mäktiga ”Bistra voda” (9:a), Ukrainas skruvade ”Be My Valentine” (12:a), Moldaviens galet käcka ”Hora din Moldova” (14:e) och Albaniens söta ”Carry Me In Your Dreams” (17:e). Låt gå för Island (2:a), Azerbaijan (3:a) och Turkiet (4:a) även om det var standardlåtar i respektive genre, men vad Storbritannien och Frankrike plötsligt hade i toppen att göra var en gåta som närmade sig konspirationsnivå.
5. Eimear Quinn – The Voice (Irland, 1996) 9/10
Slutet på Irlands dominans i tävlingen var med flaggan i topp. ”The Voice” är den klart bästa låten av deras segersånger på 90-talet, med en helt annan etnisk nerv än tidigare smörballader. Tyvärr markerade detta slutet, snarare än början, på etniska inslag i västländernas bidrag. Vi minns även Storbritanniens discodonna Gina G, Estlands sockersöta Maarja och Polens vackra Kasia Kowalska (som skamligt nog fick nöja sig med en fjortondeplats).
6. Johnny Logan – Hold Me Now (Irland, 1987) 9/10
Den som inte har fått en tår i ögat till ”Hold Me Now” har definitivt ingen schlagerbög inom sig. Det skall erkännas att när det begav sig tyckte jag att den var rätt tråkig, men den har växt med åren. Framträdandet vi minns annars var förstås Israels ”Shir Habatlanim” (”Hoppa hulle”) och minst lika älskad som vinnaren blev Italiens trea ”Gente di mare”.
7. Sertab – Every Way That I Can (Turkiet, 2003) 8/10
Sertab mer eller mindre räddade ett Eurovision Song Contest som varit på rejäl dekis kring decennieskiftet. Kvaliteten på startfältet och inte minst vinnarna hade varit pinsamt låg under en rad år när det äntligen kom en modern poplåt med österländskt snitt och slog knock på den insomnade västvärlden. Att mindre insatta trodde att det var ett plagiat på den enda turkiska popartist de kände till vid tidpunkten, Tarkan, visar bara hur snedvriden västvärldens – inte minst svenskarnas – syn på andra musikkulturer var vid den här tiden.Men det var även i övrigt ett starkt år med Island, Bosnien, Kroatien och Polen som personliga favoriter. Mest uppmärksamhet rönte dock varken dessa eller vinnaren. De flesta minns den galne österrikaren och femman Alf Poier som genom att korsa ”En sockerbagare” med Dios ”Holy Diver” faktiskt är den ende som fullt ut lyckats införa humorn i ESC. Många minns också den tyska tanten som uppmanade oss att ”let’s be happy, let’s be gay”. Men flest minns garanterat de ryska tonårstjejerna i t.A.T.u. som faktiskt bara var tre poäng från segern. Frågan är: minns NÅGON den belgiska tvåan?
8. Lordi – Hard Rock, Hallelujah (Finland, 2006) 8/10
En ganska glättig hårdrockslåt, men dock en hårdrockslåt, med ett band med jättefåniga scenkläder. Världen var minst sagt delad, men segern var obestridligt rättvis, då det är en mycket fästande låt som framfördes eldigt värre. Men mitt hårdrockshjärta till trots var det Bosniens balkanballad bland balkanballader ”Lejla” som trollband mig. Den fick nöja sig med en tredjeplats, då även den blivande vinnaren 2008, ryske Dima Bilan, klämde sig upp i toppen med hjälp av en ballerina som kom uppkrypandes ur en flygel.Andra goda bidrag kom från Makedonien, Norge, Grekland och Ukraina. Av de som missade finalen höll Polens Ich Troje högst klass, men de flesta minns nog den isländska retstickan Silvia Night mest. Hon lyckades reta så pass mycket gallfeber på omvärlden under dagarna innan semifinalen att hon blev historiskt utbuad efter sitt framträdande.
9. Toto Cutugno – Insieme 1992 (Italien, 1990) 8/10
Låten som hyllade bildandet av EU (det som skulle bli Maastrichtfördraget) blev på något ironiskt sätt Italiens svanesång i Eurovision. Visst deltog de pliktskyldigast ytterligare ett par år, men sedan var det slut med de raspiga medelhavsballaderna i sammanhanget, som en protest mot utvidgningen mot öst och medföljande frysboxsystem. Den ostiga texten till trots var låten riktigt skarp och vann obestridligt.Värda att minnas för övrigt var Spaniens eldiga ”Bandido” och för all del Irlands ballad ”Somewhere in Europe" som delade andraplatsen med Frankrikes ”White and Black Blues”. Kolla gärna in Finlands svenskspråkiga ”Fri?” också och förstå varför de prenumererat på sistaplatser genom åren.
10. Celine Dion – Ne partez pas sans moi (Schweiz, 1988) 8/10
Celine Dion kom sedermera att bli så ofantligt mycket kändare än vad en Eurovision-seger medförde på 80-talet, men den här vinsten var obestridlig. En typisk 80-talsschlager av det mer centraleuropeiska snittet och en (förstås) fantastisk röst. Jag är dock fortfarande förvånad över att hon inte gick av på mitten när hon tog i som mest. Segermarginalen blev dock bara en poäng före Storbritanniens ”Go”. För övrigt ett av de bästa åren någonsin, med fina bidrag från Island, Turkiet, Portugal, Israel, Irland och förstås vår egen sorgligt tolfteplacerade Tommy Körberg som olyckligt fick en förkylningstupp i halsen lagom till högsta tonen i fenomenala ”Stad i ljus”.
11. Katrina & The Waves – Love, Shine a Light (Storbritannien, 1997) 7/10
Det är nu 13 år sedan Storbritannien senast skickade något kvalitativt. Förvisso med ett föredettingband som dessutom varit ett typiskt one-hit-wonder när det begav sig. Men nu fick de i alla fall sent omsider sin andra hit. En riktigt bra låt, dessutom. I övrigt började tävlingen efter ett par lovande år åter att urvattnas. Möjligen hade Irlands långa dominans fått en och annan att ge upp, men bidrag som svenska Blond, danska Cool Kaj eller norske (och nollade) Not So Cool Tor var svåra att ta på allvar. Bäst var outsiders som Grekland och Slovenien, vars vemodiga dam på sätt och vis gav en föraning om balkanballadernas intåg.
12. Dima Bilan – Believe (Ryssland, 2008) 7/10
Låten var en ytterligt snygg ballad. Framträdandet gränsade dock närmast till det parodiska när Dima Bilan likt Ferdinands matador föll på knä, fläkte upp skjortan och desperat bönade. För att inte tala om skridskoåkaren. Eller de hysteriskt kassa engelska uttalen. Och så undrade ryssarna varför vi drev med dem i Melodifestivalen året efter… Såväl tvåan från Ukraina och den grekiska trean bjöd förvisso även de på sprakande framföranden, men hade relativt svaga låtar.Bättre då var Albanien, Armenien, Lettland, Azerbaijan och framförallt Serbien. Alla som tar denna tävling på minimalt med allvar tackar för att Irland fick respass i semifinalen med sin kalkonmupp. Charlotte Perrelli hade för övrigt också fått resa hem om hon inte hade blivit räddad av en juryuttagning i semifinalen, där hon egentligen blev tolva.
13. Herreys – Diggi-loo diggi-ley (Sverige, 1984) 7/10
De dansande deodoranterna gjorde i alla fall ett stort intryck på en sjuårig grabb som det senaste året mest lyssnat på Carolas ”Främling”. Det är något glatt medryckande över melodin som håller än idag, även om dansbandssaxarna hade fått ersättas av en trummaskin för att hotta upp det hela.
14. Elena Paparizou – My Number One (Grekland, 2005) 6/10
En genial vers följs upp av en standardrefräng och lite billig greketno och även om låten blev en radiovänlig hit tillhör den en av de tråkigaste vinnarlåtarna efter 2002. Min etta var tveklöst norska Wig Wam som krattade manegen för Lordi med glamrockande ”In My Dreams”, men snopet fick nöja sig med en niondeplats. Mest minnesvärda framträdandet var förstås debutanten Moldavien med sin trummande mormor i gungstol. Det var även hög klass på mittfältet med Ungern. Schweiz och Kroatien, samt på en rad bidrag som tråkigt nog fastnade i semifinalen: Island, Estland, Finland, Vitryssland och Andorra.
15. Marie N. – I Wanna (Lettland, 2002) 5/10
Det förfärliga var att det verkligen var den klart bästa låten, vars enda hook bestod i ett ”ajajajajaj” på slutet. Ett vedervärdigt år som inte utlovade det allra minsta av den uppryckning för hela tillställningen som skulle komma inom mycket snar framtid. Vi minns dock Greklands syntare med robotdansen.
16. Olsen Brothers – Fly On the Wings of Love (Danmark, 2000) 4/10
Det fanns faktiskt en rad kvalitativa bidrag i Globen (Kroatien, Cypern, Sverige, Ryssland, Estland och Lettland) – och ett par sanslöst komiska (falsksångsduellen mellan Israel och Makedonien var legendarisk) – men Olsen Brothers tillhörde inte något av dessa. De danska farbröderna var bara ett stycke stel och tråkig gubbpop med ”fräck” vocoder. Och just den här vinnaren, av alla, valde svensk radio att plocka upp och köra på repeat i oändlighet.
17. Linda Martin – Why Me (Irland, 1992) 4/10
En standardballad signerad Johnny Logan, som inte nådde upp till hans tidigare två och egenframförda vinstbidrag. Tips: Youtuba fram Finlands ”Yamma Yamma” och förundras över att Christer Björkman bara blev näst sist.
18. Niamh Kacanagh – In Your Eyes (Irland, 1993) 4/10
Närmast en kopia på segerlåten från året innan. Mycket oförarglig och intetsägande. Ett mycket svagt år.
19. Paul Harrington & Charlie McGettigan – Rock ’n’ Roll Kids (Irland, 1994) 4/10
Samtidigt som östländerna började smyga in i programmet tenderade västländernas bidrag att bli allt mer urvattnade. Det här var allt annat än rock’n’roll. Men pliktskyldigt och närmast vanemässigt fortsatte Europa att rösta på neutrala Irland, nästan oavsett låt, och skratta lite i smyg åt de där efterblivna öststaterna… Ett av de svagaste åren någonsin.
20. Riva – Rock Me (Jugoslavien, 1989) 3/10
Låten var inte alls något att minnas, men segern och det påföljande arrangemanget i kroatiska Zagreb blev på något makabert sätt det sista glädjeämnet för ett land på randen till krig och upplösning. Israel och Frankrike gjorde pinsamma försök att rida på Sandra Kims barnseger från tre år tidigare som dessbättre inte gick hem. Själv gillade jag österrikaren Tomas Forstners ”Nur ein lied” (femma) och (jo, faktiskt) Sveriges Tommy Nilsson (fyra). Samt återigen det ständigt mobbade etnoinslaget från Turkiet (näst sist).
21. Dana International – Diva (Israel, 1998) 3/10
Det ligger nära till hands att det rörde sig om ren sympatiröstning från HBT-folk, för ärligt talat, det här var inte bra på något sätt. Bäst var annars femman Kroatien, även om brittiska tvåan och för all del Jill Johnsson var okej. Svagt år i övrigt.
22. Bobbysocks – La det swinge (Norge, 1985) 2/10
Äckligt klämmig låt från en tid då man kunde vara två trallande tanter och vinna Eurovision. Dessa dagar är tack och lov till ända. Israels femteplacerade ”Olé Olé” fick min röst, med turkiska ”Didai didai dai” (plats 14) som tvåa. Det var bara jag och Jacob Dahlin som förstod Turkiets storhet i ESC på den här tiden.
23. Carola Häggkvist – Fångad av en stormvind (Sverige, 1991) 2/10
Sverige hade precis vunnit VM-guld i ishockey efter en fantastisk turnering när Carola kom och lade smolk i bägaren genom den här segern. Låten, kläderna, det spattiga rörelsemönstret, fläkten, det påklistrade leendet – allt var bara för mycket. Dessutom snodde hon segern från fransyskan som fick samma poäng, lika många tolvor men ”färre tior”… En av de sista gångerna vi fått se ett anständigt bidrag från Frankrike, för övrigt (även 2003).
24. Sandra Kim – J’amie la vie (Belgien, 1986) 2/10
Jag förstod aldrig riktigt grejen. Sandra Kim vann av allt att döma mest för att hon var ung (hur ung var det dessutom ingen som riktigt visste). Låten var tjatig, dansen struttig, rösten obekvämt gapig och charmen obefintlig. Framträdandet man minns var för en gångs skull Sveriges, den helgalna showen till ”E’ de’ det här du kallar kärlek?”.
25. Tanel Padar, Dave Benton & 2XL – Everybody (Estland, 2001) 1/10
Med tidernas förmodligen mest intetsägande startfält hade man lika gärna kunnat lotta ut vinsten. Den här vinnarlåten var så blek att jag skulle bli storligen förvånad om ens vinnarna själva minns hur den gick.
26. Charlotte Nilsson – Take Me to Your Heaven (Sverige, 1999) 1/10
Ett monumentalt värdelöst år för hela tävlingen, som kring millennieskiftet hade uppenbara problem att skrapa fram kvalitativa bidrag. Att Sverige fick utdelning på att skicka en avdankad dansbandssångerska med ett sminklager värre än vad Lordi senare skulle visa upp och en dansbandslåt förklädd i schlagerpopformat är en del av symptomen, snarare än något annat.
