I'm In Love...
(inför Eurovision Song Contest i Düsseldorf)
Saker är inte vad de har varit. När vi Eurovision-nördar förr i tiden var förvisade till SVT:s förhandsvisningar av bidragen någon vecka innan finalen kan man nu botanisera fram det mesta på youtube mer än tre månader i förväg. Det gör att man nästan har tröttnat när det väl är dags. Jag satsade därför på att göra en första koll i samband med den svenska finalen och sedan låta saken mer eller mindre bero tills den kändes het igen. Det vill säga nu.
Till skillnad från de senaste åren finns det ingen given vinnare, som känns helt självklar första gången man hör den. Här finns ingen naturlig charm eller originalitet i klass med Rybak eller Meyer-Landrut. Det lägger sig i stället en jämn radda låtar i sjupoängsfältet, som alla kan ta hem det här. Men med lite djupare analys avgränsas kandidaterna vidare. Frankrike bör ta hem det hela, före Storbritannien, Irland, Estland och Bosnien. Sverige kan mycket väl ta en plats på topp-tio för första gången på evigheter, men räkna inte med mer än så.
Det blir alltså en kraftig västdominans i år igen. Tyvärr har östblocket, Bosnien undantagna, inte alls lyckats mobilisera etnokrafterna i år. Det mesta består av slätstruken pop eller torra ballader. Försök att rocka till det förekommer, men faller på bristande låtmaterial. Någon given och tydlig trend kan inte heller ses, förutom den vaga popvågen. Till min stora sorg saknar Balkanballaderna en värdig representant.Över huvud taget verkar etnovågen och trumvågen vara på väg bort för den här gången.
Värt att notera är att det är enorm slagsida till ”förmån” för den andra semifinalen, där i princip alla (icke direktkvalificerade) bra bidrag samlats, inklusive Sverige. För en gångs skull går det alltså inte att kategoriskt räkna bort ”de fem” i finalen. Tysklands seger förra året verkar ha hetsat de sovande giganterna Frankrike och Storbritannien att satsa igen. Även Spanien och just Tyskland kan överraska.
I det här fältet hade Loreen gjort sig bäst från den svenska Melodifestivalen. Men även Linda Pritchard och The Moniker hade haft en god chans. Eric Saade sjunker in i fältet av sockersöta popkillar som framför allt från pojkrumsvisa till smäktande opera.
Semi 1:
Polen, Magdalena Tul – Jestem – Ett försök till sensuell pop som aldrig kittlar. Minnesvärt som en måndagskväll.Norge, Stella Mwangi – Haba Haba – Annorlunda – absolut, med norska mått mätt. Bra – nej. Stella kan inte sjunga. Refrängen rycker inte alls med, vilket man får anta är meningen. Obegripligt favorittippad. Men en favorit faller alltid…
Albanien, Aurela Gaçe – Feel The Passion – Här bryter jag min svit med albanska favoriter. Det här var gapigt och ganska slätt. Det hjälper inte att Aurela Gaçe har anammat förra årets ECS-slogan.
Armenien, Emmy – Boom Boom – Skadligt tjatig låt med en tjej som tror att hon är en korsning av Lena Meyer-Landrut och Katy Perry, utan att närma sig charmen hos någondera. Armenien brukar dock plocka poäng, så det går inte helt att förtränga.Turkiet, Yüksek Sadakat – Live it up – Med förra årets succé i bagaget satsar turkarna på rock igen. Skillnaden är att den här låten är riktigt, riktigt usel. Då räcker det inte med ett snott Def Leppard-riff.
Serbien, Nina – Caroban – Serberna brukar vara pålitliga, men den här 60-talsretron är riktigt oförlåtlig.Ryssland, Alexej Vorobjov – Get You – Ryssarna skickar en skarp Saade-konkurrent. Frågan är om inte det här är mognare och bättre… RedOne kan ta revansch för Melodifestivalfiaskot.
Schweiz, Anna Rossinelli – In Love For a While – Schweiz i Eurovision har varit en plågsam historia allt sedan Celine Dion vann 1988. Men den här glada poptjejen är i alla fall neutral.
Georgien, Eldrine – One More Day – En rivig rockbrud, gitarrer… det byggs upp förväntningar som raseras direkt i den gapiga refrängen.Finland, Paradise Oskar – Da Da Dam – Fy för den lede så vedervärdigt. Paradis-Oskar är årets världsfrälsare, med textförfattarskap i Per Gessle-klass och "blyg skolpojke"-look. Det värsta är att sådant här faktiskt brukar gå hem.
Malta, Glen Vella – One Life – Det är inte ett Ciara-år i alla fall. Men det här var bara unset bättre. En Saade-konkurrent, om än inte en farlig sådan.
San Marino, Senit – Stand By – Ett låtsasland som vill vara med och leka med de stora björnarna. Det fungerar sådär. Skval med själ som en fisk.Krotatien, Daria – Celebrate – Manhaftig tjej som framför en parodi på gammal belgisk schlagerpop. Bara att glömma och gå vidare.
Island, Sjonni's Friends – Coming Home – Det här var så mossigt att jag inte ens vet vad det är för genre. Någon form av jazz eller soul kanske. Fast utan både sväng och känsla. Framfört av ett dansband.
Ungern, Kati Wolf – What About My Dreams – Ungrarna har skickat Hollands bidrag i år. Den här sortens utstuderade topplistepop har aldrig slagit i Eurovision och lär inte göra det i år heller. Versen börjar lovande, men refrängen blir ett rejält antiklimax.
Portugal, Homens Da Luta – Luta é alegria – Det här ska väl föreställa årets försök till humor. Det är svårt att avgöra vad portugiserna går igång på och vari poängen ligger, men allvar kan de i alla fall inte mena.
Litauen, Evelina Sašenko – C'est ma vie – En tjusig fransk pianoballad, snodd direkt från 70-talet. Ofarlig nostalgi.
Azerbaijan, Ell & Nikki – Running Scared – Azerbaijan satsar vidare på modern pop. Söt duo men deras duett är väl sval och beprövad.
Grekland, Loucas Yiorkas Feat. Stereo Mike – Watch My Dance – En skum låt med värdelösa rapverser och en känslosam etnorefräng. Det faller på att delarna inte bildar en fungerande helhet.
Till final: Armenien, Azerbaijan, Finland, Georgien, Ungern, Island, Litauen, Norge, Ryssland, Turkiet
Semi 2:
Bosnien, Dino Merlin – Love in rewind – Knarkad dans till soft men medryckande glad låt. Den växer markant för varje gång och har blivit en personlig favorit vid sidan av Frankrike. I Eurovision får den dock bara en chans att övertyga flertalet av tittarna. Är det rent av vinnarmaterial?
Österrike, Nadine Beiler – The Secret Is Love – Den klassiska bananrepubliken i Eurovisionsammanhang, Österrike, skickar en traditionell 90-talsballad, som varken irriterar eller förför. Linda Pritchard pissar på detta.
Nederländerna, 3JS – Never Alone – Holländarnas bästa på många år, men det säger just ingenting. Bandet står för stabil poprock av senare Bon Jovi-snitt. Låten växer aldrig riktigt.
Belgien, Witloof Bay – With Love Baby – A capella-jazz med beatboxrap. Mycket mer hopplöst ute kan det nog inte bli i sammanhanget. Bara för det lär det säkert toklyckas. Oerhört irriterande och därmed oerhört svårtippad.Slovakien, TWiiNS - I'm Still Alive – Charmiga tvillingar med en oberörande All Saints-låt. Fungerar nog bättre på radio än på en stor scen.
Ukraina, Mika Newton – Angel – Ukraina kör vidare på förra årets trend med svala brudar. I år är konkurrensen i just den grenen lite glesare och därmed kan det här gå hem. Vackert är det i alla fall.
Moldavien, Zdob si Zdub – So Lucky – Precis så härligt knäppt som det nästan bara kan bli i Eurovision. Punkrock och blåssektion i en härlig symbios. Mer originellt och trevligt än bra, dock. De som kan sin Eurovision känner igen det moldaviska gänget från 2005, då de hade sin trummande mormor med på scenen.
Sverige, Eric Saade – Popular – Saade är söt och låten sätter sig direkt. Att den är tjatig redan andra gången man hör den kanske spelar mindre roll i just det här sammanhanget. Finalplatsen bör vara säkrad, men sedan kan det landa i princip hur som helst. Det är stor skillnad på en topp-tio-låt och ett segerbidrag. Gemensamt för de två senaste vinnarna är en utstickande låt och en genuin känsla och äkthet i framförandet. Det här är ett robotnummer till en låt av plagiatmaskinen Fredrik Kempe. Det hänger på glasburen...
Alla svenskar som är övertygade om seger borde sätta sig och läsa igenom youtubekommentarerna. Det är där en seger grundläggs. Europas förtrupper är föga imponerade. De tycker bland annat att numret består av för mycket dans, att låten är för tjatig och att texten är störtlöjlig. Jag kan bara hålla med.
Cypern, Christos Mylordos – San Aggelos S'Agapisa – Cypern har satsat på cypriotiska, vilket är ett plus. Etnogitarrerna darrar (för ovanlighetens skull i år) och precis när man tror att man har greppat låten brakar den lös i trummor och elgitarr. Refrängen är dock ingen vinnare.
Bulgarien, Poli Genova – Na Inat – Bulgarerna brukar ha hyfsad koll på läget, men här vet jag inte hur de har tänkt. Det osar lite av Roxettes rockigare stunder, men jag har glömt låten innan den ens är slut.
Den Förra Jugoslaviska Republiken Makedonien, Vlatko Ilievski – Rusinka – Etnon är inte helt död. Makedonien hyllar sina ryska anor i en rockig variant. Det här kommer med stor sannolikhet att ta sig – men kanske inte till final.
Israel, Dana International – Ding Dong – Dana International varje dag före det skenheliga fredstramset som dominerat på senare år. Men det här är också ruggigt kasst. Dana vann när tävlingen var nere i en rejäl svacka i slutet på 90-talet och den glansen betyder föga idag, precis som Charlotte Perrelli fick erfara häromåret.Slovenien, Maja Keuc – No One – Tonsäker men något nasal tjej sjunger en dramatisk ballad i klassiskt ESC-snitt. Knappast en vinnare, men en personlig favorit.
Rumänien, Hotel FM – Change – Ett typiskt danskt bidrag, som hamnat i Rumänien. Eurovision handlar om att stå ut ur mängden. Det här är gjort för att smälta in så mycket det bara går. Det lyckades. Kul som en dammsugare.Estland, Getter Jaani – Rockefeller Street – Schlagerbältets spänne förnekar sig inte. Men det finns en fräsch dimension i den här dängan också. En växare som kan överraska om scenshowen förbättras markant från den nationella finalen.
Vitryssland, Anastasiya Vinnikova – I Love Belarus – Tja, vad ska man säga? Låten är den klart bästa av samtliga bidrag i år. Den som inte nynnar ”I Love Belarus” efter detta är immun mot smittsamma poprefränger. Texten är däremot så makalöst klantig att det är helt politiskt omöjligt för låten att vinna. Älska Europas sista benhårda diktatur? Nja. Då har de ändå tvingats rata en än värre hyllning till Sovjettiden till förmån för detta…
Lettland, Musiqq – Angel in Disguise – Letterna brukar vara påhittiga – men sällan bra. Det här är mest sällan bra. Steve Urkell rappar.
Danmark, A friend in London – New Tomorrow – Danskarna fortsätter på förra årets framgångskoncept att sätta ihop lite lösa plagiatfragment till en 80-talsdänga. Den här gången ännu sliskigare, med Brolle Light på sång.
Irland, Jedward – Lipstick – Ajajaj, Eric Saade, Irlands bidrag är både dubbelt så sött och har dubbelt så fånig text. Vad det innebär för respektive chanser är i skrivande stund oklart. Två dansande läppstift… Bara hårfint mindre fånigt än muppen de skickade häromåret, men den som inte får Lipstick i hjärnbalken efter första lyssningen saknar en popmusikalisk gen.
Till final: Belgien, Bosnien, Estland, Irland, Moldavien, Slovakien, Slovenien, Sverige, Nederländerna, Ukraina
Finalklara:
Frankrike, Amaury Vassili – Sognu – Oj… Saade-söt kille sjunger mäktig opera. Man blir ohjälpligt kär direkt och det här lär bli en seglivad poängplockare. Låten i sig är egentligen inte mer originell än Fredrik Kempes Norgebidrag från förra året, som floppade, men det här har mer känsla i framförandet.
Tyskland, Lena – Taken By A Stranger – Det blir ingen historisk dubbelseger för Lena Meyer-Landrut. Det här är inget av det ”Satellite” var förra året. Det är en svår låt som inte sätter sig någonstans och närmast saknar refräng. Den fungerar dessutom bättre som video än på scenen. Lena charmar till den så bra det går, men det räcker inte. Den här låten hade verkligen behövt en semifinal att grunda i.
Italien, Raphael Gualazzi – Madness of Love – Italienarna gör comeback. De är hjärtligt välkomna och saknade. Dock var det väl knappast ännu ett direktkvalificerat land vi behövde, snarare tvärtom. Men vilket magplask till jazzballad. Årets besvikelse. Fram med Medelhavsrosslet!
Spanien, Lucia Perez – Que me quiten lo bailao – Tralligt, färgglatt och muntert. Smiskar upp Norge duktigt i genren.
Storbritannien, Blue – I Can – Britterna visar i vanlig ordning upp en synnerligen fingertoppslös sida av sig själva i Eurovision. De har skickat ett pojkband, 15 år för sent. Blue var rent av med på en hörna när det begav sig, som kopior på Backstreet Boys-kopiorna. Men, det är en stark låt och ett ovisst år som detta bör de faktiskt vara med i den absoluta toppen.
Bland pojkar och getter (inför Eurovision Song Contest-finalen i Düsseldorf)
