Konsertåret 2009
Konsertåret 2009 kommer jag främst att minnas för att jag äntligen lyckades pricka av de två översta banden på måste se-listan sedan många år tillbaka: AC/DC och Running Wild. I det första fallet var det en världsbejublad återkomst i två varv med öppet slut. I det senare ett undanskymt och till synes definitivt avsked.
Annars var det ett sällsynt gott konsertår, med ovanligt många riktigt vassa spelningar bevittnade och relativt få bottennapp. Jag har väl i och för sig sållat lite hårdare med åren när det gäller vad jag bemödar mig med att gå och se på festivaler.
Det blev också premiär på två för mig nya festivaler. Det var väl på tiden att man som ärrad hårdrocksskribent äntligen fick tummen ur att vallfärda till Wacken Open Air, men det krävdes en exklusiv Running Wild-spelning. Trots att jag valde att åka hem lite i förtid, och därmed offrade Saxon, måste jag säga att jag trivdes skapligt. Det blev också en dag på Rockweekend i Kilafors. Ett dugligt (men lerigt) komplement till Sweden Rock, som jag säkert återvänder till om banden är de rätta (och om de överlever konkurshotet).
Vad som saknades mest var lika självklart; det blev aldrig att jag kom iväg och såg Jerusalem. En sommar utan ”Noa”, ”Moderne man” och ”Blomman” är sig inte densamma och jag hoppas att det blir chans till bättring 2010 när de har en ny platta i bagaget.
(Siffran utgör betyg. WOA = Wacken Open Air, SRF = Sweden Rock Festival, SRK V = Sweden Rock-kryssningen vår, SRK H = Sweden Rock-kryssningen höst)
9
1. Amon Amarth (WOA) – En ren urladdning som väckte alla frusna leder i den sena timmen och gjorde sin mäktiga kuliss en strålande värdighet.
2. Bullet (SRF) – Smittande entusiasm, smittande kärlek och smittande refränger.
3. Blackfoot (SRF) – Gubbrock som slår de flesta ungtuppar i potens.
4. Europe (SRF) – Allt som blev fel 2004 var nu åtgärdat och rätt.8
5. Metallica (Köpenhamn) – Skönt upplägg med scenen i mitten och mäktig ljusshow.
6. Rammstein (Berlin) – Elden skänkte den värme som det nya materialet saknar.
7. AC/DC (Göteborg) – Det är svårt att göra mer show av en konsert än så här.
8. AC/DC (Stockholm) – Mäktigt, men känslan väger över för Ullevi av någon anledning.
9. D-A-D (WOA) – Ytterligare en uppvisning i vad lite spelglädje och energi kan göra.
10. Running Wild (WOA) – Första och dessvärre sista gången, men värt tysklandstrippen.
11. Doro (WOA) – Imponerande styrkedemonstration trots mediokra förväntningar.
12. Unleashed (SRF) – Främst av de för min del lite mer oskrivna korten på Sweden Rock.
13. Deathstars (SRF) – Årets överraskning, fungerade mycket bättre live i dagsljus än väntat.
14. Sven Zetterberg (Helsingborg) – Ojämn, sägs det, men för mig var det tredje stabila mötet.
15. Scarlet Drop (Helsingborg) – Akustiskt och avskalat i ett tält under festivalrusningen.
16. Bullet (Helsingborg) – Det går inte att bli besviken på Bullet, de funkar alltid.
17. Forbidden (SRF) – Precis så bra som man hade hoppats på och intet öga torrt.
18. Chickenfoot (Rockweekend) – De svettades för brödfödan, trots en gles publik.
19. Mustasch (Helsingborg) – Ytterligare ett band som det bara inte går att gnälla på.
20. Supercharger (Helsingborg) – De för mig helt okända danskarna tog kommandot direkt.
21. Mustasch (Rockweekend) – Stabilt igen, men setlistan började bli bekant vid det här laget.
22. Crucified Barbara (SRF) – Precis så skitig som skrevrock skall vara.
23. Rage (SRF) – Fenomenal setlista och trots den tidiga timmen väckte de liv i församlingen.7
24. Rage (WOA) – Peavy var inte i form, men hade dessbättre hjälp av prominenta vänner.
25. Grave Digger (SRK V) – Ganska avskalat, men värt att avbryta bröllopsplaneringen för.
26. Megadeth (Malmö) – Fortfarande inte jätteskojiga live, men snyggt ljus och tight insats.
27. Freedom Call (SRK H) – För en gångs skull hade Chris Bay inte en dålig röstdag.
28. U.D.O. (Rockweekend) – Ett tredje band som alltid, undantagslöst, levererar.
29. U.D.O. (SRK H) – Som sagt, men här hade jag velat höra minst ett par nya låtar.
30. Guillotine (SRK V) – Kärnfullt frustande urladdning i Kreators anda.
31. Dream Evil (SRK V) – Partymetal som agerade idealisk kryssningsöppnare.
32. Deep Purple (Köpenhamn) – Luften gick ur KB Hallen, men gubbarna hade syretillförsel.
33. Motörhead (WOA) – Snäppet hårdare än Sweden Rock, men mer setfantasi efterfrågas.
34. Arch Enemy (Rockweekend) – Efterlängtat återseende men något svårdefinierat saknades.6
35. Deströyer 666 (SRF) – Nådde inte riktigt upp till höga förväntningar, men stabilt.
36. Freak Kitchen (SRK H) – Det hann inte riktigt gunga loss innan det var över.
37. Twisted Sister (SRF) – Stay Hungry är inte deras största stund, men klart godkänt.
38. Lordi (Lund) – Stundtals mer teater och maskerad än konsert, men kul att ha beskådat.
39. Combichrist (Berlin) – Fyllde sin funktion som uppvärmare, men enformigt i längden.
40. UFO (SRF) – Pete Way saknades gruvligt, men insatsen var efter omständigheterna okej.
41. Motörhead (SRF) – Tiokonsertsjubiléum – och visst börjar man kunna grejen.
42. Bullet (Göteborg) – Drunknade faktiskt en aning på Ullevi, men fick publiken med sig.
43. The Answer (Stockholm) – Värdigt förband till AC/DC, men publiken var svårflirtad.
44. Volbeat (SRF) – Det finns något danskt medryckande som påminner om storebror D-A-D.
45. Hot Leg (SRF) – Tunnisen Justin Hawkins kändes lite för stor för den lilla scenen.
46. Tank (SRF) – Jovisst, det fungerade utan Algy Ward, men det var… konstigt.
47. Over The Rainbow (SRF) – Låtarna går inte att förneka, men besättningen är svag.
48. Amon Amarth (SRF) – Det saknades en dimension av bärsärkargång denna eftermiddag.
49. Thor (SRF) – Egentligen tragiskt, men underhållningsvärde inkluderar även att skratta åt.
50. Sator (Rockweekend) – De schabblade bort ”We’re Right, You’re Wrong” – ridå…
51. Fatal Smile (Lund) – Kanske inte riktigt levde upp till sin hype, men över godkänt.
52. Fourever (SRF) – Hårt arbete lönar sig och här fick man med sig publiken direkt.
53. Napalm Death (WOA) – Det är brutalt och speciellt, men håller just maximalt trekvart.
54. Hysterica (SRF) – Energin och viljan är det inget fel på, det är låtarna som släpar efter.
55. Hammerfall (WOA) – Tyskarna älskade det men, stelt och tråkigt i den nya uppsättningen.5
56. The Answer (Göteborg) – De kom inte alls loss på Ullevi, där Bullet slog på fingrarna.
57. Candlemass (SRF) – Rob Lowe kan sjunga, men absolut inte prata eller agera på scenen.
58. Crucified Barbara (Rockweekend) – En markant svacka efter urladdningen på SRF.
59. Soilwork (SRF) – Starkare framträdande än de senaste gångerna, men låtvalet tråkar.
60. Hammerfall (SRF) – Tionde gången gillt gav sås och potatis med enstaka bitar av kött.
61. In Flames (SRF) – Anders Fridén räddade kvällen med sitt halvdryga mellansnack.
62. Exciter (SRK H) – Jag blev inte överkörd av annat än en undermålig ljudkvalitet.
63. Crashdïet (SRK H) – Nye sångaren Simon Cruz hade inte alls sin föregångares karisma.
64. Blaze Bayley (SRF) – När Maidens sämsta låtar blir höjdpunkterna är det rätt illa.
65. Gamma Ray (WOA) – Ingen stor dag för Kai och gänget, med trist setlista och låg energi.
66. UFO (WOA) – Förmådde varken väcka sig själva eller publiken denna tidiga eftermiddag.
67. Pure Mania (Rockweekend) – Lokalt var det säkert stort, men i det stora hela småtrist.
68. Airbourne (WOA) – Kolossalt överhypat band vars storhet helt enkelt inte existerar.
69. Judas Priest (Malmö) – Bättre än på SRF sist, men det säger ytterst lite.4
70. Heaven And Hell (WOA) – Iommi har utstrålning och rörelseschema som en mussla.
71. Witchcraft (SRK V) – Prisad uppkomling som gav ett segt dagen efter-intryck på mig.
72. Pink Cream 69 (SRK V) – Det här lossnade aldrig bortom skamgränsen.
73. Paradise Lost (Rockweekend) – Sömnpiller av gigantiska mått inklämd bland partyrocken.
74. In Flames (WOA) – Ta bort Fridéns snack och kvar är kassa nya låtar och några lampor.
75. Testament (Malmö) – Som alltid ett högst ordinärt och obegripligt prisat liveband.
76. Uriah Heep (SRF) – Nya skivan i sin helhet var kanske inte ett optimalt drag.
77. Marillion (SRF) – Det är i viss mån en sångarfråga, men särskilt roligt blev det aldrig.
78. ZZ Top (SRF) – Nu är det bevisat; guppande skägg är roliga i exakt 30 minuter.3
79. Heaven And Hell (SRF) – Katastrofal insats – och nej, jag syftar inte på ljudteknikern.
