Vilken skräll - även utanför kvällstidningsramen
Vilken skräll! Även utanför kvällstidningsramen. Som melodifestivalexpert gav jag innan gårdagskvällens deltävling det inte helt vågade tipset att Häggkvist/Johnson var givna i final, nästan oavsett vilken låt de skulle ställa upp med. Men jag sa faktiskt ”nästan”. Det visade sig att låten var hopplöst intetsägande och färglös. Långt från vad någon av de två tidigare ställt upp med. Ibland undrar man hur artister tänker när de tackar ja. Som nykomling, visst, då tar du vad du får. Men varför skulle Carola ställa upp med en så kass låt? Vilken anledning har hon att vara desperat?
Vilka fyra bidrag slutstriden skulle handla om var det aldrig något snack om – ens innan man hört låtarna. Mångkulturella och/eller internationell bidrag har aldrig setts på med blida ögon av svenskarna. Det ska vara hemvävd och folkhemsromantisk tantschlager av blonda arier. Men juryn envisas trots detta med att kvotera in bidrag som ”Kebabpizza Slivovitza”. Till svenska folkets försvar ska nämnas att inget månkulturbidrag hittills varit av någon högre klass. The Nicole till exempel kunde inte ens sjunga och låten hade ingen melodi.
Att de två smörsångarna Lindh och Schöld inte skulle gå vidare var också givet. Även svenska folket har en gräns för hur stelt det får bli. Vi vill bli underhållna eller berörda, på ett eller annat sätt, inte totalt oförargade.
Under tävlingens gång framstod Sanna som en klar favorit. Jag tippade på förhand på en given Andra chansen-plats, men efter att ha hört och sett bidraget var finalen spikad. Äntligen hade hon förärats med en vettig låt där hon får sjunga ut och utnyttja sin extrema talang. De tidigare tantschlagerförsöken har varit alltför simpla och standardiserade. Att hon äntligen övergett stippfrisyren var förstås inget minus. Det kan bära långt, även i finalen. Plutten hejade frenetiskt på sin syssling (och vet du inte vem Plutten är får du läsa en annan blogg).
Den egentliga skrällen var snarare att Rongedal slog Idol-Ola. Även om jag personligen inte riktigt kan ta till mig deras Mika-pastisch, föredrar jag förstås den varje dag framför en otäckt smörig tjejtjusare i EMD-klass. Det var faktiskt det bästa som kunde hända. Nu känns det som om svenska folket tänkte rätt och som tävlingen livades upp. Det räcker inte med att enbart ställa upp med sitt namn (och sitt utseende), inte ens med två namn faktiskt. Det är i slutändan låtarna – och hur de faktiskt framförs – som bedöms.
Det hör förstås till att förlorarna har hittat något fel på röstsystemet. Nu var det Carola som ”rasade” om skandal. Självinsikten och –kritiken är inte alltid på topp hos gamla divor, som bekant. Kanske hon får fokusera på annat än att karva ut urringningen till Andra chansen.
Den där bruden som står och ställer meningslösa frågor vid scenkanten… Jag vet inte riktigt. Jag föredrar helt klart henne framför att Christer Björkman står där och ställer minst lika meningslösa frågor i alla fall. Men bäst är Björn Gustavsson. En talang utöver det vanliga och perfekt som komplement till Luuk. För att inte tala om hur han utklassar förra årets pinsamma musikalföljetång.
