Mest osmakligt i Gävle
Sista deltävlingen såg på förhand ut att bli den mest intressanta, med artister som Magnus Uggla, Sanna Nielsen och Andreas Johnson. Men därför blev besvikelsen desto större när fältet som helhet inte ens kan sägas ha varit det starkaste. Och svenska folkets förkärlek för att rösta på okända kvinnor med standardballader börjar närma sig det pinsamma. Vi hade ju faktiskt ett bra exemplar förra veckan (Sonja Aldén), men hon gick inte till final…
Luuk nådde inte samma klass som i Örnsköldsvik. Spyhinken var mest osmaklig. Och snälla skicka Christer Björkman till något behandlingshem för mediakåthet. Han har inga som helst kvaliteter som scenreporter och fyller faktiskt ingen funktion över huvud taget. I avdelningen pinsamt patetiska pajasar stoppar vi också Judy-musikalen. Inget sammanhang, ingen finess, ingenting som motiverar dess existens inför miljonpublik.
Magnus Uggla - För Kung Och Fosterland: Man hoppades lite på Uggla ändå, även om han under karriärens gång förvandlats från en elak ungdomsrebell till en äkta folkhemsmes. Det var länge sen han verkligen provocerade nu och nästan lika länge sen han levererade en riktigt klämkäck hit. Men ändå… ”För Kung och fosterland” är en riktig tåfjutt helt enkelt. När en Uggla-refräng inte sätter sig på första försöket, ja då är det kört. Ändå naturligtvis bättre än mycket annat under årets festival. 5/10
Emilè Azar - Vi hade nåt: Det är möjligt att han hade nåt, en rejäl mage enligt Christer Björkman. I ett synnerligen korkat uttalande sade sig Emilè ha ”gjort abort”. Det var också det enda man mindes av honom den här kvällen. 2/10
Sanna Nielsen - Vågar du, vågar jag: Stackars Sanna har deltagit fyra gånger nu i Melodifestivalen, men fortfarande inte tilldelats en enda riktigt bra låt. Det är åter halvtrött tantschlager som gäller. Eller om ni så vill, en sämre kopia på ”Evighet”. Att hon gick till andra chansen beror nog mer på Sannas obestridliga kvaliteter som sångerska och artist än på att låten har finalpotential. 3/10
Caroline af Ugglas - Tror på dig: Udda förstås; smått vulgärt, lite skrikigt och inte alltid rena toner – det är ju af Ugglas vi snackar om. Lite uppfriskande i sammanhanget. Men konservativa schlagersverige gillar föga förvånande inte uppfriskningar. 5/10
After Dark - (Åh) När ni tar saken i egna händer: Jag tackar svenska folket på mina bara knän för att detta stannade vid en pausunderhållning i en deltävling. I ett ögonblick av total skräck såg jag framför mig hur detta representerade Sverige i Helsingfors. 1/10
Sarah Dawn Finer - I Remember Love: Det finns ballader vi minns: ”En dag”, ”Se på mig”, ”Kärleken är”. Det finns ballader som totalt faller i glömska i samma minut som de tonar ut. Det krävs så mycket mer av en ballad än av en vanlig låt för att den ska fästa sig och göra intryck. När den väl gör det kan det få en fantastisk, närmast euforiskt berörande effekt. Men när den inte gör det blir det så mycket tristare. Sorry, Sarah, du berör inte. Nu har vi två halvtorra tanter i final, och Sonja Aldén utanför…
Verona - La musica: Bailando Bailando… minns ni Paradisio? Det var på det glada 90-talet. Nu är det 2007, men det har tydligen gått Christer Björkman och de övriga i den svenska schlagermaffian totalt förbi. Vad kommer nästa år? Ett gäng hyperfräcka Aqua-kopior? Eller kanske en Dr. Alban? Varför inte fråga Dr. Alban själv om han vill vara exklusiv och jättehemlig joker? 1/10
Andreas Johnson - A Little Bit Of Love: Årets sista hopp. Det var ett tungt ansvar på Andreas axlar. Skulle någon över huvud taget kunna utmana The Ark om slutsegern? Ja, faktiskt. Andreas levererade det vi alla hoppades på. En värdig uppföljare till ”Sing For Me” i samma 60-talsanda. Nackdelen kan bli att det här nästan var för likt just The Arks låt. 7/10
