Skivmässa är finkultur
Det är något speciellt över atmosfären. Så fort du äntrar lokalen och känner doften av gamla vinylskivor är det som om en osynlig kraft tar över kontrollen över dina kroppsfunktioner. Som i en helt egen värld avsöker du närmast desperat hela salen så snart det bara går, utan att falla för frestelsen att kasta sig över första bästa back. Det gäller att hitta stället som kan ge största möjliga utfall för minsta möjliga pris, helst innan någon annan hunnit före.
Därför måste stånden betas av i förhållande till prisklass och tänkbart utbud. Oftast ser man direkt om en back kommer att dölja godbitar eller bara gamla nötta dansbandsplattor. Men det hemska är att man aldrig helt kan utesluta att det letat sig in en gammal hårdrocksklassiker i tiokronorsbacken mellan Dan Hylander och Stefan Borschs. Men det var ju det här med sannolikhet.
Desperationen börjar synas i blicken, innan man får den där bekräftelsen på att man satsat rätt. Det finns hårdrocksplattor i tjugokronorsbacken du efter dina näsvibbar har valt att inleda dina känsliga fingertoppsbläddringar i! Inte bara ett par Europe då, utan även lite mer halvudda grejer som du inte redan har landat i katalogen.
Lyckan när du hittar just den där plattan, för det priset, är helt enorm. Det är visserligen aldrig en av de plattor du skrivit upp på din inköpslista under den senaste veckans förberedelser, men ändå känner du när du väl står där med den i handen hur mycket du saknat just den i samlingen.
En skivmässa, även en medelliten som den på IOGT-NTO i Växjö, är ett heldagsjobb. Allt måste finkammas. Inget potentiellt fynd får rinna dig ur händerna. Det man inte vet har man inte ont av, skulle man kanske resonera i andra sammanhang. Det gäller dock inte skivmässor. Det får inte gnaga den minsta osäkerhet vid dagens slut.
Som vanligt kommer du hem salig, med ett par kassar begagnade vinyler. Att sen hälften oftast (efter ett par lyssningar) brukar förbli prydnader i backen eller rent av säljas vidare, spelar mindre roll. Du är ägare av dem. Du har hört dem. Du har koll. Du får föra in dem i listan på datorn. Du kan diskutera dem på
diverse internetforum.Skivmässor är det närmaste jag kommer en riktigt kulturell högtidsstund. Man känner sig nästan lite finare är gemene nerladdare när man diskuterar den senaste vinylkassen. Detta förstås när man gjort grovjobbet i ett par-tre timmar och förtjänat en kaffepaus. När man laddar om inför den sista raiden.
Jag hittade inte Jerusalems ”Dancing on the Head of the Serpent” heller denna gång. Anthrax ”Fistful of Metal” stod inte att finna och inte heller något ur Rages tidiga katalog. Men det gör bara nästa skivmässa desto mer spännande. Dagens inköp blev i stället:
CD:
Iron Maiden - Dance of Death 30krVinyl:
Asia – Alpha
Blue Öyster Cult - On Your Feet Or On Your Knees
Journey - Evolution
Krokus - The Blitz
Ted Nugent - s/t
Ozzy Osbourne - The Ultimate Sin
Quiet Riot - Condition Critical
Return - Attitudes
Roxette - Pearls of Passion
Tank - Honour & Blood
Treat - The Pleasure Principle
Triumph - Rock n' roll Machine
UFO - Force It
Uriah Heep - The Magician's Birthday
Uriah Heep - Sweet Freedom
WASP - The Last Command
Whitesnake - Slide It In
Whitesnake - 1987
Wishbone Ash - Raw to the Bone
V/A - Scandinavian Metal Attack
V/A - The Great Metal Attack
à 20 kr/stycket (-20kr rabatt på ett ställe)Rush - 2112 30kr
= 460 kr/23 skivo
Kommentarer: Jag är inget stort fan av Iron Maiden, men för trettio kronor kan jag tänka mig att köpa deras senaste skiva och ge den en chans till. Jag har trots allt biljett till deras extraspelning i Globen i november. Tänkte se dem en gång i livet i alla fall, lika bra att få det överstökat. Asia, Journey, Ted Nugent och Whitesnake kan väl anses vara ”bokade till Sweden Rock”-relaterade köp. Inga band jag annars skulle ägna alltför mycket energi åt. Return och Roxette kan sorteras in under nostalgiköp. BÖC, UFO, Uriah Heep och Wishbone Ash håller jag på att samla på mig, om än i maklig takt. Quiet Riot, Tank och Triumph var lite halvchansningar på band som jag har dålig koll på, men som teoretiskt sätt skulle kunna funka för mig. En tjuga stycket kan det vara värt för att kanske upptäcka någon ny favorit. Ozzy och W.A.S.P. är väl mest artister som man som hårdrockare pliktskyldigast bör äga plattor med. Inga personliga favoriter dock. Samlingarna innehöll lite halvobskyr svensk 80-talshårdrock, som det kan vara kul att i alla fall ha hört lite av. Tillhör inte direkt fanatikerna inom detta område heller annars. Inga dyrare skivor denna gång. Det fanns helt enkelt inget jag verkligen var ute efter i de högre prisklasserna. Nu blir det till att börja lyssna. NP: Uriah Heep – The Magician’s Birthday
"Det är roligt att sälja skivor!"...
