Allt är inte guld som glimmar - halvtid i OS
OS i Vancouver har nått lite drygt halvtid och det är dags att reflektera över de svenska insatserna. För ärligt talat, resten skiter jag i. Friidrott kan jag titta på och imponeras över Usain Bolts överlägsenhet eller en rafflande jämn spjuttävling. Men jag genomlider inte en frostig femmil i trögt klassiskt stakande om det inte finns svensk medaljvittring, bara för att någon norrman gör en förmodat imponerande insats. Grejen med OS är just medaljjakten. Jag skulle aldrig titta på världscupen i skidskytte eller VM i curling och tycka att det är grymt spännande. Men en OS-medalj är en OS-medalj. Här sållas agnarna från vetet.
Som vanligt visar sig skidskyttedamerna vara agnar av fiaskomått. Återigen har en svensk skidskytt dominerat VM och världscup och visat sig svika totalt när det gäller. Det finns en anledning till att alla andra toppar formen till OS. Det är OS som gäller och chansen ges bara vart fjärde år.
Svenkar överlag verkar ha svårt att fatta det där och kör uppenbarligen slut på sig i meningslösa världscuptävlingar i stället. Alternativt skaffar sig en falsk trygghet om att de är bäst i världen och bara behöver glida hem OS-medaljerna, när konkurrenternas fokus egentligen hela tiden varit någon helt annanstans. När tyskar, ryssar, norrmän och fransmän får en euforisk, fysisk och mental formtopp, då känner svenskarna ”press” och får prestationsångest, tunga ben och darriga armar. Något fel är det uppenbarligen på vissa håll.
Ovan till trots är det ändå en klart positiv svensk insats hittills. Ingen hade väl förväntat sig en upprepning av det vansinnigt framgångsrika Turin-OS, men just nu är det otroligt nog inte helt utom räckhåll. Det märkliga är att om jag ska ranka de svenska medaljerna så är det inte gulden som kommer i topp, utan de tre övriga medaljerna.
Störst av alla är förstås Anja Pärson. Vilken tävlingsmänniska! Hennes bronsmedalj i kombinationen kan vara bland de största bragderna någonsin i svensk idrottshistoria. Att dagen efter den vådliga störtloppsvurpan med mörbultad kropp ge sig ut i samma backe igen är värt bragdguldet bara det. Att dessutom satsa allt och ta medalj är det nog bara en i världen som mäktar med. Det finns bara ett läge på Anja och det är därför hon antigen kraschar eller vinner.
Näst störst är Johan Olsson, som på egen hand höll på att knäcka fältet i skiathlon. Bara det är en bragd. Men att bita ihop och hänga med när han blev uppjagad är helt makalöst osvenskt. Sällan har en bronsmedalj nästan känts mer värdig än ett guld. Marcus Hellner gjorde förstås också ett fantastiskt lopp, men det är Olsson jag kommer att minnas.
Anna Haag är således min trea på listan. Svenskar kan ju inte spurta, det är allmänt känt. De behöver ett försprång på en kilometer eller så för att hålla sin placering in i mål. Särskilt om det gäller medalj eller den förhatliga fjärdeplatsen. Men så hände det märkliga att Anna Haag bara bestämde sig för att ta medalj, och bärgade silvret i en totalt osvensk urladdning.
Charlotte Kallas och Björn Ferrys guld är prestationer i absoluta världsklass, men här kommer de på delad femteplats i ”medaljligan”.
Tre kronor slutligen, är sjukt tråkiga. Nio mål på tre matcher, varav två matcher mot blåbären (jo, sluta låtsas som att de inte är det!) Tyskland och Vitryssland, är katastrofalt ineffektivt. Det positiva är att det räcker med att vinna. Att imponera i början av turneringen har sällan lett hela vägen. Men visst är det en markant skillnad när en valfri kanadensare, amerikan eller ryss nyper till och när Mattias Weinhandl eller Henrik Zetterberg gör det.
Sverige måste helt enkelt spela otroligt mycket bättre än Kanada för att få samma utdelning i mål. Nu kan vi återigen ha sådant flyt att vi faktiskt kan ta guld utan att behöva möta Kanada. Ryssland kan sätta stopp för hemmalaget redan i kvarten. I Turin var det som bekant Schweiz, Tjeckien och Finland som stod i vår väg mot guldet. Vi hann till och med plattmatcha mot Slovakien på vägen. Samma flyt nu hade varit smått osannolikt.
Det är annars kul att se att de som visar vägen så här långt inte är gamlingarna Foppa och Lidas, utan unga, pigga namn som Loui Eriksson och Nicklas Bäckström. Var dock förvissade om att veteranerna kommer att vakna till ju längre det lider (om det nu inte tar stopp i kvarten mot just Slovakien då).
Två som jag däremot har slutat hoppas på är Henrik Zetterberg och Mattias Slöhlund. Det är bara att konstatera att Zetterberg aldrig kommer att bli någon landslagsledare i klass med Sudden, Foppa eller Alfie. Han jobbar och sliter, javisst, men han blixtrar aldrig till på det där enastående sättet att han vinner matcher åt laget. Slöhlund har trots alla år i NHL inte lyckats slipa bort min känsla av tafflig säkerhetsrisk, som kringgärdat honom sedan junioråren.
Bra så här långt har också systrarna Sedin och ständigt pålitlige Daniel Alfredsson varit. Och förstås nollan Henrik Lundqvist. Vad backarna går för lär vi bli varse i kvarten, men det ser så här långt tungt och stabilt ut.
Värt att notera annars är att det faktiskt blev idealiska tevetider ur svenskögon sett. I stället för att offra halva förmiddagarna på att följa skidgrenarna går de nu på absolut bästa sändningstid. Då kan man ta en och annan sen (eller tidig) hockeynatt. Eller ja, Tre kronors spel har hittills inte lyckats hålla mig vaken någon hel match, men ändå.
