Svenskt kalas - trots hockeyfiaskot
De två OS-veckorna är till ända och saknaden och post OS-depressionen har lägrat sig. På det hela taget har det varit ett fantastiskt spel ur svensk synvinkel. Inte lika magiskt som sist i Turin, då allt som med minsta hopp kunde bli guld också blev det, men dock. Ändå skall man bittert minnas att vi alltjämt ligger på en helt annan (lägre) nivå än Norge, som alltså lätt dubblade vår medaljskörd – utan optimal utdelning.
Andra veckan fortsatte med fantastiska insatser i skidspåren. Marcus Hellners iskalla kross på sista stafettsträckan är redan legendarisk. Oavsett om han var allvarlig eller inte var kommentaren efteråt helt underbar. Han hade gett den jagande norske galningen Northug femton sekunder att ta in innan han bestämt sig för att ”börja köra”.
Johan Olsson tuggade hem ett brons till på femmilen. Må vara på ett motståndarfall, men hur ofta är det inte svenskarna som faller i avgörande lägen? Tur förtjänar man.
Damernas curlingfinal var bland det mest spännande jag sett i idrottsväg någonsin. I klass med OS-finalen i hockey 1994 och kvartsfinalen i fotbolls-VM samma år. Det var klappat och klart efter tabben i nionde omgången, där en kvittering till 5-5 i stället blev underläge 4-6. Jag var på väg att gå till sängs, men fick någon sorts ”allt kan hända i curling” i bakskallen och tänkte att om jag ändå sett nio omgångar kan jag hänga kvar till det bittra slutet.
När Kanada låg med fyra stenar i boet mot Sveriges noll och två svenska stenar återstod – varav båda var tvungna att ge poäng, då var hoppet lika stort som en piss i Stilla havet. Det var bara en formsak som skulle sopas undan, innan Kanada kunde gratuleras till guldet. Men idrott är aldrig så enkel. I synnerhet inte när nerver och mänsklig faktor är inblandade. Den fagra Cheryl Bernard gjorde en praktmiss, och Sverige fick en mirakulös skiljeomgång.
Den skulle dock bara bli en expeditionssak för Kanada som hade sista stenen. De behövde bara hålla hyfsat rent och dra in en poäng på slutet. I stället grötade det till sig så att Sverige plötsligt hade två poängstenar inför Bernards sista. Ändå skulle det fortfarande bara vara en formsak att putta undan svenskstenarna och lägga sig i mitten. Ett 99 av 100-drag. Ännu ett mirakel/en praktmiss senare försvarade alltså lag Anette Norberg sitt OS-guld. Det är en mäktig prestation, oavsett gren.
Mitt i alltihop gick en André Myhrer och tog brons i slalom. Jag vet inte hur det gick till för jag gick med gott samvete och la mig tidigt den kvällen. En för mig närmast okänd kille som låg tia, sekunden från en topplats, var helt enkelt givet att prioritera bort för lite skönhetssömn. Men grattis till André!
Den största skillnaden mellan Turin och Vancouver är förstås hockeyfiaskot. Sverige har nu i fyra proffsturneringar i OS åkt ut redan i kvartsfinal i tre. Samtliga gånger som klara favoriter (Finland, Nagano 1998; Vitryssland, Salt Lake City 2002 och Slovakien, Vancouver 2010). Det blev visserligen guld den fjärde gången, men då hade vi också Schweiz i kvartsfinalen. Det känns inte som en tillfällighet. Sverige fixar inte att spela under press av favoritskap i en direkt avgörande match.
Tendensen har varit densamma i VM sedan slutspelssystemet infördes. Antingen har vi mött ett lingongäng i kvarten eller så har vi åkt ut. Om vi däremot har överlevt kvarten har prestationsångesten släppt något och en och annan semifinalskalp av rang har kunnat hämtas hem.
Vad gick fel den här gången då? Visst skulle Mikael Samuelsson ha varit med i stället för Fredrik Modin. Visst skulle Mattias Weinhandl ha bänkats redan efter första matchen och visst skulle Foppa-kedjans uteblivna produktion ha lett till en omedelbar splittring. Svenska tränare har en alltför social inställning till sina formationer: ”bara de får spela ihop tillräckligt länge så lossnar det nog”…
Men i slutändan var det en rad nyckelspelare som underpresterade när det gällde. Henrik Lundqvist läckte som ett spamfilter. Systrarna Sedin passade runt i hörnen som i gamla ungdomsår utan att någonsin närma sig målet. Henrik Zetterberg gjorde visserligen ett turmål, men uppträdde i övrigt aldrig som en av världens mest fruktade skarprättare. Nicklas Lidström hängde inte riktigt med när slovakerna skrinnade till kontring. Det där är avgörande detaljer som Bengt-Åke Gustavsson har svårt att göra något åt under matchens gång.
Dock var det patetiskt att se Bengt-Åke försöka snacka bort intervjuaren efter matchen. Hans bittra svar och sneda leende påminde en hel del om föregångaren Hardy Nilssons sista år som förbundskapten. Kanske gör fyra års konstant ifrågasättande från mindre vetande journalister den bäste till en igelkott, men nog borde de väl ha råd att hålla sig med mediatränare på hockeyförbundet? Oavsett hur svidande förlusten har varit uppträder man helt enkelt inte som Bengt-Åke efter matchen.
Det är intervjuarens uppgift att ställa kritiska frågor, berättigade såväl som låga långskott, för att försöka reda ut vad som kan ha gått snett efter en förlust. Det är förbundskaptenens uppgift att svara sakligt och tålmodigt på dessa frågor och inte börja ifrågasätta ifrågasättandet med arroganta motfrågor.
Sedan var det förstås det här med ursäkter. Svenskar är mästare på att hitta på ursäkter och förklaringar till allt. När i stort sett alla andra rakryggat står upp och erkänner att de helt enkelt underpresterade, har svensken en orsak till allt. ”Vi fick baklängesmål emot oss, och det passar inte vår spelstil.” Ja, vad säger man? Finns det något lag som går ut med förhoppningen att åka på två snabba i baken och sedan dra fram sina rockärmsess ur det läget?
”Slovakerna täppte till i mittzon.” Ja, precis som i stort sett alla hockeylag har gjort sedan taktiken infördes i leken, någon gång kring sekelskiftet. Det kan knappast ha kommit som någon stor överraskning. ”Isen var dålig.” Jag trodde i min enfald att båda lagen nyttjade samma is. ”Vi fick många utvisningar.” Ja, man får det ibland, det hör till spelet. Oavsett om de är rättvisa eller inte är det bara att bita ihop och köra vidare.
”Vi skapade ju chanser hela tiden.” Synd bara att det är målen som räknas, vilket slovakerna visade med all tydlighet. Fyra skott – tre mål. ”Vi hade inte den där lilla turen.” Det har man oftast inte. Då får man kötta in målen i stället. Tur förtjänar man…
Inte blev man, till skillnad från i Salt Lake City, direkt muntrare av damernas insats i samma lagsport. Insatserna mot Kanada (1-13) och USA (1-9) är inget annat än ett praktfiasko. Det var nästan en befrielse att det inte gick att ta brons med de siffrorna i bagaget, även om matchen mot Finland blev lagets bästa.
För att avrunda på den positiva sidan; det bästa med framgångarna är att de flesta av våra medaljörer ännu är unga, utvecklingsbara och villiga att satsa på nästa OS i Sotji. För som vi alla vet är det OS som räknas. Helena Jonsson kommer förmodligen att defilera hem allt i världscupavslutningen, men orkar hon inte ta revansch i Ryssland kan det kvitta.
