Saade är kall som is
Jag var inte helt lycklig under lördagskvällens gång, måste erkännas. Men med lite distans till det hela, eller egentligen redan vid snabbreprisen, beslöt jag mig för att såga försiktigt den här gången. Linköpingsfältet var egentligen ett bra försök. Det var unga, duktiga artister som bjöd på ganska snygga nummer. Problemet var som vanligt att låtarna var undermåliga. Inte minst ur ett ESC-perspektiv.
Ett lysande undantag fanns förstås. Eric Saade och Fredrik Kempe är inte en konstellation som jag har strålande minnen av sedan förra året, men här har de i alla fall lyckats ta sitt samarbete till en ny och mognare nivå. Det kan bli Kempeseger i år igen. Det bör till och med bli det om inget alldeles oförutsätt inträffar i sista deltävlingen. Saade sparkar fullkomligt rumpa med resten av finalfältet så här långt, möjligen med undantag för (ve och fasa) Danny.
Som vanligt sitter Kempe med fingrarna i syltburken och tror att ingen ska komma på honom. ”Popular” förstås halvt stulen, den här gången från Anders och Karin Glenmarks gamla Melodifestivaldänga från 1984, ”Kall som is” (även inspelad av segrarna samma år, Herrey’s). Rejält upphottad förvisso. Men det är inte i närheten av samma stöldnivå som Dannys bidrag.
The Playtones knep också en rättvis finalplats. De hade helt enkelt den näst bästa låten, som i alla fall fick till en refräng som satte sig direkt. Jag tror dock inte att den vare sig blir farlig i finalen eller skulle vara ESC-material.
Shirley’s Angels hade en stabil låt, utan minsta oväntad knorr. Men den framfördes utan tryck. Öka tempot och lägg till lite diskodunk och show på den, så hade det kunnat bli ett finalbidrag. Nu fick den en rättvis tillrättavisning till Andra chansen.
Sara Varga var jobbig. Regel nummer ett när det gäller schlager: Det ska vara glatt och medryckande. Lämna gärna världens bekymmer utanför. Hustrumisshandel är ett typiskt ämne som inte hör hemma i en tävling där man på sin höjd kan tolerera en och annan olycklig kärlek. Men visst var Andra chansen annars rimligt även här.
En stor eloge alltså till svenska folket som i princip gjort det bästa röstmässigt av vad de fått att jobba med så här långt.
De fyra övriga hade ingen potential för avancemang. Sebastians låt var helt enkelt aptrist. Sara Lumholdt gjorde ett hett nummer av en i princip obefintlig låt. Linda Sundblad är alltid duktig, men hade inte heller någon melodi att jobba med. Hon vill antagligen inte höra på det örat, men hon borde ha hållit sig till Lambretta.
Värst var det patetiska balladförsöket från Simon Forsberg. Det hade inte ens funkat på 90-talet. Herr Kempe låg bakom det också och frågan är varför denne man utnämnts till schlagerkung. Det väcker frågan om någon sorts begränsning för hur många bidrag en och samma upphovsman kan få med i slutändan. Eller det kanske räcker med en helt vanlig kvalitetskontrollant, som inte heter Christer Björkman…
Sist men inte minst fick såväl programledarna som komikerduon i påorna till en och annan poäng om Sverigedemokraters räkneförmåga och Leif Silbersky som stämmer sin ukulele. Nu väntar vi bara på Peter Stormare...
Ingen anledning att slå på stora trumman
Katastrofal kvalitetskontroll
