Knappast ett mirakel - men lite kärlek (Melodifestivalen i Leksand)
Förra veckan la jag direkt till två av de utslagna melodierna till min spellista. Det var inte aktuellt den här gången. Leksandsfältet var märkbart sämre än de två tidigare. Faktum är att det bara var två bidrag som kunde komma på tal i finalen – och de gick följaktligen dit. Det ena på en något trist, men dock, kvalitet och det andra på raka motsatsen – purt underhållningsvärde.
Det pinsamma med Youngblood var förstås att den i takt med Melodifestivalframgångarna allt mer pöste upphovsmannen Fredrik Kempe hade snott det mesta från sin egen ”Manboy”. Ja, förutom att killarna själva visade sig vara mer eller mindre talanglösa.
Maria Ben Hajji får mig att undra vilka det egentligen var som engagerade sig i webbjokerröstningarna. Det här var en mossig tantballad som fick Sonja Aldén att framstå som hipp.
Mattias Andréasson tog årets startfält till nya bottennivåer. Oförlåtligt.
Ännu en liten bit sämre än förra årets släta Love Generation-insats. Det är patetiskt arrogant av monsterlåtskrivaren RedOne att tro att sådan här överbliven skit ska ha en chans i den svenska Melodifestivalen. Porta killen!
Att gå ut efter den här usla inledningskvartetten och faktiskt mäkta med att sänka nivån är en prestation i sig. Grattis Carolina Wallin Pérez!
Andreas Johnsson är stabil i de här sammanhangen och skulle nästan vara värd en seger för lång och trogen tjänst. Men de som tjatar om att låten är snodd av Suedes ”Beautiful Ones” har förstås helt rätt. Det håller inte.
Molly Sandén har tuffat till sig lite sedan sist och bjöd på omgångens musikaliska höjdpunkt, trots att låten saknade flera snäpp i slagkraftighet.
Björn Ranelid. Vilket spektakel. Så dåligt. Så genialt. Så oemotståndligt. För första gången någonsin hade jag en tanke på att proteströsta på det sämsta men mest uppseendeväckande bidraget. Jag hejdade mig, men förstår att flera inte mäktade med att göra detsamma. Mycket logisk finalplats i det bleka startfältet, men förstås chanslös i Globen.